Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.