Den 27 mars – 18 april anordnar Edsvik konsthall i Sollentuna den årliga jurybedömda nationella akvarellsalongen och jag har blivit antagen med två verk. Så roligt!
Vernissage är den 27 mars, kl. 11.00-19.00, med invigning klockan 17.00.
Här kan du läsa om utställningen.
Igår lade jag upp en målning på instagram och facebook, som väckte en del frågor. Det som flera undrade var framförallt hur jag gått tillväga för att måla det vita vågskummet i bilden. Det korta svaret är att jag inte målat den. Det mycket längre svaret kommer här, i del nio av “Elisabeths akvarellskola“.
I somras var jag ute vid havet på en plats som heter Bjuröklubb. Det ligger i norra Västerbotten, där jag är uppvuxen. Den här dagen blåste det rejält och jag satt en stund på en sten och lyssnade på vågmullret. Jag tog ett gäng bilder, för att spara i min inspirationsmapp på datorn. Jag sparar på mig en hel del fotografier under de varma månaderna, för att kunna jobba med på vintern, när det är för kallt för att sitta utomhus och måla.
När jag för några veckor sedan bläddrade igenom min bildmapp, hittade jag de här havsmotiven. En av bilderna kändes särskilt lockande. Den fick mig att minnas i kroppen hur det kändes att sitta på den där stenen i somras. De ville jag använda som underlag för en målning.
Motivet passade dessutom bra, eftersom jag under samma period hade några porträttbeställningar att arbeta med. Jag målar ofta på två eller fler akvareller samtidigt. Då kan jag emellanåt vila ögonen genom att växla över till ett annat motiv. Och så slipper jag långa stunder av overksam väntan. Akvarellmåleri är en process som pendlar mellan å ena sidan koncentrerat, intensivt arbete, där man behöver vara helt skärpt och fatta raska beslut och å andra sidan en hel del väntetid, där det bara är att sitta på händerna och invänta att vattnet dunstar och färgen torkar. Under de stunderna har jag gärna ett annat motiv att sysselsätta mig med, och det här havsmotivet passade perfekt för ändamålet eftersom det består av en mängd små färgfält som inte behöver målas på samma gång. Ett bra pausmotiv.
Jag ville göra motivet stort, så jag spände noggrant upp ett cirka 80 gånger 60 centimeter stort papper på en plywoodskiva (om du undrar över hur man spänner ett akvarellpapper, så har jag beskrivit det här).
Sedan skissade jag. Jag använder en hård blyertspenna, som ger ganska svaga linjer och inte smetas ut så lätt om jag råkar dra handen över papperet.
När jag skissar komponerar jag bilden. I det här fallet handlade det till exempel om att bestämma var horisonten skulle ligga, var vågorna skulle hamna och vilken storlek och placering förgrundens stenar skulle ha. Jag använde fotot som förlaga, men med frihet att ändra motivet som jag vill. Det är inget porträtt det är fråga om.
Ett knep jag tog till, var att inte skissa upp horisonten med penna, utan att istället maskera fram den med tejp. Jag tyckte att det var viktigt för motivet att horisonten blev knivskarp och absolut rak. Det skulle göra sig fint som kontrast till det i övrigt ganska röriga motivet.
I det här videoklippet kan du skymta tejpbitarna, som jag alltså satt fast där jag ville måla fram en rak horisont. Där tejpen fattas ville jag att den översta vågen skulle bryta horisontlinjen.
En annan viktig funktion skissandet fyller för mig är att jag då markerar inte bara var jag ska måla fram olika former, utan också var jag inte ska måla.
I akvarellmåleri är den vita färgen en särskild sak. Det finns nämligen ingen vit akvarellfärg. Den som har målat på sitt papper, ångrat sig och vill ha tillbaka den vita färgen, har några alternativ att ta till. Antingen kan man tvätta ur färgen eller så kan man måla med vit gouachefärg ovanpå akvarellen. Båda varianterna kan bli bra och rätt använda ge ett alldeles särskilt uttryck – men inget av dem ger samma vithet som det omålade papperet. Det innebär att man behöver vara noggrann om man vill ha kvar omålade områden på sin färdiga akvarell. Jag tror att de flesta som har målat akvarell, har märkt hur lätt hänt det är att man glömmer bort sig och målar där man inte skulle. För att undvika det, försöker jag vara noga när jag skissar att notera var jag vill spara ut vita ytor. Jag säger högt i huvudet till mig själv “här ska jag inte måla”. Då kommer jag oftast ihåg det när det väl gäller.
Förutom att spara ut – alltså att helt enkelt inte måla på en viss yta – så kan man maskera vita ytor. Till exempel med tejp, som jag gjorde ovanför horisontlinjen. Eller med maskeringsvätska som är ett flytande gummi, som man målar på (förslagsvis med en billig pensel som man har doppat i tvål innan; då går gummilösningen att tvätta bort). Jag använder alla upptänkliga metoder. I brist på maskeringsvätska använde jag en gång flytande stearin. Funkade hyggligt. Andra tar till textillim. Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Det håller jag verkligen inte med om – hemska tanke! Men när det gäller akvarellmåleri, då tycker jag att talesättet är tillämpligt. Just i det här motivet ville jag dock undvika maskering. Jag tycker att det nästan alltid syns i slutresultatet om man har maskerat och ibland passar det, ibland inte. I det här fallet – inte.
En vänlig kommentar jag ofta får höra är att jag målar vatten bra – “det som är så svårt”. Det är fint att höra, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är svårare att måla vatten än något annat – eller, kanske rättare sagt: jag tycker att det är lika svårt att måla vatten som andra motiv. Jag ska försöka förklara.
I grund och botten består en bild av ytor och linjer. Teoretiskt sett gäller det alltså att måla fram ytor och linjer i rätt färger på rätt plats – då blir bilden som du vill ha den. Om en yta är blå, gul, grön eller rosa spelar egentligen ingen roll. Det ena är inte mer svårmålat än det andra. Eller hur? Men ändå känns vissa motiv svårare än andra.
Anledningen, tror jag, är att vi lätt hamnar i en tankefälla når vi står inför vissa motiv. Vi fastnar i symboliskt tänkande; målar vatten som den symboltänkande delen av vår hjärna tycker att vatten ser ut, och så blir resultatet en bild som saknar likhet med motivet vi hade framför oss. Det är ett svårt koncept att beskriva kort, men ta gärna en titt i min akvarellskola om du vill se ett längre resonemang om saken.
Nyckeln till att lyckas se motivet på ett sätt som hjälper dig i målningen är att glömma vad du vet om motivet och istället fokusera på vad du faktiskt ser. I länken ovan finns övningar att prova på, för att träna dig att koppla in rätt del av perceptionen. Tänk inte: “här är en våg”, utan försök tänka i termer av ytor, linjer, vinklar och proportioner. När jag ser på ett motiv låter det ungefär såhär i mitt huvud: “Här går en linje, den är tre gånger så lång som den där linjen. Mellan dem finns en yta som är gråblå och under den gråblå ytan är det lite mörkt och sedan kommer ett ljust fält som är dubbelt så brett som det gråblå fältet.” Jag tänker alltså inte “våg, skum, sten”, utan försöker istället se och jämföra ytor. Det hjälper! Ett sätt att tydligare se motivet på det här sättet, är att förstora fotoförlagan till den grad att du inte längre omedelbart logiskt förstår vad det föreställer, utan bara ser de visuella beståndsdelarna.
Den här akvarellen är målad i många, många lager med ökad komplexitet ju längre ner på bilden man tittar. Jag tyckte om hur de förenklade delarna samspelar med mer genomarbetade detaljer.
Den stora vågen högst upp och den blå ytan ovanför den är mycket förenklad, det syns tydligt om man tittar nära. Den delen av målningen består av bara 1-3 lager färg. Jag försökte vara noggrann med att hålla det enkelt och inte gå in och pilla i efterhand. Jag tycker att det blev lyckat; färgerna blev rena och transparenta och jag tycker att jag därigenom fick till karaktären av vatten som sköljer ner när en våg slår över sig själv. Det där grönskimrande, genomskinliga.
Jag målade de första lagren uppifrån och ner, koncentrerad på att inte råka måla på de områden jag skissat upp för att behålla omålade. I klippet här ovanför kan du få ett hum om hur jag gick tillväga. Det är rejält svårt att filma med en hand och måla med den andra, så kvaliteten på klippet är därefter. Oftast målar jag med lutande skiva. Då rinner vattnet och färgen nedåt på ett förutsägbart sätt, istället för att flyta ut hit och dit som det lätt gör om papperet ligger plant. I klippet syns det ganska tydligt.
I de flesta fall vill jag tidigt i processen täcka i stort sett hela papperet – utom de vita delarna då – med färg. Det gör oftast i slutändan att målningen håller ihop. Den får samma ljusförhållanden, samma temperatur. Men i det här fallet var det ändå lite av en utmaning att få bilden att hålla ihop. Länge såg det ut som tre olika bilder, illa ihoptråcklade.
Den översta delen blev snabbt klar och jag fick säga till mig själv på skarpen att inte ge efter för lusten att peta mer i den. Att inte överarbeta är en av akvarellmåleriets grundlagar. För min del är den svår att hålla, för när jag känner mig nöjd med en del av en målning, så vill liksom penselhanden dit och känna.
Mittendelen var ett aber. Rörig. I slutändan okej, men på vägen dit närapå överarbetad och ptja, stundtals rentav ful. Men så är det såpass ofta, att jag har vant mig vid att ta det med jämnmod. I bästa fall lyckas jag ordna upp det, i näst bästa fall går det att rädda upp bilden med en rejäl beskärning och i sämsta fall är det en misslyckad akvarell, inte värre än så. Det perspektivet gör mig lugn när jag målar och jag är övertygad om att jag målar bättre, när jag inte tar slutresultatet på blodigt allvar.
Den nedersta delen skiljer sig från de andra, för där är vattnet lugnt och rör sig liksom horisontellt, medan vågrörelserna rör sig vertikalt. Förstår du hur jag menar? Dessutom var färgtonen på fotoförlagan på det här området helt annorlunda än resten av bilden och det trasslade till det lite för mig till en början.
Jag är svag för kontraster och tycker om att använda akvarellteknikens hela möjliga spännvidd, från att måla med rent vatten, till att ta tjock färg direkt från tuben. Och mitt akvarellmåleri är rejält blött. Då tycker jag att man får ut maximalt av akvarellpigmenten. Här kan du läsa mer om akvarellfärgernas pigment och vilka egenskaper man kan locka fram ur dem.
Till slut tycker jag att jag fick bilden att hålla ihop genom att låta samma färger återkomma i alla delar och även lägga till små horisontella färgfält här och där över hela bilden. Det behövdes inte så mycket – en upprepning av den översta vågens rytm, genom några vertikala penseldrag även i den nedre delen av bilden, plus lite grön, transparent färg runt stenarna i bildens förgrund. Det band samman alltihop. Jag behövde alltså lämna fotoförlagan och istället se vad som funkade i akvarellen. Det är ofta två helt olika saker.
När någon säger att min målning ser ut som ett foto blir jag alltid glad, för det är en vänligt menad komplimang. Men jag eftersträvar inte att måla fotorealistiskt. Jag vill gärna att det ska synas att det är en akvarell jag har gjort, för jag tycker att akvarelltekniken har kvaliteter som fototekniken saknar. Akvarellen är oförutsägbar på sitt alldeles egna vis. Färgen sticker ibland iväg och skapar egna former och konturer, blomningar och strukturer. Jag har övat mig på att låta det hända. I de flesta fall är det positivt i slutändan. Det ger liv åt bilden och kan förstärka karaktären av det motiv du vill gestalta. Bli vän med misstagen, det får bli mitt avslutande råd för dagen.
Roligt att du ville ta del av processen bakom den här målningen! Om du är nyfiken på mer resonemang om hur man kan arbeta med akvarell, så är du alltid välkommen att ta en titt på min akvarellskola, eller att ställa frågor i kommentarsfältet.
Ha det gott!
I somras fick jag en galen idé, köpte en nio meter lång pappersrulle och började måla en 1×2 meter stor akvarell. Nu är den klar!
Det var inte helt lätt att avgöra när den skulle kallas färdig, för den visade sig vara ett potentiellt evighetsprojekt. Om du någonsin undrat hur mycket svart färg en gånger två meter akvarellpapper kan svälja, så är svaret: nåt jävulskt mycket.
För att inte göra det alltför enkelt för mig, så lade jag upp bilder och filmer under arbetets gång. Det gav en extra liten krydda i form av potentiell skam om målningen skulle misslyckas, hehe. Man får inte vara dum.
Men nu när jag rott projektet i land kan jag med lätt hjärta tipsa om att kika in på mitt instagramkonto om du vill se målningen från start till mål. Här är ett par processfilmer, till exempel:
https://www.instagram.com/p/BmFh8h8Aukh/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=od8gqtpqk63z
https://www.instagram.com/p/BmSZbWpBLaJ/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=19zg3ewlug180
Nu har jag sju meter papper kvar på rullen. Dags att gå upp i storlek ännu ett snäpp, kanske?
Om du vill se akvarellen i levande livet, så kan du komma till Hallstaviks konsthall (Norrtälje), där jag har utställning mellan 17 november och 19 december.
Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.
Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!
Det andra projektet är att måla en stor akvarell.
För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.
Nu är jag igång.
Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.
Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.
Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.
Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.
I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.
Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!
I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.
Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.
I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!
Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.
Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.
Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.
En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:
Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.
Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.
Må så gott i försommarsolen!
Så här känns min tillvaro som konstnär just nu. En vag skiss i botten, och ett tunt första lager färg, utan någon egentlig förlaga. Jag improviserar mig fram. Det känns inte så väldigt svårt; jag har ju övat länge. På att måla och på att leva. Jag vet vad jag kan och hur jag vill ha det. Slutresultatet återstår att se, men än så länge känns vägen dit bra och rätt.
Med den lilla reflektionen släcker jag lampan i ateljén för dagen. Klockan är halv fyra: dags att hämta mitt barn på förskolan. Livet är gott.
Måndag. Jag målade en båt. Sedan fick jag magsjuka. Fy fan.
Tisdag och onsdag. Var hemma med mitt barn för att inte sprida smitta.
Torsdag. Tillbaka på banan! Firades genom att få en rolig överraskning: inbjudan att ställa ut på Nordiska Akvarellsällskapets och Akvarellkonstföreningen i Finlands jubileumsutställning.
Fredag. Uppskjuten arbetslust resulterade i att jag tog tag i en administrativ surdeg (lättnaden!) och målade tre bilder på en och samma gång. Det ska bli flott att inleda nästa arbetsvecka med att färdigställa dem.
Nu blir det helgledigt med familj och vänner. God fredag på er!
Dagarna rullar fram i lagom mak. Måleriet går bra. Nu när jag har tid och plats, så verkar den så kallade inspirationen finnas där mest jämt. Jag har aldrig kunnat måla driven av “inspiration”. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det är. Det låter så mystiskt, magiskt. Jag tror mycket mer på förutsättningar. Om det finns tid, så uppstår arbetslust.
Det här är en del av det jag har gjort de senaste par veckorna.
Ett havsmotiv färdigställt. Det här var bilden jag skrev om sist, den som ligger inom min bekvämlighetszon. Sådant här måleri är avkopplande för mig; välplanerat och ganska långsamt. Ett färgfält intill ett annat. Som att lägga pussel.
Det här skjulet (verkstaden?) står i en grannby. Jag tycker mycket om sådana här platser. Bebodda och inte tillrättalagda, fulla med saker som är bra att ha – en hög bräder, någon gammal bildörr, bråte och diverse. I sin funktionalitet blir allt vackert. Vägpinnen är som en iögonfallande sammanfattning: nytta, inte yta är det som spelar roll här.
En skiss…
… som blev en halvfärdig bild…
… som blev en färdig akvarell. Kårby byväg är motivet.
Och sedan något helt annat.
Bild från en promenad vid några hästhagar som ligger intill vår tomt.
Ett kalhygge jag kör förbi varje dag, som är så fint i all sin spretighet.
En till halvfärdig. Dom är ofta rätt bra i det här lite ofärdiga stadiet, tycker jag.
Klart. Det här blev den här veckans sista bild. Grannens gård. Kallt snöslask är min favoritfärg för stunden.
