Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.
Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.
Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att “bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.
Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.
Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.
Ni vet uttrycket “det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.
Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:
Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.
Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:
Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.
Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.
Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.
Ja, jag jobbade som attan medan jag – som man – hade en bebis. Jag och min fru träffades genom en vän som jobbat i Kina, och som hade gift sig med en Kinesiska. Hon rekommenderad varmt en kvinna till mig som gått på samma universitet i Kina. Och så blev det, vi gifte oss och fick barn. Min fru var 40 och jag 47. Vi bodde i Florida när vår son föddes, och sedan dess har det förflutit cirka 27 år. Vår son har nu utbildat sig till arkitekt, men hittar inget jobb, så när han blev erbjuden jobb som lärarvikarie så slog han till… barnen verkar älska honom (jag överhörde när han hade telefonen på)! Och, det är litet den linjen jag skulle vilja spinna på, nämligen därför att det som man ger till barnen, kommer i regel tillbaka i form av kärlek. Kanske inte alltid, och det är samtidigt inte därför som man gör det. Det handlar mer om en oreserverad kärlek, eller ovillkorlig, om man så vill. Min fru hade svårt att hitta ett jobb i Sverige, vilket nog var en relativt svår omställning för henne, eftersom hon gick från att ha varit skolinspktör med universitet som huvudsaklig uppgift att kontrollera, till att inte behövas. Företaget i Florida gick i konkurs och vi flyttade hem och jag hade också svårt att få jobb i min tidigare bransch, som dessförinnan var ett jobb på FRA som bearbetare, med spaning, morse och radar, samt funktioner inom analys med mera. Det blev ganska många tuffa år för min del, för att dra in pengar inom hemtjänst och dylikt för att se till att vi skulle ha mat på bordet. Men den tiden jag hade över, använde jag i stort sett åt att läsa böcker, som Greven av Monte Christo, Samhällets olycksbarn, Den siste Mohikanen, et cetera, från golv till tak, ett par gånger om, och med tiden blev han en riktig hejare på att uttrycka sig, trots ett enormt handikapp som dyslektiker (3 på en skala av 10). Och så vidare, höll jag på att säga. Det har trots många och stora svårigheter – med en våg av fördomar om allt möjligt – varit en spännande tid kan jag känna och en av de saker som jag känner mig mest tillfreds med, är att jag valt att ägna så mycket tid som möjligt åt att hjälpa min son. Och min fru, som så småningom utbildade sig till civilingenjör och fick jobb, känner samma. Det som jag ville göra, som att måla akvareller, fick stå över tills… Men, så smångingom yppade sig dock en möjlighet, när min son flyttade hemmifrån, och då började jag att måla, allt ifrån Akvarell, till målningar på vanligt copy-papper, till datorbilder. I våras hade jag utställning på Equmeniakyrkan i Alingsås. De som sett alla andra utställningar där (4-6 utställningar per år), sa i förtroende till mig att de tyckte att min utställning var den bästa. Hmmm… Jag väljer att tro på att de inte bara smickrade mig! Men man kan aldrig vara säker. Pablo Picasso sa ju att alla kan måla som barn. Och Rumi, eller om det var Khalil Gibran, sa att skönheten ligger i betraktarens öga (och vice versa, naturligtvis!) Så småningom så skall jag lägga ut mina bilder på en egen hemsida! Idag skulle min mamma ha fyllt 110 år, och då tänker jag bland annat på vilken duktig konstnär hon blev efter att ha gått på konstfack, och på andra inom familjen som också visat sig vara talangfulla, som Nini Bergsten som gick på Konstakademin med kompisar som Sigrid Hjärtén med flera, och som jag vid ett tillfälle i Stockholm, kunde läsa i en pamflett, att de andra i “gänget” tyckte att hon var excellent. Hennes bröder Carl Bergsten och Harald (von Koch) Bergsten, som ritat Liljevalchs och Blå Porten, var ju inte heller så obegåvande.
Innan jag slutar skall jag bara säga att jag tycker att dina bilder är väldigt fina! Du är också en excellent konstnär! Jag tror att du är en bra mamma också, vilket jag, personligen, ser som viktigare än att var perfekt som yrkesmänniska.
Varma hälsningar /Erik
Erik, tack för ditt fina, tänkvärda och intressanta svar! Jag tror som du att man får tillbaka den kärlek och tid man ger barnen. Både senare i livet och medan de korta barndomsåren pågår. Jag försöker påminna mig ibland, när vardagen är stressig och jag irriterar mig över slängda jackor och skor överallt i hallen, att jag kommer sakna att snubbla över de där skorna en dag…
Berätta gärna när du fått igång hemsidan så småningom – det vore roligt att få se ditt måleri!
Vänligen,
Elisabeth
Jag pluggade på distans med bebis, plus tre större barn. Det gick inte alltid så bra, om du hört begreppet gröthjärna,,,höll nog på att bränna ner huset mer än en gång. Kokade ägg och skulle bara skriva lite,,, ja du förstår. Man vill göra så mycket när dom små liven so er, men glöm inte att vila lite själv också. Jag fick iallafall min examen.❤️
Imponerande gjort! Vad pluggade du?
Ja, man vill så mycket… Det är svårt att prioritera vila när kroppen och huvudet längtar så efter att få jobba. Men du har rätt i att det behövs, ändå. Ofta får man ju faktiskt mer gjort när man lyckas vila tillräckligt mellan varven.