Jag har tagit för vana att fasta. I år har jag inte tänkt ut någon plan, så jag får ta och göra det under tiden jag skriver detta.
Jag fastar ungefär som jag firar jul: inte för att jag är troende, men för att det ändå tillför mitt ateistiska liv någonting värdefullt. För oss knastertorra icketroende finns det ibland en risk att missa någonting som religion kan bidra med – schemalagda tillfällen att stanna upp och reflektera över aspekter av livet som annars lätt glöms bort i vardagens många göromål. Ritualer som firar, förgyller eller ställer frågor.
Den kristna fastan är fyrtio dagar lång och föregås av semmelfrosseri. Det senare finns inte omnämnt i bibeln, men är mig ändå en kär tradition. Jag åt två igår, med extra mycket mandelmassa. Fastan bryts på söndagar och är slut på påskafton.
Fastan kan fylla många syften. För mig är det en tid att se över mina vanor – lever jag på ett sätt som gör mig och andra gott? Har jag ovanor som sätter käppar i hjulet?
Det är svårt att ändra vanor – det är väl just därför de är vanor – men att göra det under en begränsad tid kan vara mer hanterligt. I bästa fall håller förändringen i sig en tid. Om inte, tja, då får man väl prova igen nästa år.
Så, vad välja att fasta från? Jag har inga svårartade laster. Är varken direkt någon frossare eller missbrukare. Men en sak som seglar upp till ytan är min sorgliga brist på motion. Särskilt om vintrarna är det uselt ställt och under det senaste året då jag varit dels gravid och dels haft en nyfödd bebis har det gått än mer utför. Det knakar i knäna och ilar illavarslande i ryggen. Flåset vet jag inte hur det är, för jag har inte testat det på länge. Än värre: eftersom hjärnan av allt att döma tycks vara en del av kroppen tror jag att den också är i behov av en uppryckning. Jag sover inget vidare. Känner mig lättretlig. Okreativ.
Ja, du hör ju. Jag behöver en tids fasta från ovanan att inte röra tillräckligt på mig.
Klara, färdiga, gå.