Publicerad den 33 kommentarer

Så kan du sätta pris på dina målningar

”Vad ska jag ta betalt?” Det är frågan alla brottas med, som vill ställa ut eller fått förfrågningar om att sälja sina målningar. Jag vet precis hur svårt det kan vara.

När jag började ställa ut var min prissättningsstrategi att ta reda på vad andra konstnärer som var ungefär på min nivå tog, och så satte jag ett lägre pris än deras. Sedan frågade jag min sambo vad han trodde – han skakade på huvudet och höjde priserna så att jag nästan svimmade av skam. Jag sänkte. Sambon höjde på nytt, jag låtsades säga okej och sedan smygsänkte jag dem igen.

Det var inte en hundraprocentigt vetenskaplig metod.

Idag har jag inga problem att sätta pris – det ger sig med tiden. Men i början kan det verkligen vara svårt.

Jag har vid några tillfällen sett folk tipsa varandra om en formel man kan använda som stöd. Den tycker jag är bra! I min akvarellgrupp på facebook hittade jag en variant av formeln från akvarellisten och akvarellkursledaren Beatrice Jansson. Den lyder såhär:

“Man tar betalt för storlek på målningen gånger (X) en faktor mellan 20-100 som du bedömer själv.

Så här kan du tänka ungefär med faktorn:
100 = professionell konstnär som gått i konsthögskola. Målat 10 000 timmar
50 = målat ett tag och har etablerat sig, målat kanske 5 000 timmar
40 = målat några år
30 = målat ett par år
20 = nybörjare

Sen räknar du så här: Mät din målning (inte ram) i cm, höjd och bredd. Plussa ihop höjd+bredd och sedan multiplicerar du med din faktor. Summan du får fram är priset inklusive ram.

Räkneexempel på en målning som är 15×20 cm och faktor 30:

15+20=35 x 30(faktor) = 1 050 kronor inklusive ram.

Enkelt att prissätta och det blir sällan diskussion.”

Jag tycker att det här är smart! Det finns detaljer och invändningar man kan komma med om man vill, men med ett sådant här system kan man i alla fall få en rimlig startpunkt att utgå ifrån.

Vad säger ni, ska vi försöka sprida den här formeln, så att fler som funderar på att ställa ut eller sälja kan få tillgång till den? Dela gärna inlägget till vänner och bekanta som kan ha nytta av det.

Lycka till med utställningar och försäljning!

Publicerad den 5 kommentarer

Art scams – så slipper du bli bluffad

Då och då kollar jag i skräppostmappen i min mail för att se att ingenting väsentligt har råkat hamna där och då brukar jag med jämna mellanrum hitta mail från så kallade “art scammers”, konstlurendrejare.

Jag antar att de fiskar nätet efter konst-hemsidor och så tar de kontakt för att komma med “fantastiska erbjudanden”. Det kan handla om utställningar (“vi vill ställa ut dig i New York!”) eller publikation i någon katalog (“very exklusive publication!”) eller en eller annan “digital utställning” (det vill säga – de lägger upp bilder du har tagit av din konst på sin hemsida).

Så här brukar scam-mailen se ut:
Det inleds med smicker. “Vi har sett din hemsida och är imponerade över kvaliteten på dina konstverk”. Sedan kommer ett erbjudande. “Vi vill bjuda in dig att ställa ut/delta i vår publikation/ansöka till vår jurybedömda utställning”. Först i slutet, lite i förbifarten, nämns en avgift du förväntas betala. Kruxet är bara att du efter erlagd betalning knappast kommer se ljuset av någon utställning eller utlovad framgång. Charlatanerna säljer luft.

Ibland är bluffen tydlig: opersonliga massutskick, kanske illa översatta eller slappt felstavade. De är förhoppningsvis enkla att identifiera och avfärda. Men ibland kommer det lite mer avancerade varianter. Mailet verkar personligt, det finns en hemsida som ser legitim ut och detaljen om att du väntas betala dröjer tills ni korresponderat ett tag. Ibland tar de kontakt via instagram, och där har de byggt upp ett konto som ser hyfsat seriöst ut. Då kan det vara svårare att bedöma om det rör sig om en scam.

Jag tycker att vi borde prata om det här. Ingen ska behöva gå på de här fula knepen.

Det är förståeligt att man kan trilla dit. Det är inte så enkelt att få ställa ut, eller “bli upptäckt”. När någon kommer med ett erbjudande som ser seriöst ut, förstår jag att man kan bli glad och få förhoppningar. Kanske tänka att det är värt en chansning – och så betalar man.

Hur ska man veta?

Jag vill inte vara cynisk, men jag har en tumregel kring det här, som lyder: “om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.” Trist men sant.

om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.

En annan tumregel är att det inte ska kosta mig att få bilder publicerade – tvärtom är det normala att bildskapare får betalt när någon använder våra bilder i böcker eller på kommersiella websidor (du kan läsa om hur det fungerar på Bildupphovsrätt i Sverige).

En tredje sak man kan reagera på är när man förväntas betala en avgift till en “jurybedömd utställning” – men där det samtidigt garanteras att om du betalar så kommer dina verk att bli antagna. Vad ägnar sig då den så kallade juryn åt? På riktiga jurybedömda utställningar, som t.ex. konsthallar eller akvarellsällskap arrangerar, så betalar man en anmälningsavgift som bekostar juryns arbetstid, och så gör juryn faktiskt arbetet att välja ut vilka verk som kommer med. Stor skillnad.

Jag har också sett utländska konstnärer varna för en typ av bluff som går ut på att en lurendrejare hör av sig och påstår sig vilja köpa någon av ena målningar – men har specifika, brådskande och märkliga önskemål om hur de vill betala, eller om hur de vill att du ska skicka verket. Varningsflagg.

Har du sett liknande, eller andra varianter på konstbluffar? Berätta gärna här i kommentarsfältet eller använd min facebookgrupp “Akvarellister emellan” om du fått ett erbjudande som du är osäker på. Hör efter om fler har fått samma mail, så kan vi tillsammans försöka reda ut vad som är riktiga inbjudningar och vad som är lurendrejeri.

Bättre alternativ

Jag tror som sagt att art scam-tricken ibland lyckas, för att det helt enkelt är svårt att nå ut med sin konst, och det kan skapa grogrund för förhoppningar att profitera på. Därför tänker jag att vi tillsammans kan göra två saker för att hjälpa varandra: dels prata om art scams, och dels tipsa och hjälpa varandra att hitta bra sätt att visa vår konst. Låter det som en bra idé?

Här kommer några förslag från mig på hur man kan komma igång med att ställa ut:

– Undersök ditt närområde – var kan du ställa ut? Det behöver inte vara på ett konstgalleri. Caféer, restauranger? Hos den fint inredda frisersalongen, där dina målningar skulle passa in?

– Gå med i din närmsta konstförening, så får du information om utställningar som är på gång i närområdet. Kanske ordnar konstföreningen medlemsutställningar eller salonger som du kan ansöka om att delta i.

– Visa själv på nätet, till exempel på instagram. Fota i bra dagsljus och berätta gärna om målningen eller din kreativa process. Det kan ta ett tag att hitta ett intresseväckande sätt att kommunicera, så ha tålamod och prova dig fram.

– Skapa nätverk. Lär känna andra kreatörer, i fysiska livet eller på nätet, och stötta varandra i att utvecklas och nå ut. Det blir lättare och roligare när man hjälps åt.

Fler tips? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Publicerad den Lämna en kommentar

Inställd utställning – men du kan se målningarna ändå

Den 28-29 november skulle jag haft utställning i Stockholm, på galleri Nordic Art. Utställningen skulle varit en del av deras månadslånga julsalong, där fyra konstnärer skulle haft en egen visning under en helg. På grund av coronaläget och de nya restriktionerna ställs helgvisningarna in. Men galleriet håller öppet under sina vanliga tider, och några av mina målningar kommer vara en del av julsalongen som pågår mellan 21 november – 22 december. Öppettiderna är 12-18 tisdagar-fredagar och 12-16 lördagar och söndagar och galleriet ligger på Birkagatan 28. Naturligtvis följer galleriet de viktiga nya restriktionerna för att hejda smittspridningen.

Målningarna kan även ses och köpas via galleriets digitala utställningsplats, www.artfocus.se med start den 21 november.

Ta vara på er och varandra.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

Publicerad den 3 kommentarer

Ett pågående samtal

Jag hade vernissage igår. Sedan en tid tillbaka har de tillställningarna börjat präglas av att det kommer fram varma, vänliga människor som berättar att de följer mig i sociala medier och vill säga hej. Det är så fint. Igår slog det mig hur de här relationerna som uppstår i sociala medier och som ibland får möjlighet att bli till tillfällen att träffas i fysisk gestalt blir så speciella, för de skapar liksom ett pågående samtal, där det finns massor med gemensamma referenser att mötas kring. Det blir snarare som att träffa gamla vänner än nya, okända personer. Vi har redan påbörjat någonting genom att utbyta tankar och erfarenheter, frågor och hejarop åt varandra på blogg, instagram eller i en facebookgrupp och när vi sedan träffas för första gången, så känns det ju alls inte som den första. För det är ju faktiskt inte det.

Sociala medier har tveklöst baksidor, och kritiseras ibland för att göra relationer ytliga och fragmentiserade, och jodå, absolut. Men där finns också potential till meningsfulla möten, som aldrig annars hade kunnat uppstå. Jag tror att vi har möjlighet att aktivt välja vad vi vill göra sociala medier till. Skrytyta eller mötesplats. Det är upp till oss.

Så, tack till alla er som tittar in här och läser och kommenterar och vill vara med i mitt kreativa liv. Ni betyder mycket för mig. Och när ni kommer på mina utställningar eller kurser, så att vi får chans att stå intill varandra som riktiga, livs levande människor och ta upp tråden där vi senast talades vid, då gör ni att jag känner mig som en del i någonting bra och viktigt. Jag är själv i ateljén om dagarna, men känner mig aldrig ensam. Tack vare er. Tack ska ni ha.

(Utställningen pågår till den 17 september och äger rum på Galleri Nordic Art på Birkagatan 28B i Stockholm).

Publicerad den Lämna en kommentar

Himlar och hav på Hallstaviks konsthall i höst

Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.

Dessa har jag målat till utställningen:

Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020

Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.

Hjärtligt välkomna!

Publicerad den Lämna en kommentar

Utställning med midnattsljus

(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)

Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.

Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.

En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.

Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.

Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.

Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan “Sillhällan å sånt“, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.

Publicerad den 4 kommentarer

Om en framskjuten utställning, Coronakrisen, och den lilla ortens kulturliv

Min utställning i Rimbo skjuts upp, tills Coronakrisen har ebbat ut.

I Rimbo finns ett ställe som heter Café Chocolate, som drivs av Susanne Pontvik. På sitt café ordnar hon året om utställningar, konserter, målarkurser, föreläsningar, dansuppvisningar och teaterföreställningar. Sådana platser och personer är ovärderliga för Sveriges kulturliv. Det är stora ord, men jag menar det.

På ställen som Rimbo finns inte tjusiga kulturinstitutioner. Inga konsthallar eller teatrar, ingen biograf. Vi har ett bibliotek, och så Café Chocolate. Där man kan köpa en nybakt Rimbobulle (och det bör man göra!) och samtidigt uppleva ett förstklassigt flamencouppträdande eller lyssna på ett intressant författarsamtal.

Det kan låta konstigt för någon som kallar sig konstnär att säga det här, men jag är i grund och botten ingen kulturtyp. Under de nästan tio år jag bodde i Stockholm satte jag aldrig min fot på ställen som Dramaten, Operan eller Berwaldhallen. Inte för att jag ogillar kultur, absolut inte, men jag kom liksom aldrig på tanken. Det kändes väl inte som om de platserna var till för mig, och det var helt okej. Jag är glad att de finns för dem som vill gå dit, och jag tror att det är viktigt att det finns all möjlig slags kultur i ett land, hög och låg och smal och bred – men att gå dit själv? Njä. Kanske är det för att jag växte upp i en by utanför en ort som liknar Rimbo. Där avståndet till sådan där, vad ska vi kalla det, påkostad kultur, känns långt. Men det fanns, och finns, ett Folkets Hus i min hemort. Där gick jag på barnteater och spelningar, styrdans och standup och bio. Folkets Hus i Lövånger var på så sätt motsvarigheten till Rimbos Café Chocolate. Ett lokalt nav för kulturutövande, där vi boende och välkända kulturpersoner delade scen. En gång var visst Sara Lidman på folkan. Bara en sån sak.

När Susanne Pontvik frågade om jag ville ställa ut på Café Chocolate tackade jag självklart ja. Vi bestämde att utställningen skulle bli i april, och i december satte jag igång att måla. Jag hade en bra idé att jobba med och vårvintern i ateljén har varit väldigt produktiv och intressant. Jag såg mycket fram emot att visa upp utställningen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den är väldigt, väldigt lokal. Och fin, om jag får säga det själv.

Men så kom Coronaviruset.

Idag bestämde jag och Susanne att vi skjuter fram utställningen tills coronakrisen lugnat ner sig. Det blir som så ledsamt att ha vernissage utan människor. Liksom poänglöst.

Jag ser att organisationer som Konstnärernas riksorganisation och Musikerförbundet gör vad de kan för att se till att kulturutövare ska klara den här krisen. Det är ett riktigt svårt läge. Bildkonstnärer i Sverige har en genomsnittsinkomst på 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Före Corona. Så det är tveklöst bra och viktigt att de försöker hitta sätt att hjälpa kulturarbetare att kunna fortsätta måla, spela, skriva, uppträda. Vi blir ett torftigt land annars, när det här är över. Men jag är orolig att mycket av det som jag tidigare i denna alltför långa text kallade ovärderligt för Sveriges kulturliv missas i eventuella kommande satsningar och räddningasaktioner. De små ställena och de driftiga eldsjälarna som arrangerar det lokala kulturlivet på orter som Rimbo. Det som kanske inte väcker så mycket uppmärksamhet utanför sockengränsen, men som är omistligt för oss som lever här.

Nå, det kommer en tid efter epidemin och jag är i grund och botten optimistisk. Människor är fantastiska på att bygga upp sådant som gått sönder. Så småningom ska jag meddela ett nytt datum för vernissage på Café Chocolate och då hoppas jag att många vill komma hit och skåla för att epidemin är över, och se på mina målningar. Jag ska använda tiden fram tills dess till att måla ännu mer och fundera på hur jag ska gå tillväga för att göra vernissaget extra festligt och besöksvärt.

Tills dess, om du har vägarna förbi Rimbo: passa på att gå in på Chocolate och ta en lunch i solen, eller köp med dig en påse Rimbobullar hem. De är världens godaste.