Publicerad den 4 kommentarer

Det finns fler vägar

Jag öppnade nyss min e-post och högst upp läste jag rubriken ”Välkommen som medlem i Konstnärernas Riksorganisation”. Mailet fortsatte: ”Vår jury har nu haft sitt möte och din ansökan till oss har nu blivit beviljad”.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) är en organisation bestående av professionella konstnärer, som arbetar för konstnärlig frihet och för bättre villkor för bild- och formkonstnärer. Att vara medlem där innebär att man har ett stödjande nätverk i ryggen och man får möjlighet till rådgivning, fortbildning och andra medlemsförmåner. Värdefullt.

Det är inte alldeles enkelt att komma med i KRO. Har man en konstnärlig högskoleexamen är man automatiskt kvalificerad. Det har inte jag. Jag sökte istället in på meriter, som en jury skulle granska. Det handlar om utställningar och andra konstprojekt man genomfört under ett antal år plus en bedömning av den konstnärliga kvaliteten i ens arbete. Det känns som en hedersbetygelse att ha passerat nålsögat.

Jag tar det också som ett kvitto på att det går att välja olika vägar i livet än den gängse. Vi har ett välordnat samhälle. Det finns i många fall upptrampade stigar att följa, rutiner att rätta sig in i. Jag har ofta vinglat litegrann utanför de stigarna. Ibland av nyfikenhet, ibland av otålighet, ibland för att jag tyckt mig se en bättre, intressantare väg framåt. Det för ibland med sig baksidor. Saker kan ta längre tid och andra människor kan bli irriterade – det finns alltid de som vill att man ska rätta in sig. Som det skaver för, när någon gör på annat sätt än det förutbestämda.

Samtidigt kan baksidorna i slutänden visa sig vara förtjänster. Jag gick aldrig konstskola – för att jag som ung inte vågade söka. Det berodde till hälften på rädsla att bli avvisad och var till hälften ett resultat av att ha vuxit upp utan särskilt mycket pengar och socialt trygghetsnät. Jag vågade inte gå en utbildning som inte ledde till en trygg, fast anställning med säkrat lönekuvert varje månad. Det tog mig många år att våga prova en annan väg. Jag var trettiofem år när jag sade upp mig från det där fasta, trygga, för att istället bli konstnär. Utan garantier. Utan snitslad bana.

I slutänden är jag glad att det tog tid. För under de många år då jag jobbade med annat och läste en annan utbildning (till bildlärare) samlade jag på mig erfarenheter som jag aldrig skulle vilja vara utan nu. Nog hade jag lärt mig mycket av att gå konstskola. Men det finns alltid fler sätt att lära sig och jag tror att omvägarna ibland leder längre. De har fördelen av att man får se saker ur fler perspektiv, gå på djupet inom vissa områden och samtidigt skaffa bredare kontaktytor och erfarenheter än den gängse banan kanske skulle lett till.

Det är svårt att planera livet. Man är ju liksom ständigt nybörjare. Jag närmar mig 40 och det är nytt för mig. Hur bör man leva sitt fjärde decennium? Det vet jag, i bästa fall, först i efterhand. Men med åren blir det samtidigt lättare att navigera, inte efter karta, men efter kompass. Kartan – det vill säga idén om att planera sitt liv – går att rita upp först efter att man utforskat territoriet. Kompassen däremot, kan man ställa in på några grundläggande värden som är viktiga. Exakt hur stigarna sedan går, vilka hindren är och vad man behöver göra för att navigera runt dem, det får visa sig med tiden. Min kompassnål är inställd på saker som att omge mig med bra människor både privat och professionellt, att ha tid och att ha mod att prova nya, intressanta idéer.

En kompassnål har två sidor. Det handlar lika mycket om att välja bort som att välja till. Saker jag valt bort är sociala statusmarkörer och ekonomisk trygghet. Båda delar är ibland svåra, men jag är glad att jag prioriterar som jag gör.

De flesta konstnärer har det ekonomiskt tufft. Bild- och formkonstnärers genomsnittsinkomst ligger omkring 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Jag kände till det när jag beslutade mig för att bli konstnär, och insåg att det skulle innebära att jag behövde välja bort saker som många andra i min ålder tar för givet. Samtidigt valde jag det liv jag vill leva. För mig kan ingenting vara mer värdefullt.
(Jag förstår att en och annan undrar – och jo, jag ligger en bit ovanför genomsnittsinkomsten numera. Det går långsamt men stadigt åt ett tryggare håll).

När jag ansökte om medlemskap i KRO gjorde jag det med förhoppningen om att få bli medlem, naturligtvis, men samtidigt med vissheten om att ingenting står och faller med saken. Är det bra att ha en viss utbildning – absolut, men ofta går det att navigera sig fram på andra sätt. Är det positivt att vara med i sin yrkeskårs intresseorganisation – tveklöst. Men jag har varit konstnär i flera år utan medlemskapet, och det går också fint. Vi lägger stor vikt vid diplom, symboler och dokument. Kanske för att de är enklare att bedöma än det är att försöka skaffa en uppfattning om de sammantagna kunskaper en människa har utvecklat på brokigare sätt. För min del har utbildning alltid varit något jag värdesatt för egen del, men aldrig trott varit synonymt med kapacitet eller intellekt. Mina föräldrar gick ut grundskolan, sedan började de arbeta heltid. De är två av de mest skärpta personer jag känner. Kanske är det också den bakgrunden som gett mig modet att röra mig utanför ramarna – jag vet att det inte är stämplar på papper som avgör kunskaper och förmågor. Stämplarna är en genväg, inte ett kriterium.

Nu kan jag stämpla ”KRO-medlem” i mina papper och det är jag både glad och stolt över. Men ännu gladare är jag när jag tittar ut genom fönstret och ser min ateljé, där tre målningar nu lockar mig att färdigställas. Ateljén som jag själv byggde – fastän andra tyckte jag var märkligt omständlig: ”det är väl bara att köpa en färdig?”, på platsen jag och min familj sakta gör till vår alldeles egna. Hit pekade min kompassnål. Jag ångrar inte ett steg på vägen.

4 reaktioner på “Det finns fler vägar

  1. Grattis till medlemskapet i KRO! Eller snarare: Grattis till KRO för att de har fått med dig i sin organisation! Ett helt riktigt beslut!

    1. Tusen tack, Kristina!

  2. Jo du är visst modig! Modig att våga gå din egna väg. Tusen tack för att du delar med dig av dina tackar, de berör och öppnar min blick för möjligheternas land. Inte behöver alla trampa upp samma stigar. Ha en fin sommar!
    Vänligen,
    Katarina Kiprowska

    1. Så fint att höra – tack! Och ha en härlig sommar du med!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.