Värdet af ditt lif

“​Att du i vanlig mening lyckas är ingen nödvändighet. Det kan stundom vara nödvändigare att du misslyckas: intetdera afgör i och för sig värdet af ditt lif.”

(Ellen Key, 1907)

Jag har sagt upp mig. Från ett fast jobb med trygg lön. Är jag riktigt klok?

Myndigheten Konstnärsnämnden släppte i fjol en rapport om konstnärers ekonomiska villkor. Jag ska sammanfatta den kort: de ser inte bra ut. Alls.

Och men ändå.

Jag har jobbat deltid i några år, för att få mer tid att måla. Det har gått ganska bra. Jag har målat rätt mycket och ställt ut en del. Sålt hyggligt emellanåt. Men för mig äter även ett deltidsjobb upp för mycket ork och tid. Det blir halvhjärtat med måleriet. Och jag vill mer.

Men så var det det där med penningen.

För länge sedan målade jag mycket på beställning. Det var bra för att tjäna pengar, men dåligt för målarlusten. Jag kände mig till slut som en akvarellkopiator: någon matade in en bild och ut spottade jag en akvarell. Det tog såpass mycket tid och åt upp så mycket kreativitet att det var på håret att jag slutade måla någontig annat. Pengar och skaparglädje kan vara svårkombinerat. Därför har jag alltid satt målandet i andra hand.

Jag ville egentligen gå konstskola efter gymnasiet. “Konstfack” var ett ord som lockade i hemlighet, men jag antog att det var för finare folk, så det slog jag ur hågen fort. Men det fanns en skola på Lofoten i Nordnorge, om jag minns rätt var det en folkhögskola, som jag länge övervägde. Men det kändes för riskabelt. Man blir ju ingenting av att gå konstutbildning. Det fick bli en bildlärarutbildning istället. En kompromiss och framförallt utsikter till stadig inkomst och ett Riktigt Jobb.

Sedan dess har jag haft stadig inkomst och riktiga jobb och är mycket tacksam för det. Dessutom har jag lyckats vrida ner utgifterna så att jag har kunnat jobba deltid, som sagt. Måleriet har genererat ett litet plus, men långtifrån kompenserat för lönebortfallet. Och nu har jag alltså trots det klippt av livlinan helt och givit mig ut på okänd och oavlönad mark. Det gungar under fötterna. Men allt i mig vädjar mig att våga prova.

Jag har förstås idéer om hur jag ska få en inkomst. Jag ska inte tråka ut er med detaljer, men jag kan nämna att jag kommer ta upp beställningsmålandet igen, i begränsad skala. Jag berättar mer om det så småningom. 

För övrigt har jag ännu ett tag föräldrapenning på deltid, så jag mjukstartar det hela lite nu under hösten.

Kulturarbetares ekonomiska situation diskuteras då och då och ofta handlar det om tillgången till socialförsäkringssystemen (som förvisso behöver förbättras) och konstnärslönens vara eller icke vara. För min del är de frågorna bisaker. Det som är viktigt är dels möjligheten att ställa ut utan att bli skinnad (gallerier tar ofta antingen en hög avgift från konstnären eller en stor provision på försäljningen) och dels att storhopen människor har jobb och stabil inkomst så att de kan unna sig sådan lyx som konst. Det är liksom grundförutsättningarna. Jag tänker att kommuner kunde bli bättre på den första delen, att erbjuda utställningsmöjligheter till rimliga villkor. Varsegod för idé till fullmäktigemotion om du som läser råkar vara kommunpolitiskt engagerad!

Nå.

Vad jag ville komma till var bara att det är lite nervöst, detta. Jag är inte en riskbenägen person. Tvärtom snarare en gnutta oroligt lagd. Men jag blundar och dyker och hämtar lite kurage från Tove Jansson:

“Det är ingen konst att vara modig – om man inte är rädd.”