Publicerad den av — 1 kommentar

Sommarprojekt

Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.

Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!

Det andra projektet är att måla en stor akvarell.

För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.

Nu är jag igång.

Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.

Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hur en kreativ människa fungerar (tydligen!)

Akvarellmålning, fem fiskar i en hink

Jag såg ett intressant Ted-talk med en organisationspsykolog, Adam Gant, som hade försökt ta reda på vad som kännetecknar kreativa människor. Mot sina egna förväntningar hade han funnit ut att sådana individer ofta skjuter upp viktiga saker, ofta får dåliga idéer och ofta lider av tvivel inför sina projekt. Himla uppmuntrande – jag kände igen mig på pricken!

Resultatet lät konstigt, men förklaringen var att den som skjuter upp saker får tid att tänka efter och komma på nya vinklar. Medan den som effektivt löser sina uppgifter i god tid missar chansen att tänka om och tänka nytt, får prokrastineraren istället möjlighet att komma på något originellt. “You call it procrastinating; I call it thinking”, summerade Gant.

De många dåliga idéerna en kreativ människa har borgar för att ett och annat guldkorn ska vaskas fram ur mängden. Jag har massor med anteckningar om bilder jag vill måla, tekniker att experimentera med, utställningar att sätta ihop, böcker, trycksaker, arbetsresor, nya kursupplägg, allt möjligt. Sedan jag skaffade mig all den tid jag har nu för att hålla på med konst, formligen forsar det idéer ur mig. Adam Gant kallade det att man är snabb i starten och långsam att komma till avslut. Sådan är jag, och det har jag sett som en kataktärsbrist. Men nu får jag väl lov att omvärdera och istället se min idérikedom som en tillgång – även om de flesta idéer aldrig tar sig från anteckningsblocket till verkligheten. Det behövs vaskas mycket grus för att hitta de där glimmande kornen.

Tvivel är heller inte kreativitetens fiende, så länge det riktar sig mot själva projektet och inte mot jaget. Att tänka “undra om den här idén håller”, ger en chansen att vrida och vända och förfina tanken. Att däremot fyllas av känslan att man själv inte duger eller håller måttet, det är inget vidare bränsle för kreativiteten. Det är vi nog många som kan skriva under på, tyvärr.

Vill du se, så finns föredraget här.

Publicerad den av — 6 kommentarer

Jag ordnar akvarellkurs i Bjuröklubb

"Bråddjup", akvarell av Elisabeth Biström 2018

*** Uppdatering 5/8. Kursen är fullbokad. ***

Bjuröklubb är en speciell plats för mig. Känner du till den? Du kanske har hört om den på sjörapporten i radio, lyssnat på Lalehs låt med samma namn, eller varit där själv och klättrat på klipporna eller gått i vattenbrynet längs Storsand och svalkat dig en het sommardag? Då vet du.

Jag är uppvuxen en mil från Bjuröklubb och åker dit varje sommar. Platsen är en udde som skjuter ut i och reser sig upp ur havet (Bottenviken alltså; vi talar om norra Västerbotten, för dig som inte har mellanstadiegeografin färskt i minne). Längst ut finns en fyr, varifrån man har en oändlig utsikt över havet. Fyren står på ett klippblock, bevuxet med den slags knotiga, strävsamma växtlighet som klarar att klamra sig fast vid en havsklippa. Ner i backen finns en vacker småbåtshamn, strand och en skog full av fornminnen. Ett paradis för en akvarellmålare.

Jag är hemma i Västerbotten i augusti och den 12:e kommer jag arrangera en akvarellkurs i Bjuröklubb. Vill du komma?

Kursen pågår kl. 09.00-17.00. Jag kommer att gå igenom grunderna i akvarellteknik, med särskild fokus på hur vi kan få akvarellfärgernas olika pigmentegenskaper att hjälpa oss i måleriet. Du kan vara nybörjare eller mer erfaren – jag anpassar kursinnehållet så att det passar dig.

Om vädret tillåter målar vi utomhus och vid regn håller vi till i den gamla lotsutkiken vid fyren.

Material tar du med dig själv (dvs färg, penslar, vattenkärl, eventuellt sittunderlag).

Kursavgiften är 1 000 kr. I priset ingår fika och lunch.

Max antal deltagare är 10 personer – först till kvarn!

Anmäl dig till elisabeth.bistrom@gmail.com.
Uppge eventuellt behov av specialkost vid anmälan och hör gärna av dig om du har några frågor.

Tipsa gärna vänner och bekanta som kan vara intresserade!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

https://www.instagram.com/p/Bkk1EeLB3ms/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=rxtas40bolax

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

Publicerad den av — 5 kommentarer

En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? “Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

Publicerad den av — 1 kommentar

“Jag kan inte ens rita en streckgubbe”

Många människor berättar för mig att de inte kan rita eller måla. “Inte ens en streckgubbe!” Upplysningen är i stort sett aldrig en följd av att jag efterforskat personen i frågas teckningskunskaper – bikten kommer liksom som ett försvar och det är med lite sorg de informerar: “Du är så duktig, men jag kan inte alls”.

Jag lyckas sällan svara på ett bra sätt och jag tror att det beror på att det hos de allra flesta finns en föreställning om att tecknande och målande är en medfödd talang, som de beklagar att de föddes utan. Jag å andra sidan, är övertygad om motsatsen: de allra flesta kan lära sig att teckna väl. Det är en fråga om kunskap och övning. Tyvärr har jag funnit att det svaret ofta verkar vara en smula förolämpande, så jag är försiktig med att vräka ur mig det.

Men till dig som är intresserad av hur det går till att lära sig teckna, vill jag rekommendera den här texten, “du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)” av konstpedagogen och allkreatören Alicia Sievert.

(…) “Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ‘Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.’ Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas?“

I ett inlägg i min akvarellskola, “Skissen som stöd och hjärnträning”, ger jag också en del handfasta tips och övningar till den som vill träna upp tecknarmusklerna.

Alicia Sievert har utlyst en teckningsutmaning under juni månad. Är du en av dem som kämpar med streckgubbarna, men har lust att ge dig själv en chans att faktiskt väcka din slumrande konstnärliga förmåga till liv – varför inte haka på?

Om du kör fast vill få tips på vägen – skriv en kommentar och beskriv vad du tycker är svårt, så ska jag hjälpa dig efter bästa förmåga!

Publicerad den av — 2 kommentarer

Jag ska bygga ateljé!

De senaste veckorna har jag suttit hukad med linjal och smalspetsade tuschpennor och skrynklat pannan över ritningar för en bygganmälan. En ateljé ska det bli, 23,4 kvadratmeter stor. Den ska stå sydost om huset och som jag längtar efter att få gå dit och arbeta om dagarna. Till min egen arbetsplats. Vilken dröm.

För några dagar sedan gav kommunen klartecken, så nu återstår bara den lilla detaljen att bygga stugan. Så här ska den se ut.

Min förhoppning är att den ska smälta in väl i gårdsbilden och funka ihop med torpet vi bor i. Det blir ljusröd slamfärg på väggarna och gråvita fönsterfoder runt de fantastiska 1800-talsfönster som jag fått av en ny bekantskap i en grannby. “Jag har några ståendes i lagårn, dem kan du få”, sa han. Kan ni förstå?

Invändigt satsar jag på bra arbetsljus, ljusgrå träpanel på väggarna och ett rejält plankgolv under fötterna, som tål ett färgstänk eller två. Söderväggen kommer inte ha några fönster, utan fungera som en liten utställningsyta. Så småningom tänker jag mig att jag ska hålla öppet då och då för eventuella besökare som vill ta en titt på mina akvareller.

Byggprocessen tänkte jag dokumentera här på bloggen. När vi flyttade in här i fjol skrev jag och beklagade mig över mina bristande snickerikunskaper. Nu har jag övat. En bro till uthuset och hela sju odlingslådor har jag snickrat ihop. Jodå. Nog ska det gå bra att sno ihop en stuga nu, alltid.

Kan man snickra till en sån här platt och fin trappa, kan man väl bygga en liten kåk också? Eller?