Kategori: Akvarellmåleri

Jag får ofta frågan “när började du måla?” Mitt svar är att jag började samtidigt som alla andra – skillnaden är att jag aldrig slutade. Jag har tänkt en hel del på varför och kommit fram till att en avgörande orsak antagligen var att jag tidigt blev tilldelad en identitet som “hon som kan rita”. Vi gör ofta så, eller hur? Tilldelar barn roller och identiteter, inte sällan baserade på ganska tunna underlag. En ettåring som fångar bollen blir utnämnd till att ha särdeles god bollkänsla – “ett blivande fotbollsproffs?” En tvååring som ritar huvudfotingar väcker snabbt föreställningar hos föräldrarna om att den här ungen kommer bli något i hästväg när det gäller konstnärligt skapande.

Jag har en påtaglig känsla av att sådant där spelar roll. Åtminstone vet jag att det hade det för min del. Jag fick tidigt höra att jag var en jäkel på att rita. Sanningen att säga, följde jag i själva verket en helt normal utvecklingskurva. Men uppmuntran från föräldrar, lärare och kompisar gjorde ritandet roligare. Så jag ritade sannolikt ganska tidligt lite mer än andra barn och så småningom fortsatte jag, när andra tappade intresset eller drabbades av alltför stark självkritik. Om jag minns rätt var det i tolvårsåldern. Medans mina jämnåriga övergick till andra intressen, målade jag vidare. Jag var ju “hon som var konstnärlig”.

Talang eller övning

Det finns starka föreställningar om att människor antingen föds med talang för att teckna och måla, eller så gör de inte det. Jag är övertygad om motsatsen. Nå, visst finns det medfödda skillnader – men förmågan att avbilda och gestalta kan tveklöst tränas upp. Det finns grundläggande kunskaper att tillägna sig och metoder för att öva upp sin konstnärliga blick. Oavsett om man tror mig eller inte, anser jag att talangfrågan borde tonas ner när det gäller barns skapande. Vi kan inte avgöra att ett litet barn har eller saknar talang. Vill vi uppmuntra deras kreativa utveckling, så räcker det att bygga på den skaparglädje som finns hos i stort sett alla barn.

Talang-idén är en vuxen skapelse. Den handlar i slutändan om prestation – “har barnet talang?”, kan översättas till “målar barnet bra?” Det är en fråga som stjälper, snarare än hjälper, för där vi vuxna ingjuter prestationsjakt, där riskerar vi också att hämma kreativiteten.

En bättre fråga – om vi vill gynna kreativiteten på lång sikt – är: “har barnet roligt?”

Prestation kontra lust

Jag misstänker att det ofta inte är vuxnas intention att göra prestation av barns skapande. Ändå smyger det sig lätt in mellan raderna. Det hörs i ordval och uppmuntran: “åh, så fint!”, säger vi och skapar därigenom en måttstock för barnet att förhålla sig till. Fint – eller fult. Andra ord i genren är “likt”, “bra” och “duktig”.

Det kan låta märkligt att jag är kritisk till sådana vänligt menade, berömmande ord, men jag vill ändå väcka tanken: när vi använder de här begreppen, så förändrar vi så småningom barnets sätt att förhålla sig till sin kreativitet. Från att drivas av nyfikenhet och skaparlust, glider de iväg mot en annan drivkraft: att få beröm för det som blir fint. Baksidan av myntet är farhågan att det de skapat inte är fint, inte kommer få beröm. Inre drivkraft byts mot yttre. Så småningom lägger de flesta ner penseln.

En annan indikator på att prestation snarare än lust präglar den vuxnas förhållningssätt till barns skapande, är när vi går in och tillrättalägger skapandeprocessen till den grad att barnet i slutänden oavsett sin egen insats kommer att “lyckas” – det vill säga, göra någonting som är tillräckligt fint i den vuxnes ögon. Istället för skapande gör vi styrda övningar, använder strikta mallar och pyssel-knep, som leder till på förhand bestämda alster. Det är naturligtvis välment. Kanske tänker vi att det är roligare för barnet om resultatet blir bra. Problemet är då att vi indirekt har underkänt resultatet av barnets egna skapande som otillräckligt.

Familjeterapeuten Jesper Juul har skrivit klokt om hur barns och vuxnas perspektiv kan krocka, i boken “Ditt kompetenta barn”. Han skriver:

“Lars, tre och ett halvt år, sitter vid köksbordet och väntar på sin mamma som ännu inte kommit hem från arbetet. Hans pappa föreslår att han tar fram ritblocket för att få tiden att gå. En halvtimme senare och efter sex teckningar kommer modern hem och Lars springer ut i hallen och ger henne sin sista teckning med orden: ‘Titta mamma, den är till dig!’
Hans mamma tar teckningen, ser på den och säger: ‘Den var fin, Lars. Du har blivit riktigt duktig på att rita!’
Precis som i exemplet med Katrine och hennes mamma (s. 94) misslyckas kontakten, även om berömmet är kärleksfullt menat. Lars kommer inte springande ut till sin mamma med en teckning för att få den bedömd. Det är en kärleksgåva han ger sin mamma, eftersom han älskar henne och har saknat henne. […] Poängen är att han ger henne sig själv, sitt ögonblickliga varande, ett omedelbart personligt uttryck och får en bedömning som svar”.

Jag förstår att det är lätt att hamna i “fint-fällan” och vill varken överdriva riskerna eller bannlysa pyssel. Det finns plats för nyanser. Vad jag vill är att föreslå några praktiska verktyg för att bredda vårt sätt att prata med barn om skapande och ge några uppslag till övningar som kan utveckla barnets kreativitet – och i bästa fall låta dem behålla den livet ut.

Med skaparlust som drivkraft

De allra minsta

För de allra minsta barnen räcker själva upplevelsen av skapande långt. Att de kan åstadkomma färgskiftningar på ett papper, eller forma en klump lera, är en stor upplevelse i sig. De har inte behov av att göra fint eller rätt – inte förrän omgivningen har lärt dem om dessa koncept. Och min uppfattning är alltså att vi gott kan vänta med den lärdomen. Den kommer att komma utan vår hjälp.

Underbygg det lilla barnets fascination för skapande genom att erbjuda bra material, som de minska kan behärska. Ge dem stora papper, som passar den motoriska nivån och pennor, kritor eller penslar och färg som ger rejäla avtryck på papperet, även för den som är för liten för att trycka hårt eller vinkla handleden. Till en början målar barn från axelleden, med hela armen i stora svep. Redan i det här stadiet kan det vara bra att öva sig på att prata med barnet om vad det skapar. Istället för “så fint!”, kan du benämna vad barnet gör och därigenom ge ett språk som kan understödja dess fortsatta kreativa utveckling. Förslag på sådan kommunikation kan vara:

– Nu använder du gul färg, med litegrann rött i. Titta, det blir orange när du blandar dem.

– När du gör sådär blir det prickar – prick, prick, prick, prick.

– Oj, vilken lååång linje du gör! Den går tvärs över hela papperet.

– Nu målar du med blått.

– Vilken färg vill du använda nu?

– Vad roligt du ser ut att ha när du kör runt, runt, runt med penseln!

– Här har du gjort en stooooor brun form, och här är en pyttepytteliten röd.

– Är den till mig? Åh, vad glad jag blir att jag får den av dig! Den ska jag hänga upp på väggen, så att jag kan tänka på hur mycket jag tycker om dig när jag ser på den.

Undvik helst att läsa in alltför mycket i bilden, som barnet inte avsett att måla. Ibland har vi vuxna en tendens att gå igenom barns målningar liksom sökande efter något som liknar avbildningar – “oj, titta här ser det ut som en fågel!” Återigen är intentionen god, men baksidan är att vi också signalerar till barnet att det hen faktiskt målade inte riktigt räckte till – vi hade hellre sett att bilden föreställde någonting annat.

För att uppmuntra kreativiteten hos ett litet barn, behöver du inte ha minsta konstnärlig fallenhet själv. Det viktiga är att du deltar och delar barnets skaparglädje.

De lite äldre barnen

Lite äldre barn börjar så småningom rita och måla föreställande. Här trampar vi vuxna ofta i fint-fällan, genom att noggrant bedöma hur likt barnet lyckas avbilda det som bilden ska föreställa. I det här stadiet tror jag också att många föräldrars, fullt förståeliga och mänskliga, förhoppningar om talang triggas. I de första djurfigurerna och familjeporträtten, där armar och ben spretar ut från porträttobjektens kinder och haka, läser vi ofta in alltför mycket. Är barnet “tidigt”, eller “sent”? “Duktigt”, “finmotoriskt”, “observant”? Långtgående bedömingar och förutsägelser görs med huvudfotingar som grund. Jag ska inte sätta mig till doms över det, utan helt frankt erkänna att jag gör det själv. Jag tittar på min två- och ett halvtårings alster och blir hänförd. Men jag försöker påminna mig själv om att det sannolikt inte är hans oerhörda, unika konstnärliga talang som ligger till grund för min känsla, utan helt enkelt min kärlek som gör min bedömning opåkallat översvallande.

Barn utvecklas olika. En del är upptagna med att utveckla sitt tal, när deras jämnåriga för stunden koncentrerar sig på att jobba finmotoriskt med kritor och lera. Vissa barn är tidiga med föreställande bilder, medan andra snart kommer ikapp – de hade för tillfället fullt upp med att öva på sin balans eller att lära sig hoppa jämfota. Att dra tidiga slutsatser om ett barns eventuella konstnärliga talanger är helt enkelt inte särskilt meningsfullt.

Så, istället för att låsa fast oss i fint- eller likt-fällan, kan vi fortsätta att understödja barnets skaparglädje, genom att fortsätta delta i deras skapande och bygga vidare deras kreativa språk. Det finns många adjektiv att använda istället för fint och likt. Till exempel: stort, runt, böljande, zickzackigt, grönt, bulligt, vilt, hårt, blött, rakt. Dessutom kan vi prata med barnen om vad de tänker om sitt skapande. Vad får dem att välja det ena eller andra motivet? Vilka material är roligast att använda? Kan man hitta på kombinationer av material – kanske limma fast någonting på teckningen? Blanda målarfärg och kritor i samma bild?

Att inte bedöma barns skapande med förenklade temer som “fint” och “bra” står inte i motsättning till lärande – tvärtom! Barnen bör ges möjlighet att utveckla allt mer kunskap. Färg- och formlära, en mångfald av material samt kunskap om hur man på olika sätt kan använda dem samt ett allt rikare språk för att planera och beskriva sitt skapande arbete – det kan vi vuxna hjälpa dem med. När vi sitter och ritar, klipper och degar med barnen kan vi erbjuda nya infallsvinklar och idéer – och naturligtvis få detsamma tillbaka. Vi kan till exempel:

– Rita runda former. Känna i handen hur pennan snirklar och cirklar sig fram. “Hur låter den här snirkliga rörelsen?”, “Vilken färg passar till den här formen?”

– Rita kantiga former. Hur känns det i kroppen när man gör hårda, kantiga former? Hur låter de?’

– Rita någonting upp och ner.

– Rita av varandra utan att titta på papperet.

– Göra favorit-teveprogrammet i lera, eller som klippdockor.

– Göra högtidsbilder, som vi hänger upp som dekoration på väggen sedan.

När barnet själv är i fint-fällan

Så småningom händer det, antagligen. Barnet tittar på sitt verk och frågar “är det här fint?”. Vad svarar den förälder eller vuxen, som vill undvika att öka prestationspressen på barnet då? Mumlar någonting om att teckningen är gul och rosa, istället för att ge ett ärligt svar? Nej, vi behöver inte vara dogmatiker. Jag tror att var och en bäst kan bedöma hur ett konstruktivt svar till just det här barnet ser ut. Är det ett barn som ofta verkar oroa sig för att prestera och duga, kanske det är bra att vara lite extra noggrann med att inte spä på den oron. Är det ett barn som i grunden verkar tycka att hen duger fint och som bara uppriktigt undrar om teckningen blev riktig, så kan svaret bli ett annat. För egen del är jag rädd att jag kommer svara någonting i stil med “eftersom jag älskar dig, tycker jag att allt du gör är fint” till min son – som antagligen snabbt kommer hitta någon intressantare bedömare att fråga. Vi har alla våra brister…

Du är barnets förebild

Talesättet “barn gör inte som du säger, de gör som du gör”, gäller även på det kreativa området. Det kan vara en svår nöt att svälja för alla som själv har lite stukat självförtroende på kreativitetens område. När barnet ber dig: “Rita en häst! Rita en cykel! Rita en giraff som åker skejtboard!”, så ligger det nära till hands att konstatera “Det kan jag inte”. Det underliggande budskapet är att det är såpass viktigt att resultatet blir bra, att det är bättre att avstå om det finns tvivel om teckningens slutliga kvalitet. Eller, att vi åtminstone ska ursäkta oss i förväg, om vi avser rita någonting som inte kommer bli perfekt.

Jag vet att det kan kännas klumpigt och pinsamt att måla sådant man inte behärskar. Jo faktiskt – jag kan inte heller måla cyklande elefanter särskilt bra! Jag lider av medeldålig fantasi. Har inte memorerat olika djurarters anatomiska särdrag. Mina fantasihästar har påfallande ofta en ofördelaktig likhet med älgkalvar. Men jag ritar dem gärna ändå, utan att nagelfara dem och berätta om deras tillkortakommande. Jag skulle inte ställa ut älghästarna på galleri – men när jag ritar tillsammans med barn, så är det skapandet, leken och glädjen som är det viktiga. Inte resultatet, varken deras eller mitt. Medveten om att jag som vuxen är en förebild, behandlar jag mina alster på samma sätt som jag behandlar deras: med respekt och nyfikenhet. Jag använder samma språkdräkt för att prata om mina bilder. Det kan låta “hästen ser ganska glad ut – tror du hon har gjort någonting kul idag?”, eller “jag tror att den här elefanten ska bli grön med lila prickar, vilken färg ska din elefant få?”.

Om det känns jobbigt att rita utan att uttrycka självkritik, så försök hålla i minnet att den här stunden inte handlar om att du ska rita en bra och fin cykel – det handlar om att ha roligt ihop med ett skapande barn. När barnet ber dig rita en cykel, så strunt i hur bilden blir – gör det till en kreativ lek där du involverar barnet: “Hur många hjul ska cykeln ha? Vilken form har ett hjul, kan du visa? Vad mer finns på en cykel, aha, ett styre, en sadel och trampor. Vill du måla den i någon färg? Vem är det som är ute och cyklar? Mormor? Kan du rita dit mormor på cykeln?”

Kreativa övningar och förhållningssätt

– Ett sätt att komma bort från bedömningsfällan kan vara att göra tillfälliga bilder. Min son fick en griffeltavla i tvåårspresent och har spenderat timmar med att rita – och sudda bort. Suddandet fascinerade honom och han skrattade högt när färgerna plötsligt var borta. Andra material man kan använda för att göra tillfälliga bilder är att måla med karamellfärg i fil, att använda färgad sand som finns att köpa i hobbybutiker, eller med löv och blad eller utklippta färgade pappersbitar, som kan läggas i olika former, som får växa fram över bordsytan.

– Skapandeförmåga utvecklas inte bara vid ritbordet. Väv in kreativa kunskaper i annan lek och i vardagliga händelser. Prata med barnet om former och färger, proportioner och perspektiv. Att månen ser liten ut för att den är långt borta. Att himlen var rosa imorse, grå mitt på dagen och nu är den alldeles svart! Att vatten kan se blått ut på havet, och brunt i en pöl på vägen.

– Känsla och intresse för form och färg kan dessutom uppmuntras och växa i alla möjliga aktiviteter. Låt barnet komponera sin klädsel och prata med barnet om vilka färgkombinationer hen väljer: “Rosa strumpor och svarta byxor? Ooh, då blir den rosa färgen liksom alldeles lysande intill den svarta!”, eller “Rutig skjorta, randiga byxor och prickiga sockar – vad många olika mänster du hittade!”

– Baka med barnet och prata om bakverkets konsistens, form och färg.

– Dansa!

– Ge barnet tid. Om du själv ägnar dig åt skapande, eller tänker tillbaka på när du som barn gjorde det, så vet du att kreativitet sällan kommer i en jämn flod av överflöd. Tvärtom, den kan vara ojämn och svårfångad. Ibland saknas den. Då är det okej att vänta. Det kanske bara blir några förströdda streck. Låt barnet sitta och ta sin tid för att få en idé. Ofta vill vi i all välmening hjälpa barn att komma igång genom att ge många förslag, men ibland kan det vara bättre att berätta för barnet att det går bra att vänta tills det kommer en idé i huvudet. Ett annat sätt att ge idéer utan att det känns som att man bombarderar barnet med förslag, är att helt enkelt sätta sig intill och rita det som faller en in. Snart väcker det antagligen en idé även hos barnet.

– Måla till musik

– Uppmuntra olikhet. Äldre barn jämför sig ofta mycket med varandra och även om det säkert har vissa positiva sociala funktioner, så kan det också leda till likriktning och hämmad kreativitet. Uppmuntra gärna olikhet. Visa att det finns flera sätt att skildra samma sak och olika sätt att tänka och vara.

Till sist.

Mitt perspektiv på barns kreativitet är att det centrala värdet är glädjen i att skapa och lära – och att skapande och lärande inte är två motsatta ting, utan kan gå hand i hand. Nyckeln är att tillåta och uppmuntra nyfikenhet och skaparlust. Tänk, vilken gåva att ge till våra barn.