Det har varit populärt i trädgårdsvärlden i några år att odla blekt smutspastellfärgade rosa-orange-beigea blommor. Rosen ‘Koko Loco’, nejlikroten ‘Mai Tai’, rosenskäran “Apricotta’, dahlian ‘Café au Lait’. Jag har också fallit för trenden. Mjuka, gammeldags romantiska nyanser, milda för ögat. Men så råkade jag höra trädgårdsmästaren Emily Bratt träffsäkert kalla färgskalan för “fläskfärs” och det ändrade min uppfattning av färgerna fullständigt. Jag gillar dem fortfarande. Men jag kan inte låta bli när jag tittar på mina blomrabatter att numera associera till matbutikens hyllrader av plasttråg med genomskinlig folie över daggmaskliknande korvar av mald gris. Det väcker inte riktigt samma stämning, på något vis.
Daggmask, förresten. Det skulle också kunna vara en beskrivning av samma färgskala. Eller gammelrosa. Puderrosa. Eller kanske rosa marmor. Märker du hur associationerna ändrar hur du ser på färgerna? De till och med doftar olika.
Färgen på rosen ‘Koko Loco’ beskrivs till exempel såhär i handeln: “mjölkchokladfärgad”, “nougatfärgad”, “pastellbeige”, “korallbrun”, “kaffe-med-mjölk-rosa”. Det säljer nog bättre än om den hade kallats daggmaskfärgad.
Första gången jag minns att jag fick en aha-upplevelse kring färgassociation var när jag läste till bildlärare och hade en utbytesstudent från Namibia i klassen. Vi höll på med färglära och läraren benämnde blå färger som “kalla” och orange-röda som “varma”, varpå min namibiske klasskamrat protesterade. För honom representerade blå färger den heta dag-himlen och de orangeröda nyanserna den svalkande solnedgången. Självklart är blå färger varma och röda kalla, tyckte han. Båda två hade rätt. Allt handlar om kontext och association.
Vill du läsa mer av det här slaget och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev.
Nu blev jag påmind om en färgövning som vi hade i gymnasiet när vi skulle måla ett ark med limefärg och ett med persikofärg. Det blev tjugonio väldigt olika varianter av de båda färgerna.