Under många år har jag spenderat hela mina semestrar hemma i Västerbotten. Mycket av tiden har gått till att måla. Förutsättningarna här är perfekta: lediga dagar, vackra omgivningar med oändligt många inspirerande motiv, bra väder. I år har västerbottenssommaren i och för sig till stor del bestått av femton grader och snålblåst, men det duger gott som målarväder.
Baksidan med att ha sådana fina somrar har varit att det varit enormt tungt att behöva återvända till Stockholm. Att från den ena dagen till den andra byta ut morgonkaffe till havsutsikt mot att blicka ut över ett grått torg. Det har effektivt tagit kål på målarlusten, varje höst. Jag gav storstaden nio år och den gav mig väldigt mycket tillbaka; goda vänner, framförallt. Men den blev aldrig hemma.
I år är allting annorlunda. I morgon åker vi härifrån och det känns som alltid vemodigt att säga hejdå till nära och kära, men för första gången känner jag samtidigt en längtan till mitt andra hem, mitt nya hem, vårt lilla torp i Roslagen. Till grusvägen, skogsstigarna, hästhagarna och stundande höstfärger runt husknuten. I år kommer inte målarlusten att dö för att semestern är över. Jag kan inte beskriva hur glad jag är över det. Det är en sådan ynnest.
