Bananen på väggen — hur kom det sig att konsten blev så konstig?

En banan för 56 miljoner kronor

För ett par år sedan såldes ett konstverk på auktionshuset Sotheby’s för strax över 6 miljoner dollar. Verket bestod av en banan, upptejpad med silvertejp på en vägg, med tillhörande äkthetsintyg. Inte en målning av en banan, utan en faktisk, fysisk banan. Hur kom det sig att någon ville betala motsvarande 56 miljoner kronor för den? För att hitta svaret behöver vi backa bandet drygt 100 år och resa till New York.

Den refuserade urinoaren

År 1917 skulle Society of Independent Artists första årliga utställning arrangeras i New York. Utställningen var öppen för alla konstnärer som betalat deltagaravgiften på sex dollar. En av de konstnärer som lämnade in ett verk var den franske konstnären Marcel Duchamp. Konstverket bestod av en urinoar i porslin. Inte en målning av en urinoar, utan en faktisk, fysisk urinoar. Urinoaren, som hade titeln “Fountain”, var signerad med namnet “R. Mutt”.

Trots att utställningens syfte var att alla konstnärer som ville skulle få delta, blev urinoaren refuserad. Men även om den aldrig visades på 1917-års utställning, kom den att få stor konsthistorisk betydelse.

Duchamp hade tillsammans med två kollegor startat konsttidskriften The Blind Man, och där försvarades “R. Mutts” konstverk i en anonym artikel: “Om herr Mutt gjorde urinoiren med sina egna händer eller ej saknar betydelse. Han VALDE UT den. Han tog en vardagsartikel, placerade den så att dess praktiska användning försvann under dess nya namn och betraktelsesätt — skapade en ny innebörd för detta objekt.”

Skribenten satte fingret på en glidning som redan pågått en tid: från konstverkets inneboende kvaliteter, till konstnärens intention bakom verket.

Idag betraktas “Fountain” som ett av konsthistoriens viktigaste verk, eftersom det markerade skiftet från att konstnärligt värde baseras på konstnärens skicklighet och arbetsinsats, till att värdet baseras på den konstnärliga idén som verket handlar om. Men varför skedde detta skifte? Ett av svaren har du i din ficka.

Konstnärens förändrade uppgift

Under årtusenden hade konstnärer haft monopol på avbildning. Ville någon ha en bild, behövde en konstnär anlitas. Konstnärens status hängde till stor del på hans eller hennes skicklighet som målare eller skulptör.

Sedan kom kameran.

För konstnärer som försörjde sig på att måla porträtt, stilleben eller realistiska landskap var kameran en svår konkurrent. Plötsligt kunde en fotograf skapa ett porträtt på några minuter, lika naturtroget som den målning konstnären skulle behövt lägga veckor eller månader på att färdigställa. Konsten behövde en ny uppgift.

Även om många konstnärer fortsatte måla realistiskt — ofta med hjälp av fotografier som förlagor — började olika konstinriktningar utvecklas. Fotografi blev en egen konstform. De franska impressionisterna övergick från avbildande landskapsmåleri till att måla intryck av motiven. Expressionister lade vikt vid det känslomässiga uttrycket i bilden och så småningom växte kubismen fram, där motiven skildras som abstrakta former och färger, sedda ur flera perspektiv på samma gång. Den modernistiska konsten var född och fortsatte att förgrenas i olika riktningar.

Den här utvecklingen var inte en lugn och stillsam process — den väckte debatt och konflikter redan från start. Idag har de impressionistiska konstnärerna blivit välbekanta och respekterade namn: Monet, Renoir, Degas. Men när de försökte etablera sig in i sin samtid, blev de häftigt ifrågasatta. Ordet “impressionism” myntades av en konstkritiker som använde benämningen som ett hån. Deras verk kom inte med på den fina Parissalongen, och de ordnade istället en egen utställning: de refuserades salong. Kubister som Picasso och senare abstrakta expressionister som Jackson Pollock väcker fortfarande, decennier senare, inte sällan reaktionen “det där skulle ett barn kunna måla.”

Till slut hamnar vi i frågan: vad är egentligen konst?

Vem bestämmer vad som är konst?

Urinoaren “Fountain” är ett av svaren. Duchamp och andra så kallade dadaister menade att konst är vad konstnären påstår är konst — att ett föremål blir ett konstverk om det placeras i ett konstnärligt sammanhang av en konstnär.

Alla gick inte med på den definitionen till en början. “Fountain” blev ju som sagt refuserad, till och med på den utställning där Duchamp själv satt i konstföreningens styrelse. Konstkritiker och utställningsarrangörer anammade inte omedelbart tanken att en konstnär ensam kan avgöra vad som är ett konstverk.

Så hur kommer det sig att en upptejpad banan idag kan ställas ut på de finaste konstmässorna och säljas för miljontals dollar? Vi får vända oss till filosofin för att förstå.

År 1964 undersökte filosofen Arthur Danto popkonstnären Andy Warhols konst och frågade sig varför dennes ibland svårbegripliga skapelser alls ansågs vara konst. Warhol hade året dessförinnan börjat producera lådor med texten “Brillo” — i storlek och form exakta kopior av tvålförpackningar. Varför var Warhols lådor konstverk, medan de identiska fabrikstillverkade lådorna inte var det? Dantos svar: för att det finns en “konstvärld” som avgör vad som är konst. Ett samtida konstverk kan bara förstås utifrån sin relation till andra konstverk och till konsthistorien.

Den tanken utvecklade filosofen George Dickie några år senare. Han menade att vad som är ett konstverk inte beror på någon inneboende kvalitet i föremålet — om det är en skickligt utförd målning, till exempel — utan på om konstvärlden har accepterat föremålet som konst och tillskrivit det ett värde. Dickies “konstvärld” ska alltså förstås som ett system av människor och institutioner med inflytande över vad som bedöms vara konst och vilket värde denna konst har. Den här så kallade “institutionella konstteorin” är det paradigm vi fortfarande är inne i.

Ernst Billgren gjorde under sin tid som konststudent ett experiment som satte fingret på mekanismen. Han målade två identiska tavlor och hängde upp den ena på en lokal ramverkstad och den andra på Moderna Museet. Vilken av tavlorna som väckte mest uppmärksamhet i tidningarnas kulturspalter kan du förstås gissa.

En lek med systemet

När Maurizio Cattelan tejpade upp sin banan på konstmässan Art Basel gav han den titeln “Comedian”. Själv är han (gissningsvis avsiktligt) fåordig om verket, men har beskrivit det som “en uppriktig kommentar och en reflektion över vad vi värderar” och sagt: “Om jag måste ställa ut på en konstmässa, kunde jag sälja en banan som andra säljer målningar. Jag kunde leka inom ramarna för systemet, men med mina egna regler.”

Bananen som såldes på Sotheby’s köptes av kryptovalutamiljardären Justin Sun. Vad han gjorde med konstverket? Han åt upp det.

Samtidskonsten är ofta svårbegriplig. Den rörelse som startade med fotografiets genombrott, som ledde till konstnärliga experiment med intryck, uttryck och abstraktion och som så småningom frikopplade objektet från den konstnärliga innebörden och lade bedömningen på konstvärlden — innebär att många känner sig främmande inför den konst som visas på konsthallar och museer. “Det där hade jag kunnat göra själv” är en vanlig kommentar. Den stämmer — och samtidigt inte. För även om det kanske skulle bli en hyfsad målning, skulle duken inte ha något större värde om inte konstvärldens aktörer tillskrev den det.

Konsten ligger i betraktarens ögon, sägs det. Det stämmer bara delvis: den ligger i de rätta betraktarnas ögon, åtminstone vad gäller vilket värde den får.

Konstnärskap kan se ut på andra sätt

För konstnärer är det här systemet en svår balansgång. Vi lägger veckor, månader och år i ateljéerna, engagerade i konstverken vi skapar — sedan gäller det att nå ut, i de rätta sammanhangen. I realiteten behöver konstnären ha två jobb: att skapa konst och att skapa de kontakter som kan sätta en godkäntstämpel på konsten och konstnärskapet. Konkurrensen om prestigefyllda utställningsmöjligheter är stor och de konstnärer som lyckas är få. Resultatet är att de flesta konstnärer har svårt att få det att gå runt. Medianinkomsten bland svenska, professionella bildkonstnärer är 15 036 kronor i månaden, före skatt.

Det finns tack och lov andra sätt att vara konstnär, där man inte behöver konkurrera med vassa armbågar. För min del har jag valt att inte söka institutionell bekräftelse, utan istället bygga mitt konstnärskap på direktkontakt, med dig som läser det här, som besöker min ateljé och som kanske har en eller flera av mina målningar på väggen. Det leder inte till att någon dollarmiljardär köper en målning av mig på Sotheby’s, och det lever jag gärna med. Att få göra den konst jag vill göra, och att du vill ta del av den — det är ett privilegium jag är tacksam för, varje dag.

_______________________________________________________

Ett par avslutande fotnoter

Vems var egentligen verket?

Under senare år har det förts en diskussion bland konsthistoriker kring huruvida Marcel Duchamp verkligen var upphovsmannen bakom “Fountain”, eller om det istället var konstnärskollegan Elsa von Freytag-Loreinghoven som låg bakom verket. De båda konstnärerna ingick i samma konstkretsar i New York och i ett brev till sin syster skrev Duchamp år 1917 att verket han lämnat in till utställningen hade skickats till honom “av en väninna som hade antagit pseudonymen Richard Mutt”. Många konsthistoriker bedömer att väninnan var von Freytag-Loeringhoven, men från 1950-talet och framåt gick Duchamp ut med att verket var hans och att han själv hittat på pseudonymen. Sanningen om det banbrytande verket är än så länge oviss.

Konstköparen och frukthandlaren

Historien om Justin Sun, som köpte sexmiljonerdollarbananen, är också värd ytterligare ett par rader. Efter auktionsförsäljningen, som alltså avslutades med att Sun åt upp bananen inför ett internationellt pressuppbåd, lyckades New York Times hitta den frukthandlare som hade sålt bananen. Försäljaren, 74-årige Shah Alam, började gråta när journalisten berättade om priset bananen hade sålts vidare för. “Jag är en fattig man”, sade han till tidningen, “jag har aldrig sett sådana pengar.” Justin Sun skrev då på Twitter/X att han skulle köpa 100 000 bananer av Alam — ett löfte som emellertid inte tycks ha infriats. Senast New York Times rapporterade om saken, sålde Shah Alam fortfarande bananer för 35 cent styck under sina 12-timmarspass vid gatuståndet utanför Sotheby’s auktionshall.