Tre saker jag är tacksam för idag:
Snubbelfällan på hallmattan
Mina barn är två och åtta år gamla, och enligt rykten jag hört från alla som har äldre eller vuxna barn, kommer de alldeles strax vara 32 och 38 år och antagligen ställa skorna i prydliga rader på en ändamålsenlig skohylla. I en annan farstu än vår nuvarande, gemensamma.
Varje gång jag kommer hem och suckar över högen av leriga stövlar på hallmattan påminner jag mig om att jag då kommer titta på den tomma mattan och inget hellre önska än att få snubbla över en hög 23:or och 35:or, bara en gång till.
Sju minuters omställning
Småbarnslivet är på samma gång underbart och påfrestande. Jag är rätt sliten. Tvååringen är väldigt… tvåårig.
Hon kan själv. Allting kan hon själv och det är en imponerande attityd, men också ganska tids- och tålamodsprövande för en mor som gärna någon gång skulle vilja få dra på ett par galonbyxor lite raskt och effektivt när det är bråttom på morgonen.
Jag biter mig i tungan, sneglar på klockan och låter henne hållas. Först vänster fot i höger byxben, sedan vänster ben i samma. Knöligt. “Mamma hjälpa lite?”, föreslår jag och får ett beslutsamt, nekande svar. “Sälv!”, konstaterar tvååringen, som har oändligt tålamod med sina ihoptrasslade galonbyxor och bångstyriga fötter. Oändligt tålamod, så länge hon får göra sälv, vill säga.
Jag påminner mig om att det oftast faktiskt går snabbare om hon får klä på sig på egen hand , än om jag envisas med att gripa in. Det brukar sluta i gråt och bråk och vilt fäktande ben – tidsödande, meningslöst.
Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte. Hon är fullt koncentrerad på uppdraget hon åtagit sig. Fyra gånger provar hon. Till slut sticker en fot ut ur varje ben, och vi jublar tillsammans och drar upp galonbrallan. Bak och fram, men det vet hon ingenting om. Hon är redan i full färd med att försöka övermanna ryggsäcken.
“Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte.”
När förskolelämningen så småningom är avklarad med en glad vinkning – “hejdå mammat!” – sätter jag mig i bilen och pustar ut, länge och ljudligt. Jag bläddrar fram en bra podd och rullar hemåt. Sju minuters ritual för att ställa om från galontrassel till ateljétid.
Puh.
Nya vänner, med och utan vingar
Idag dammar jag av mig efter bästa förmåga, och drar för omväxlings skull på mig stadskappan istället för skogsmullejackan jag lufsar runt i till vardags. Jag ska åka in till Norrtälje och träffa en halvny bekantskap. Vi har känt varandra genom bokstäver och bilder, i bloggar och mail, i ett par år och idag ska vi träffas i fysiskt format för första gången. Roligt!
Louise Stigell är en kreativ inspirationskälla och kollega. Imorgon har hon vernissage på Folkets Hus I Norrtälje och jag ser så mycket fram emot att få bekanta mig med hennes karaktärsstarka kråkfåglar i akvarell i verkligheten.
Om du är i Norrtäljetrakten någon gång mellan 31/1-13/2 – missa inte hennes utställning! Befinner du dig annorstädes kan du följa hennes konstnärliga arbete här.