Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: “det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.
Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: “- Det kommer inte bli bra” “-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.
Dag ut och dag in.
Jag tycker att den här målningen är jätte bra!! Lite ”Lars Lerin” lik målning.
Tack för det! Jo, efter mycket möda och stort besvär blev den ganska bra! Men jag längtar tills det går lite lättare igen. Tids nog!
Kan du inte måla nåt riktigt fult? En betongbunker eller atombomb? Eller den fulaste loggan du sett? Då kan väl inget gå fel?
God idé! Få bort prestationskraven. Det ska jag prova.