Den 7 mars blir det vernissage på galleriet Nordic Art, Birkagatan 28B i Stockholm. Där ställer jag ut tillsammans med akvarellmålarna Benny Stigsson och Stefan Gadnell. Vernissaget äger rum kl. 12.00-16.00 och utställningen pågår till den 14 mars. Välkommen!
Jag är på väg till ett vernissage. Jag tar mig sällan tid till sådant. Det är något av ett projekt när jag bor som jag gör, och med småbarn. Om några år kommer jag kunna vara mer flexibel, men nu är det en sällsynt lyx att klä ut sig i stadskläder och ge sig iväg. Det gör i och för sig att tillfällena känns trivsamt högtidliga. Jag sitter på bussen och det känns som att vara på skolutflykt. Skoj.
Utställningen är med akvarellmålaren Richard Vakil och skulptören Margareta Melin. Richard är en av landets tveklöst skickligaste akvarellister. Jag ser fram emot att bli golvad och upplyft.
Brukar du gå på utställningar? Jag har egentligen aldrig haft det som vana. Jag växte upp på en plats där kulturutbudet var ganska tunt. Jag spelade hockey istället och lika glad är jag för det, för all del. Men nu uppskattar jag att gå och titta ibland.
Många känner någon slags bävan för att gå på kulturtillställningar. Jag förstår det. Man kan känna sig oinbjuden och otillräcklig. Kanske orolig att göra fel. Jag kommer att tänka på ett tillfälle då jag ville gå i ett förstamajtåg. Jag var 17 år, det var valår, jag bodde i Skellefteå. Skulle rösta på hösten. Så den första maj traskade jag ner till stan och inväntade tåget, som kom gående, sjungande, festligt. Men så blev jag orolig att göra fel. “Tänk om någon frågar vad jag gör här? Ska man vara medlem? Måste jag kunna de här sjunga med? Vad är det egentligen de hojtar?” Jag bestämde mig för att gå med – men ungefär tjugo meter bakom. Där släntrade jag genom stan, till hälften med i tåget, till hälften beredd att blixtsnabbt frysa till och låtsas glo in i ett skyltfönster, om någon skulle upptäcka att jag hade smugit mig med. “Vem, jag? Jag är bara ute och fönstershoppar!”
Så kan det kännas att gå på utställning också.
Fast faktum är ju att alla partier blir glada om det kommer med folk i förstamajtåget. Och konstnärer om det kommer någon på vernissaget. Man behöver inte kunna sångerna, det är bara att ta en näve salta pinnar och kolla på konstverken. Om någon frågar vad man tycker, så behöver man inte leverera någon initierad analys. Mitt stalltips är att frysa till och låtsas att man fönstershoppar. Det funkar varje gång.
Utställningen är på Nordic Art, Birkagatan, Stockholm, förresten. Pågår till 1 februari.
Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.
Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.
Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.
https://www.instagram.com/p/B7i1OJhnWkI/?igshid=197cuqhow352d
Föreställ dig detta: Det är lördag morgon och du har stigit upp tidigt för att baka bröd till frukost. Du har längtat efter den här stunden hela veckan. Sett fram emot hur du ska sitta länge med morgontidningen, en kopp kaffe och nybakta frukostfrallor på en assiett. En skön långfrukost, som en perfekt start på helgen.
Du har satt igång ugnen och tagit fram bunke, slev och ingredienser. Så sätter du igång. Du blandar jäst och ljummet vatten, en nypa salt och en sked sirap.
Nu tar du en sked, smakar på blandningen och säger “Usch! Det här är ju inte gott alls!” Plötsligt känns brödbaket inte lika roligt. Du som hade sett fram emot att skära upp ett varmt, väldoftande bröd – inte äta sådan här sörja!
Trots irritationen mäter du upp mjöl och rör ner det. Nu växer din skepsis. Tvärtemot bilden du haft av de gyllengräddade frallorna ser det här ju bara ut som ett blekt, degigt kladd! Du knådar några tag, men kastar strax hela klumpen i soporna. Du diskar ilsket ur bunken och tänker att det är typiskt. Du är helt enkelt ingen bra bagare.
Ett absurt scenario, eller hur?
Nå, precis så här behandlar många sina akvareller. De smakar av och bedömer med kritisk blick, långt innan målningen är färdiggräddad. Tittar misstänksamt på det första färglagret och säger “Usch, så blekt”. Målar vidare och skakar snart på huvudet. “Det ser inte alls bra ut.”
Som om en akvarell vore färdig långt innan den faktiskt var färdig. Som om en skål med jästvätska vore ett nybakt bröd.
Det här är min uppmaning: ta det varligt med bedömning och granskning. En akvarell ser nästan jämt ut som skit under processens gång, för att tala klarspråk. När jag målar är det ofta först vid de sista penseldragen som målningen går från blaha till bra. Det har ingenting med mig att göra, utan med akvarelltekniken. Akvarell målas vanligtvis med ljusa färger först och sedan byggs målningen gradvis upp med mörkare och mörkare valörer. Sådan är arbetsgången eftersom akvarellfärg inte är täckande. Du kan inte måla ljusa färger ovanpå mörka. Därför ser en akvarell mycket underlig ut under merparten av sin tillblivelse. Du gör klokt i att förlåta den för det.
Det är helt enkelt mycket möjligt att din målning inte alls är dålig. Den är bara inte klar. Släng inte degen i soporna, utan utrusta dig med tålamod och nyfikenhet inför det färdiga resultatet.
Bon appétit.
Jag tycker om hur årsskiften uppmuntrar reflektion, summering och framtidstankar, så jag roar mig med ett nyårsinlägg till, i form av Underbaraclaras årssammanfattning, som jag lånat frågeformatet från.
Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
Jodå, jag lärde mig att simma frisim, började lära mig att spela gitarr, odlade massor av grönsaker – och så byggde jag färdigt min ateljé.
Genomdrev du någon stor förändring?
Njäe, mest av allt försökte jag få till en stabil och bra vardagslunk med balans mellan jobb, vila, familj och lättsamheter.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ett par stycken. Jätteroligt!
Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?
Jag lägger inte så många datum på minnet, men min pojkes treårsdag var väldigt fin. Han var i en dinosaurieperiod och vi åkte till Naturhistoriska riksmuséet med hans mormor och farmor och tittade på stora dinosaurieskelett.
Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov inte.
Vilka länder besökte du?
Inga. Däremot västkusten och Västerbotten. Det räckte utmärkt. Mest vill jag vara hemma.
Bästa köpet?
Jag klippte till på en hushållsassistent på rea och tack vare den bakar jag bröd riktigt ofta. Receptet är 25 gram torrjäst, 5 dl vätska, en tesked salt, en skvätt sirap, cirka 4 dl vetemjöl, 5 dl grahamsmjöl och en näve frön och russin. Jäs i kylen över natten och grädda frallor till frukost. Så bra start på dagen!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Massor med tillfällen med min familj, oftast helt vardagliga. Och så den fina responsen på årets utställningar.
Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?
Jag prioriterade att lägga mycket tid på ateljébygget under hösten, så nu längtar jag efter mer tid att måla.
Jag försökte komma igång med mer träning, men lyckades inte få till några ordentliga rutiner. Det ska jag få ordning på i år.
Ett växthus står på önskelistan också. Jag hoppas lyckas slänga upp ett till sommaren.
Vad önskar du att du gjort mer?
Jag tycker att jag använde tiden på ett bra sätt, utifrån förutsättningarna. Det skulle möjligen vara att skrapa ihop några halvtimmar i veckan för att ge mig ut och springa eller lyfta lite vikter.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Surat över banaliteter som städning. Livet är för kort och viktigt för sådant.
Favoritserier från året som gått?
Game of Thrones, trots viss besvikelse över ett alltför abrupt slut.
The Crown.
Hundra procent bonde.
Bästa boken du läst i år?
En intressant läsning var The Righteous Mind, av Jonathan Haidt. Den handlar om olika typer av moral och hur man lättare kan förstå andra, som har andra moraliska grundfundament än en själv.
Största musikaliska upptäckten?
Jag gör nästan aldrig några sådana, utan lyssnar på samma gamla favoritartister år ut och år in. Det blir gubbig musik och country mestadels.
Vad var din största framgång på jobbet 2019?
Att jag fick bättre rutin på att måla mycket, frimodigt och i god tid till utställningar. Ett hållbart arbetssätt.
Lite under radarn målade jag en hel del på beställning också. Jag lägger sällan upp bilder på beställningsmålningar, för de känns ofta alltför personliga för den som beställt. Dumt ur något slags marknadsföringsperspektiv säkert, så jag är glad att folk ändå lyckas luska reda på att de kan beställa av mig. Särskilt roligt med ett par återkommande köpare.
En annan sak som gladde mig mycket, var att jag fick träffa så många som jag fått kontakt med via bloggen och mina andra kanaler. Sociala medier kan ibland kännas som ytliga och flyktiga sätt att träffas, men så tycker jag inte att det är i mina små tillhåll på nätet. Ni är många som tagit kontakt, ställt frågor, skickat uppmuntran, kommit till kurser och utställningar eller skrivit till mig – riktiga postlådebrev, till och med, bara en sådan sak! Jag uppskattar det verkligen. Att det finns riktiga människor bakom konton och kommentarer. Verkliga möten.
Största framgång på det privata planet?
Att jag tagit itu med flera dåliga och djupt rotade vanor och tankemönster. Svårt och viktigt.
Största misstaget?
Inga allvarliga, såvitt jag kan bedöma just nu.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare och mer jämnmodig. Skönt.
Vad spenderade du mest pengar på?
Husrenovering.
Något du önskade dig och fick?
Ett fint badrum. Vi renoverade det slitna, igengrodda 1970-talsbadrummet och fick till ett enkelt rum med lite 1950-talsretrovibbar istället. Jag blir glad varje gång jag går in där nu.
Något du önskade dig och inte fick?
Ingenting som inte kan vänta.
Vad gjorde du på din födelsedag 2019?
Jag var med min son hemma hos mina föräldrar.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer sommarledighet hade varit trivsamt. I år har jag skrivit in två lediga veckor i kalendern.
Vad fick dig att må bra?
Familj, vänner, målande, byggande, odlande.
Vem saknade du?
Nära och kära som bor långt borta.
De bästa nya människorna du träffade?
Många nya, fina bekantskaper på mina kurser och utställningar.
Mest stolt över?
Att jag tar mig an svåra utmaningar och inte ger upp när det tar emot.
Högsta önskan just nu?
Att 2020-talet blir ett mer varmt och hoppfullt decennium än 10-talet var. I världen och samhället och mänskligheten och sådär.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Släppa garden mer, våga vara mer sårbar och bristfällig, ha roligare och bli ännu bättre på att lägga energin på sådant som är meningsfullt i livet.
Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar “Elisabeths akvarellskola“. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.
I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.
På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: “När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”
Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.
Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.
Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.
https://www.instagram.com/p/BvjkA1jj7tX/?igshid=168fjiczpq0al
Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.
Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: “Rensar bland borden.”
Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.
I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.
https://www.instagram.com/p/ByAVkN2DlzA/?igshid=17khjy45vj6bo
I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.
Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.
Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.
Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!
Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.
Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.
Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.
Gott nytt år, allesammans.
“Hela årscykeln finns också fint representerad i de verk som Elisabeth Biström ställer ut, där uppväxtmiljöerna i norra Västerbottens kustland skildras med stor lyhördhet för naturens skiftningar, ljus och stämningslägen. Midvinterns bleka ljus över kustbandet, glittret i vattenytan av sommarens högt stående sol, vårens vattensjuka marker och höstens mättade färgskala, just innan naturen sluter sig – allt målas fram med säker blick och hand.”
Så fint skrev Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om min utställning i Umeå, som jag avslutade idag. Tack för de fina orden och tack till alla er som besökte utställningen! Det var fantastiskt roligt att träffa så många på vernissagen och så fint att läsa alla värmande hälsningar i gästboken. Jag känner mig överväldigad och väldigt glad.
Den 2 december är jag i Umeå för att ha vernissage för min utställning som pågår fram till den 15 december. Jag bodde i Umeå under flera år, så jag hoppas förstås få träffa många gamla bekanta. Halva min släkt finns där dessutom. Ni förstår att jag längtar!
Utställningen görs i Umeå konstförenings regi och äger rum på Folkets Hus.
Välkomna!
