En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.
När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.
Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.
En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.
Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.
Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.
Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.
Du uttrycker dig väl. Jag kan ibland bli förvånad över att flera som jag möter tror att jag sitter hemma och väntar på inspiration för att sätta igång att måla.
Att man ligger och latar sig, typ. Ok ibland gör jag det, men den största tiden är hårt arbete. Och man får vara sin egen chef.. visst. Men då gäller det att du är en disiplinerad och tydlig chef för dig själv. Annars blir det inget bröd på bordet till barnen och inga pengar till hyran.
Det är ingen lek. Fast folk verkar tro det. Och jag låter dem tro det. Det är ok 🙂
Mvh David Kihlberg
Jag känner igen mig i allt du skriver. Det där att vara en bra chef är en utmaning. Det kan tippa åt båda hållen tycker jag; att farten blir för låg likväl som att kraven kan bli alltför höga – mycket högre än jag skulle ställa på någon annan. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tänka mig något annat numera.
Sunt att låta folk tro vad de tror. Det behöver jag öva på.
Intressant!
Modig, du!
Lycka till i fortsättningen!
PS.:
Jag såg din Gävle-utställning för en vecka sedan. Så bländande bra!
Jag hoppas på att du kan/ vill ha en kurs snart!!
Ewa Lagergren
Snart färdigvaccinerad akvarell-amatör i Uppsala.
Tusen tack! Ser också fram emot att kunna ha kurser igen!
Tack för att du delar dina tankar ♥️. Håller du nån sommarkurs i år?
Det är inte bara dina bilder man kan njuta av, ditt språk är en ren fröjd för ett luttrat språksinne!
Oj, så roligt att höra! Tack, Anita!
Så fint beskrivet! Men det är väl det som är just livet….att våga tappa fotfästet ibland. Känna hur tvivlet löses upp i lyckan att landa. På en helt ny plattform. Att börja om och växa inombords. Alla kan inte det-du har modet! Känn dig stolt!