För första gången, vad jag kan minnas, känns det inte sorgligt att sommaren har rundat av och hösten tar vid. Jo, såklart är jag en sommarälskare, som de flesta småfrusna invånare i det här landet. Men nu när jag ska måla på heltid och slutet på sommaren inte är lika med en skarp gräns mellan ledighet och jobb, känns årstiderna annorlunda. Det blir inte långa månaders längtan efter semester, utan varje tid får komma och gå som den är. Det är ju lika fint att måla en oktoberdag, som en junikväll, som en marsmorgon. Veckodagarna förlorar också sin betydelse. Hejdå söndagsdepp och måndagsångest, jag kommer inte att sakna er.
Det är svårt att sätta ord på hur bra det känns att ha bestämt sig för att göra ett försök att leva på måleriet. Även om det också är skitläskigt och jag oroar mig för om det kommer att funka ekonomiskt så är det värt allt. Framförallt handlar det om tiden. All den här tiden. Tid att måla, tid att få idéer, tid att prova. Tid att uppskatta tillvaron, oavsett vilket månadsnamn det står i kalendern.
alltså, älskar den här citron-målningen. Den verkligen lyser!
Så kul att höra!