Idag läste jag om mig själv till morgonkaffet.
Norrtelje tidning var här för ett par veckor sedan och gjorde ett reportage. Jag berättade om varför jag har ratat storstan för ett mer socialt liv i ett ensligt torp i skogen och om varför jag helst målar sådant som är lite fult.
Om du inte prenumererar eller har långt att åka till närmsta närbutik i Norrtälje kommun gör att skaffa ett pappersexemplar, så kan du köpa tidningen för en tjuga här.
Dagarna rullar fram i lagom mak. Måleriet går bra. Nu när jag har tid och plats, så verkar den så kallade inspirationen finnas där mest jämt. Jag har aldrig kunnat måla driven av “inspiration”. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det är. Det låter så mystiskt, magiskt. Jag tror mycket mer på förutsättningar. Om det finns tid, så uppstår arbetslust.
Det här är en del av det jag har gjort de senaste par veckorna.
Ett havsmotiv färdigställt. Det här var bilden jag skrev om sist, den som ligger inom min bekvämlighetszon. Sådant här måleri är avkopplande för mig; välplanerat och ganska långsamt. Ett färgfält intill ett annat. Som att lägga pussel.
Det här skjulet (verkstaden?) står i en grannby. Jag tycker mycket om sådana här platser. Bebodda och inte tillrättalagda, fulla med saker som är bra att ha – en hög bräder, någon gammal bildörr, bråte och diverse. I sin funktionalitet blir allt vackert. Vägpinnen är som en iögonfallande sammanfattning: nytta, inte yta är det som spelar roll här.
En skiss…
… som blev en halvfärdig bild…
… som blev en färdig akvarell. Kårby byväg är motivet.
Och sedan något helt annat.
Bild från en promenad vid några hästhagar som ligger intill vår tomt.
Ett kalhygge jag kör förbi varje dag, som är så fint i all sin spretighet.
En till halvfärdig. Dom är ofta rätt bra i det här lite ofärdiga stadiet, tycker jag.
Klart. Det här blev den här veckans sista bild. Grannens gård. Kallt snöslask är min favoritfärg för stunden.
Den gångna veckan var min första som akvarellmålare på heltid. Stort! Hela 2017 var jag till största del föräldraledig, även om jag ju trappade upp måleriet mer och mer under året, började måla på beställning, till exempel. Ja, ni som läser bloggen har ju kanske hängt med. Men först nu är jag alltså igång i princip på heltid, för i början av januari fick vi nämligen förskoleplats och nu är plutten inskolad och klar. Det är en ny fas i livet. Igen. Hela småbarnslivet är ett ständigt välkomnande av nya faser. Man får koncentrera sig för att hänga med.
Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur den här arbetsveckan sett ut.
Efter förskolelämning åkte jag in till Norrtälje och hämtade tillbaka ett par tavlor från julsalongen, där jag ställde ut över jul- och nyårshelgerna. Jag bor ett par mil utanför stan, så det var ett snabbt avklarat ärende. Efter en snabb mikrovärmd lunch av tvivelaktig kvalitet, satte jag mig i ateljen och målade i ett par timmar. Jag filmade och redigerade ihop det hela till ett enminuts speedpaint-klipp. Jag tycker att såna är så fascinerande, så jag har gjort ett par stycken och lagt upp på min Youtubekanal. Haha, “kanal” skriver jag, som om det fanns en helt fullmatad tablå där. Tre klipp innehåller den, än så länge. Jag tänker mig att jag kanske kan göra lite instruktionsfilmer där, så småningom. Vore det intressant, tro?
Så här blev i alla fall måndagens enminutsfilm:
Det var länge sedan jag målade något med lite ordentligare ambitionsnivå och storlek, så i tisdags kavlade jag upp ärmarna och plockade fram ett 35×50 centimeter stort ark och ett motiv jag fotograferade på väg hem från Norrtälje i måndags. På vintrarna när temperaturen ligger en bit under nollan är det inomhusmåleri som gäller, för det mesta och då samlar jag motiv med kameran. Jag är verkligen ingen fotograf, men jag tycker om att experimentera med kameran efter bästa förmåga. Jag tar ofta flera bilder av samma motiv, med variationer i exponering, slutartid osv. Jag har funnit att det triggar målarlusten mer än att försöka få till ett enda bra foto. Det är ju inte fotogtafiet jag är ute efter, utan färg och form som stöd för minnet och sinnet.
Jag hann en bit på bilden och dokumenterade processen på instagram. Det krävs lite mod för mig att göra så, att visa upp bilder som är under arbete. Jag vet ju inte hur slutresultatet kommer att bli. Även om jag målat i över 20 år, så händer det titt som tätt att ett arbete hamnar i soptunnan och då tar det förstås emot att visa upp det. Men samtidigt är det ibland kul att bjuda in människor i den där helt o-tillrättalagda, ärliga, i stunden-processen. Därför visade jag bland annat det här på instagram:
https://www.instagram.com/p/BeApUkbHXsR/?taken-by=elisabethbistrom
På onsdagen fortsatte jag jobba med med den stora bilden. Motivet är som sagt från en grannby. Jag målar mig fram genom landskapet här, liksom för att förstå var jag har hamnat. Det är ett sätt för mig att bli hemma och skapa mig ett sammanhang.
Jag fick kämpa en del med bilden. Det ville sig inte riktigt och efter torkning visade det sig att pigmenten över himmelen hade gått bananas. Många skrev uppmuntrande kommentarer på instagram om den här himlen, men jag valde ändå att gå över hela bilden med en rätt tjock lasyr av Paynes grey.
När jag målar med mycket vatten, så vet jag ofta inte vad jag har att vänta när jag kommer tillbaka till den torkade bilden. Ibland har det hänt någonting bra och ibland. Tja – inte. Så på torsdagmorgonen var det lite nervöst att se hur bilden hade utvecklat sig. Men jag kunde andas ut: den var helt okej. Det var roligt att fortsätta måla.
Till lunch värmde jag en djupfryst lasagne. Inte särskilt god. Jag borde göra storkok och ha till lunch, istället för smaklös färdigmat. Borde, borde. Finns det något tråkigare ord?
Efter att ha höjt lunchupplevelsen med lite starkt kaffe, kavlade jag upp ärmarna och tog tag i en drös förbättringar av min hemsida. Mest bakom kulisserna-fix, som att namnge bilder och skriva metabeskrivningar av sidor och inlägg (mnjäe, faktiskt inte så tråkigt som det låter), men också en del synliga och mer uppenbart matnyttiga saker. Som den här sidan där jag berättar om hur du gör om du vill boka in en akvarellkurs eller workshop med mig!
På morgonen cirklade jag på nytt som en misstänksam katt runt ladugårdsbilden. Den kändes inte okej. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något i den som sänkte mitt självförtroende.
Så jag började på en ny akvarell, med ett motiv som ligger tryggt i centrum av min bekvämlighetszon. Det är ett knep jag ibland tar till, när det låser sig för mig (vill du se fler sådana trix, så skrev jag om det i min akvarellskola för ett tag sedan: “Nio tips om du kört fast“). Har ni hört uttrycket “a comfort zone is a wonderful place, but nothing ever grows there”? Dumheter, tycker jag. Att göra sådant man känner sig bekväm med är ju utmärkt gödning för självförtroendet.
Medan det första steget i bekvämlighetsbilden torkade, tog jag ett djupt andetag och gjorde färdigt det stora motivet. Det behövdes bara några avslutande, lite modiga drag med grått och svart. Men för att göra modiga drag, måste man ju ha laddat upp, så strategin att pausa och ägna mig åt en annan bild ett tag lönade sig.
Så här blev resultatet.
Helgen spenderade jag med familjen. Vi gjorde just ingenting särskilt. Det var skönt.
Jag hoppas att din vecka också varit bra!
Norran är lokaltidningen i norra Västerbottten, där jag kommer från. När jag var uppe och besökte familjen över nyår, kom journalisten Inger Ödebrink och fotografen Jeanette Lövgren på besök och gjorde ett reportage om min nya bana som akvarellkonstnär. Idag kan man läsa reportaget. Ingressen går såhär:
“I en tvårummare i Solna bodde en gång en konstnär som längtade efter att finna en plats som åtminstone liknade barndomens Västerbotten. Nu bor hon i eget hus i en liten by utanför Norrtälje. Börjar så sakteliga förstå att åldrade ekar och vitsippsbackar kan kännas lika hemtama som höga furor och blommande rallarrosor.”
Tyvärr ligger reportaget bakom betalvägg på Norrans hemsida, men för 15 kr kan man köpa dagens nummer av tidningen här.
Idag tog jag med mig familjen på utflykt till Norrtälje för att gå på vernissage. Julsalongen på konsthallen invigdes med glögg och tal av Norrtälje konstförenings ordförande och kommunens kulturchef.
Mycket folk!
Längst till höger hänger de tre av mina bilder som juryn valde ut.
Utställningen pågår till den 15 januari. Gå och kolla om du råkar vara i Norrtäljetrakten!
Så här glad blev jag när jag fick veta att juryn valt ut tre av mina akvareller till julsalongen på Norrtälje konsthall!
Om du vill komma och titta är det vernissage den 9 december och utställningen pågår till den 14 januari.
På Norrtälje Konsthalls hemsida kan du läsa mer om julsalongen.
(För den som undrar är självporträttet målat på varmpressat papper. Jag gillar sådant papper mer och mer – det är så märkvärdigt hur färgen liksom inte går ner i arket utan ligger och dallrar ovanpå ytan. Färgen blir lätt att valla runt, torkar snabbt men kan stämplas ur om det blivit fel och papperet får nästan alla pigment att bli kantbitare. Lustigt och väldigt annorlunda. Jag kommer nog ge mer av det här papperet till mig själv i julklapp!)
– Hej hej från ateljén i Sjöängstorpet, där flitens lampa har lyst idag!
För ett par månader sedan åkte jag till min förra arbetsplats för att säga hejdå till arbetskamraterna och lämna in passerkortet. Sedan dess har jag varit föräldraledig på deltid och målat på deltid. Men jag betraktar inte mitt målande som ett jobb, trots att jag hädanefter kommer att betrakta mig som konstnär på heltid. Att måla är lust och frihet och svårt att förknippa med det som ordet jobb betyder i mina öron. Men idag jobbade jag faktiskt. Jag målade nämligen på beställning, för första gången på många år. Beställningsmåleri känns som arbete, till skillnad från fritt måleri. Ett himla stimulerande och trevligt arbete, men likväl. Det är något annat än det självvalda målandet.
Framgent planerar jag att börja ta på mig beställningar på regelbunden basis – jag kommer förstås berätta allt om det här på bloggen – men jag har alltså smygstartat lite med att tacka ja till några som har frågat. Jag vill hitta en rikigt bra form för den typen av arbete och det bästa sättet är att prova sig fram.
För många år sedan tog jag på mig mycket beställningsjobb, så mycket att jag knappt hade tid, eller till slut lust, med mitt egna målande. Jag fick dra i handbromsen och under lång tid tacka nej till alla förfrågningar. Så kommer jag inte låta det gå den här gången, utan planen är att lägga ungefär en arbetsdag i veckan på beställningsmåleri (jo, nu förutsätter jag uppenbarligen helt sonika att det kommer rulla in en massa beställningar. Hybris? Vi får se). Beställningsmålardagen kommer jag att betrakta som en arbetsdag; en förutsättning för att sedan kunna ha massor med tid för att måla fritt. Därtill räknar jag med att ungefär en dag ytterligare går åt till administration och liknande. Så smånigom ska jag också lägga lite tid på försäljning av tryckprodukter via webbutik här på bloggen och så blir det en och annan workshop – men jag ska se till att för allt i världen hålla mycket tid fri för mitt egna målande. Det är trots allt det som är meningen med den här livsomställningen. Det gäller att inte gå vilse och börja jaga uppdrag för att få in pengar; jag vet ju hur lätt det då är att hela poängen går förlorad.
Hursomhelst. Jag tänkte egentligen mest bara berätta lite om hur den här dagen har varit. Min första riktiga arbetsdag som konstnär!
Vid halv sju vaknade hela familjen; det var ettåringen som bestämde tidpunkten. Vi har inte börjat med förskola än, så min sambo hade hand om plutten under dagen, så att jag kunde jobba. Vi åt frukost tillsammans och vid åttatiden gick jag upp och stängde dörren om mig.
Jag har ju visat min lilla nyfixade ateljé tidigare. Den blev verkligen en bra plats att jobba på. Tyst, ljust och fint. Det går lätt att koncentrera sig på måleriet här inne.
Jag skissade och provade fram några bra färgkombinationer och hann måla det första skiktet innan det kändes som att det var dags för en kaffepaus.
Akvarelltekniken har fördelen att den tvingar en att pausa då och då medan olika färgskikt behöver torka. Tur det, för annars hade jag kunnat hoppa över alla måltider en dag som den här. Jag har det så himla bra vid det där målarbordet, med Lugna Favoriter-hits i radion att nynna med i och i övrigt bara bilden, färgen och vattnet att koncentrera mig på.
Jag har tänkt en del på hur det kommer vara att inte ha några jobbarkompisar. Om det kommer bli ensamt, tråkigt. Om jag kommer sakna att ha någon att ta fikarast med. Så blir det kanske. Men i förmiddags hade jag bästa tänkbara sällskap under tiokaffet i form av sambo och son, så frågan får vänta på sitt svar.
Dagen rullade sedan på ganska snabbt. Jag beskrev i ett inlägg i akvarellskolan förut detta med att man kan tappa tidsuppfattningen när man målar. En effekt av att det framförallt är den högra hjärnhalvan – som inte kan klockan – som är aktiverad. Det är ett spännande och himla skönt tillstånd att befinna sig i.
Vid 17-tiden släckte jag i ateljén, med en nästan färdig bild på bordet. Jag ska låta den vila tills imorgon och se vad den behöver för att bli avslutad. Jag insåg att så är det ju: jag behöver ofta låta bilder ligga till sig någon dag för att sedan kunna titta med fräscha ögon och avgöra dess skick. Det ska jag tänka på när jag planerar kommande arbetsveckor; beställningsjobben bör ligga fördelade över två dagar. Det blir bra.
Ja. Det här blir riktigt, riktigt bra.
Det går upp och ner med både målandet och modet ibland. Modet att göra det här på heltid, att inte ha en anställning som försörjning. Jag vacklar ibland.
Jag är föräldraledig några månader till. Vi har inte bestämt precis än när det är dags för förskolestart. Jag både längtar och bävar lite. Längtar för att det ska bli skönt att få några timmar i veckan ensam, med fullt fokus på målandet och arbetet kring det. Bävar av samma skäl. För då blir det allvar. Ännu kan jag ta det hela lite med en klackspark, för just nu målar jag ju vid sidan av föräldraledigheten. Men snart blir det upp till bevis. Egentligen ska det bli kul, men idag känns det lite otäckt.
Jag drabbas av tvivel när jag är trött och idag är jag riktigt, riktigt trött. Senast jag sov en hel natt var… oändligt länge sedan. Lille N är världens finaste unge, men med oturen att ha världens sämsta nattsömn. Nu har det varit lite extra kämpiga nätter ett tag. Det är säkert det som går ut över modet, och målandet.
Sambon är hemma från jobbet tidigt idag och jag kan gå och sätta mig i ateljén ett par timmar eller ta målarväskan på axeln och gå ut i höstluften. Men det tar emot när hjärnan känns utbytt mot havregrynsgröt. Orken tryter och inspirationen fattas.
Nå. Det vänder nog snart.
Har någon ett bra energitips tas det tacksamt emot!
***************
Uppdatering: jag pallrade mig ut och skissade lite vid hästhagen vi har som granne. Värt det. Det är alltid värt det.
