Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.
Dessa har jag målat till utställningen:
Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.
Hjärtligt välkomna!
(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)
Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.
Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.
En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.
Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.
Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.
Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan “Sillhällan å sånt“, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.
Min utställning i Rimbo skjuts upp, tills Coronakrisen har ebbat ut.
I Rimbo finns ett ställe som heter Café Chocolate, som drivs av Susanne Pontvik. På sitt café ordnar hon året om utställningar, konserter, målarkurser, föreläsningar, dansuppvisningar och teaterföreställningar. Sådana platser och personer är ovärderliga för Sveriges kulturliv. Det är stora ord, men jag menar det.
På ställen som Rimbo finns inte tjusiga kulturinstitutioner. Inga konsthallar eller teatrar, ingen biograf. Vi har ett bibliotek, och så Café Chocolate. Där man kan köpa en nybakt Rimbobulle (och det bör man göra!) och samtidigt uppleva ett förstklassigt flamencouppträdande eller lyssna på ett intressant författarsamtal.
Det kan låta konstigt för någon som kallar sig konstnär att säga det här, men jag är i grund och botten ingen kulturtyp. Under de nästan tio år jag bodde i Stockholm satte jag aldrig min fot på ställen som Dramaten, Operan eller Berwaldhallen. Inte för att jag ogillar kultur, absolut inte, men jag kom liksom aldrig på tanken. Det kändes väl inte som om de platserna var till för mig, och det var helt okej. Jag är glad att de finns för dem som vill gå dit, och jag tror att det är viktigt att det finns all möjlig slags kultur i ett land, hög och låg och smal och bred – men att gå dit själv? Njä. Kanske är det för att jag växte upp i en by utanför en ort som liknar Rimbo. Där avståndet till sådan där, vad ska vi kalla det, påkostad kultur, känns långt. Men det fanns, och finns, ett Folkets Hus i min hemort. Där gick jag på barnteater och spelningar, styrdans och standup och bio. Folkets Hus i Lövånger var på så sätt motsvarigheten till Rimbos Café Chocolate. Ett lokalt nav för kulturutövande, där vi boende och välkända kulturpersoner delade scen. En gång var visst Sara Lidman på folkan. Bara en sån sak.
När Susanne Pontvik frågade om jag ville ställa ut på Café Chocolate tackade jag självklart ja. Vi bestämde att utställningen skulle bli i april, och i december satte jag igång att måla. Jag hade en bra idé att jobba med och vårvintern i ateljén har varit väldigt produktiv och intressant. Jag såg mycket fram emot att visa upp utställningen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den är väldigt, väldigt lokal. Och fin, om jag får säga det själv.
Men så kom Coronaviruset.
Idag bestämde jag och Susanne att vi skjuter fram utställningen tills coronakrisen lugnat ner sig. Det blir som så ledsamt att ha vernissage utan människor. Liksom poänglöst.
Jag ser att organisationer som Konstnärernas riksorganisation och Musikerförbundet gör vad de kan för att se till att kulturutövare ska klara den här krisen. Det är ett riktigt svårt läge. Bildkonstnärer i Sverige har en genomsnittsinkomst på 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Före Corona. Så det är tveklöst bra och viktigt att de försöker hitta sätt att hjälpa kulturarbetare att kunna fortsätta måla, spela, skriva, uppträda. Vi blir ett torftigt land annars, när det här är över. Men jag är orolig att mycket av det som jag tidigare i denna alltför långa text kallade ovärderligt för Sveriges kulturliv missas i eventuella kommande satsningar och räddningasaktioner. De små ställena och de driftiga eldsjälarna som arrangerar det lokala kulturlivet på orter som Rimbo. Det som kanske inte väcker så mycket uppmärksamhet utanför sockengränsen, men som är omistligt för oss som lever här.
Nå, det kommer en tid efter epidemin och jag är i grund och botten optimistisk. Människor är fantastiska på att bygga upp sådant som gått sönder. Så småningom ska jag meddela ett nytt datum för vernissage på Café Chocolate och då hoppas jag att många vill komma hit och skåla för att epidemin är över, och se på mina målningar. Jag ska använda tiden fram tills dess till att måla ännu mer och fundera på hur jag ska gå tillväga för att göra vernissaget extra festligt och besöksvärt.
Tills dess, om du har vägarna förbi Rimbo: passa på att gå in på Chocolate och ta en lunch i solen, eller köp med dig en påse Rimbobullar hem. De är världens godaste.
Lördagens vernissage var jättefint. Så många varma möten med gamla vänner, kära släktingar och nya bekantskaper. Tack för att ni kom och delade dagen med mig!
Utställningen på Nordic Art, Birkagatan 28 i Stockholm, pågår till och med den 14 mars. Öppettider hittar du på Nordic Arts hemsida.
Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.
Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.
Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.
https://www.instagram.com/p/B7i1OJhnWkI/?igshid=197cuqhow352d
Jag tycker om hur årsskiften uppmuntrar reflektion, summering och framtidstankar, så jag roar mig med ett nyårsinlägg till, i form av Underbaraclaras årssammanfattning, som jag lånat frågeformatet från.
Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
Jodå, jag lärde mig att simma frisim, började lära mig att spela gitarr, odlade massor av grönsaker – och så byggde jag färdigt min ateljé.
Genomdrev du någon stor förändring?
Njäe, mest av allt försökte jag få till en stabil och bra vardagslunk med balans mellan jobb, vila, familj och lättsamheter.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ett par stycken. Jätteroligt!
Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?
Jag lägger inte så många datum på minnet, men min pojkes treårsdag var väldigt fin. Han var i en dinosaurieperiod och vi åkte till Naturhistoriska riksmuséet med hans mormor och farmor och tittade på stora dinosaurieskelett.
Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov inte.
Vilka länder besökte du?
Inga. Däremot västkusten och Västerbotten. Det räckte utmärkt. Mest vill jag vara hemma.
Bästa köpet?
Jag klippte till på en hushållsassistent på rea och tack vare den bakar jag bröd riktigt ofta. Receptet är 25 gram torrjäst, 5 dl vätska, en tesked salt, en skvätt sirap, cirka 4 dl vetemjöl, 5 dl grahamsmjöl och en näve frön och russin. Jäs i kylen över natten och grädda frallor till frukost. Så bra start på dagen!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Massor med tillfällen med min familj, oftast helt vardagliga. Och så den fina responsen på årets utställningar.
Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?
Jag prioriterade att lägga mycket tid på ateljébygget under hösten, så nu längtar jag efter mer tid att måla.
Jag försökte komma igång med mer träning, men lyckades inte få till några ordentliga rutiner. Det ska jag få ordning på i år.
Ett växthus står på önskelistan också. Jag hoppas lyckas slänga upp ett till sommaren.
Vad önskar du att du gjort mer?
Jag tycker att jag använde tiden på ett bra sätt, utifrån förutsättningarna. Det skulle möjligen vara att skrapa ihop några halvtimmar i veckan för att ge mig ut och springa eller lyfta lite vikter.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Surat över banaliteter som städning. Livet är för kort och viktigt för sådant.
Favoritserier från året som gått?
Game of Thrones, trots viss besvikelse över ett alltför abrupt slut.
The Crown.
Hundra procent bonde.
Bästa boken du läst i år?
En intressant läsning var The Righteous Mind, av Jonathan Haidt. Den handlar om olika typer av moral och hur man lättare kan förstå andra, som har andra moraliska grundfundament än en själv.
Största musikaliska upptäckten?
Jag gör nästan aldrig några sådana, utan lyssnar på samma gamla favoritartister år ut och år in. Det blir gubbig musik och country mestadels.
Vad var din största framgång på jobbet 2019?
Att jag fick bättre rutin på att måla mycket, frimodigt och i god tid till utställningar. Ett hållbart arbetssätt.
Lite under radarn målade jag en hel del på beställning också. Jag lägger sällan upp bilder på beställningsmålningar, för de känns ofta alltför personliga för den som beställt. Dumt ur något slags marknadsföringsperspektiv säkert, så jag är glad att folk ändå lyckas luska reda på att de kan beställa av mig. Särskilt roligt med ett par återkommande köpare.
En annan sak som gladde mig mycket, var att jag fick träffa så många som jag fått kontakt med via bloggen och mina andra kanaler. Sociala medier kan ibland kännas som ytliga och flyktiga sätt att träffas, men så tycker jag inte att det är i mina små tillhåll på nätet. Ni är många som tagit kontakt, ställt frågor, skickat uppmuntran, kommit till kurser och utställningar eller skrivit till mig – riktiga postlådebrev, till och med, bara en sådan sak! Jag uppskattar det verkligen. Att det finns riktiga människor bakom konton och kommentarer. Verkliga möten.
Största framgång på det privata planet?
Att jag tagit itu med flera dåliga och djupt rotade vanor och tankemönster. Svårt och viktigt.
Största misstaget?
Inga allvarliga, såvitt jag kan bedöma just nu.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare och mer jämnmodig. Skönt.
Vad spenderade du mest pengar på?
Husrenovering.
Något du önskade dig och fick?
Ett fint badrum. Vi renoverade det slitna, igengrodda 1970-talsbadrummet och fick till ett enkelt rum med lite 1950-talsretrovibbar istället. Jag blir glad varje gång jag går in där nu.
Något du önskade dig och inte fick?
Ingenting som inte kan vänta.
Vad gjorde du på din födelsedag 2019?
Jag var med min son hemma hos mina föräldrar.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer sommarledighet hade varit trivsamt. I år har jag skrivit in två lediga veckor i kalendern.
Vad fick dig att må bra?
Familj, vänner, målande, byggande, odlande.
Vem saknade du?
Nära och kära som bor långt borta.
De bästa nya människorna du träffade?
Många nya, fina bekantskaper på mina kurser och utställningar.
Mest stolt över?
Att jag tar mig an svåra utmaningar och inte ger upp när det tar emot.
Högsta önskan just nu?
Att 2020-talet blir ett mer varmt och hoppfullt decennium än 10-talet var. I världen och samhället och mänskligheten och sådär.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Släppa garden mer, våga vara mer sårbar och bristfällig, ha roligare och bli ännu bättre på att lägga energin på sådant som är meningsfullt i livet.
Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar “Elisabeths akvarellskola“. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.
I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.
På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: “När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”
Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.
Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.
Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.
https://www.instagram.com/p/BvjkA1jj7tX/?igshid=168fjiczpq0al
Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.
Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: “Rensar bland borden.”
Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.
I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.
https://www.instagram.com/p/ByAVkN2DlzA/?igshid=17khjy45vj6bo
I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.
Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.
Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.
Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!
Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.
Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.
Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.
Gott nytt år, allesammans.
Jag brukar inte hålla mig med nyårslöften, men jag har lust att göra ett par saker och eftersom det snart är nyår, så kan de ju lika gärna få den titeln.
Det första är att lära mig spela gitarr. Jag vill minnas att jag inte var helt kass på musiklektionerna i det svunna 1990-talet. En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam. Så vill jag minnas att strängarna hette, till exempel.
En god vän gav vårt hushåll en gitarr för något år sedan. Igår gav jag den en ärlig chans och dammade av de gamla musiklektionsackorden. Idag försökte jag mig på lite fingerplock. Det gick faktiskt hyfsat, kolla:
https://www.instagram.com/p/B6nrvBgnk7f/?igshid=1llvjtuv4e6eh
Jag vill inte egentligen ha det här spelandet till någonting särskilt. Mest vill jag bara lära mig någonting svårt och nytt, för att träna huvudet lite. Jag tror att det är nyttigt och viktigt att göra det då och då, lära sig någonting nytt. Så att hjärnan inte stelnar till.
Det andra löftet är att fortsätta på inslagen bana med att sänka mina perfektionskrav på mig själv. Ett sätt kan vara att skriva mer. Jag har säkert trettio halvskrivna blogginlägg – varav flera nya delar till min akvarellskola – som jag aldrig kommit till skott med att publicera, för att jag fastnar i att fila och fila på dem. Helt onödigt, egentligen. Tror jag att det ska dyka upp någon sträng människa med rödpenna, som ska markera stavfel och felsyftningar? Och om så vore – vad skulle det ens göra?
“Done is better than good”, skriver författaren Elizabeth Gilbert i sin bok “Big magic – creative living beyond fear”. Det får bli mitt ledord för 2020.
Har du några nyårslöften på lut?
PÅ ÅTERSEENDE!
Tack för att du kom på besök! Jag hoppas att du hittat vad du sökte. Annars är du alltid välkommen att höra av dig. Vänligen,
KONTAKT
info@elisabethbistrom.se
INTEGRITET
Policy för cookies
och personuppgifter
Cookie-inställningar
AKVARELLBREV
Se ny konst först av alla! Akvarellbrevet kommer ett par gånger i månaden och är det enklaste sättet att hålla kontakt med mig.
Läs mer eller bli prenumerant:
