Jag hickade till när jag läste citatet. Det var Täbys kommunstyrelseordförande, Erik Andersson, som svarade på frågan om varför kommunen utlyst en minst sagt udda skulpturtävling.
Innan vi återvänder till citatet backar vi bandet. Ta på dig partyhatten – nu blir det kul, för här kommer en kortkurs i offentlig upphandling:
När kommuner ska låta uppföra offentliga konstverk, brukar de utlysa tävlingar. De sätter budget, skriver tävlingskriterier och ber konstnärer skicka in förslag. Sedan väljs en handfull av förslagen ut och konstnärerna ombes utföra mer omfattande skisser. Här brukar ett skissarvode normalt betalas, eftersom det ska läggas ordentligt med tid, kraft och kunskap bakom att göra genomarbetade skisser och processplaner. Till slut utser kommunen ett vinnande förslag, som konstnären genomför. Budgeten för hela processen omfattar material och konstnärens lön, samt själva inköpet av verket.
Täbys skambud
Täby kommun har emellertid hittat på en helt egen modell. De har skippat själva biten med betalning och har istället utlyst en tävling för en ny skulptur till torget utanför kommunhuset, där konstnären själv ska stå för kostnaderna för både material och sin arbetstid.
“Men de ska åtminstone köpa in konstverket?”, tänker du kanske nu. Här kommer vår kommunstyrelseordförande Erik tillbaka in i berättelsen: “Vi ser det mer som en donation till kommunen”, säger han till tidningen Mitt i Stockholm. Betalningen är alltså: noll kronor.
Rättare sagt, eftersom konstnären ska stå för hela kostnaden: sannolikt minus många tusen kronor.
Jag tappar hakan.
Gratisarbete är ett systemfel
Som konstnär är det vanligt att få förfrågningar om att göra arbete gratis. Alla konstnärer jag känner får emellanåt sådana propåer. Det kan låta “Vi har ingen budget, men det blir ju bra marknadsföring för dig!”
När sådana förslag kommer från till exempel små föreningar är det ingen stor sak. Man kan tacka ett vänligt nej. Många gör gratisuppdrag emellanåt, om det handlar om något särskilt hjärtevärmande ändamål. En del gör gratisjobb i förhoppningen om att det där med marknadsföringen faktiskt ska stämma (vilket sällan är fallet).
Det här inslaget av kanske-betalt-någongång-i-framtiden-av-någon-annan är ett av systemfelen som gör att konstnärsyrket är så lågbetalt. Konstnärernas Riksorganisation gjorde i fjol en stor undersökning bland sina medlemmar och kom fram till att medianinkomsten bland bildkonstnärer är 15036 kronor i månaden – före skatt, och inklusive de sidojobb som många konstnärer har för att klara försörjningen.
När föreningar och andra mindre aktörer ber folk jobba gratis är det som sagt ingen stor grej. Men en kommun är inte en liten, harmlös organisation. Det är en offentlig instans, som nu vill åsidosätta en av de mest grundläggande principerna i vår samhällsekonomi: att den som utför ett arbete ska ha lön för det.
Betalar Andersson även frisören i drömmar och luft?
Det här kan vara “chansen för någon att få förverkliga en dröm”, säger kommunstyrelseordförande Andersson, när han ska förklara kommunens tilltag. Det är just den slags argumentation konstnärer ständigt får höra när de ges skambud på uppdrag. Jag undrar om Andersson resonerar likadant när han går till frisören? “Du tycker ju att det är kul att klippa hår, så jag betalar inte – se det som en chans att förverkliga din dröm!”
Kanske skulle Andersson rentav kunna avstå sitt eget arvode – är det inte en dröm för honom att få ha ett så fint politiskt uppdrag? Jättebra marknadsföring, dessutom!
Varsågod, Täby – en donation från mig
Nåväl. Ingenting ont som inte för någonting gott med sig. Jag har länge haft lust att återuppta tredimensionellt skapande och Täbyfallet gav mig inspiration till att göra en skulptur.
Det här är en byst av av Erik Andersson, iklädd Marie Antoinettes fjäderprydda hätta och kråskrage, utförd i min 8-årings leklera. Jag kallar den “Låt Dem Äta Drömmar” och ska donera den som gåva till kommunledningen i Täby. Alldeles gratis.
LÄS MER
Här har Konstnärernas Riksorganisation och Skulptörförbundet skrivit om Täbyåphittet.
Här kan du läsa intervjun med Erik Andersson i Mitt i Stockholm.
Jag funderar så ofta på varför det ofta blir såhär. Det har hänt att stora företag har försökt övertala mig till att jobba gratis med argument som “Det måste vara LUSTFYLLT!” eller “Det är tufft i branschen just nu”, men jag får inte riktigt ihop det. Om deras anställda får en skälig lön så ska jag också ha det. Speciellt när de vill att man ska skapa något till de som de sedan kan tjäna pengar på.
Är det för att folk tror att man är född med talang och att man då förväntas “dela med sig”? Eller är de missunnsamma och tror att ens jobb är roligare/enklare än deras? Att man inte ska tro att man är något? Jättemärkligt. Hoppas att alla inblandade tar till sig kritiken och ja, gör om gör rätt. Superfin skulptur förresten!
Är det alltså du som ska tycka att det är “lustfyllt” med obetalt arbete? Det är ju ändå rätt så lustfyllt att kunna betala sina räkningar och kanske unna sig en ostkant som guldkant på vardagen, kan jag tycka.
Tusen tack, det var så länge sedan jag gjorde någonting tredimensionellt att jag inte visste om jag hade det i händerna längre. Men muskelminnet är pålitligt!