Publicerad den 12 kommentarer

Lumppapp uppåt väggarna

Jag bygger vidare på min ateljé och de senaste dagarna har jag gjort en spurt med att få innerväggarna i ordning. Det första steget var att faktiskt spika upp väggar. En god start. Jag körde med råspont, efter en del funderande kring för-och nackdelar med brädväggar kontra olika skivmaterial. Till slut vägde argumentet “jag har ju ändå en hög brädor liggande här” tyngst och då var det bara att greppa hammaren och sätta igång. Med väggarna på plats var det dags för nästa steg: tapetsering med grålumppapp.

Som med alla andra materialval, ligger det en del tankearbete och efterforskningar bakom valet att använda lumppapp. Målade brädväggar, målade skivväggar, vanliga tapeter eller målning på omönstrad papperstapet var andra alternativ. Men lumppappen har flera fördelar: den är billig, tjock och har fin struktur. Den har en smula isolerande effekt och det faktum att den är gjord av återvunna tygfibrer gör att den ger en skönt mjuk känsla i rummet. Akustiken blir lite dämpad och rummet känns ombonat.

Nästa övervägande gällde om jag skulle tapetsera hela våder eller på 1700-talsvis riva ca 50×60 centimeters bitar att klistra upp. Jag velade in i det sista. Stora våder kanske skulle vara svåra att få upp, åtminstone på egen hand. Och jag vill gärna åstadkomma en lite gammaldags känsla i ateljén. Få frossa lite i min hembygdsgårdsestetikvurm. Tja, egentligen skulle jag väl helst knyta på mig ett huckle och bosätta mig i en tjärdoftande stuga på Skansen.
Men.
Rutor på väggen kändes ändå inte helt rätt. I sista stund valde jag att testa hela våder – och det gick utmärkt!

Eftersom det kanske finns fler som jag, som ägnar alltför sena kvällar åt att googla sådant som “lumppapp+tapetsera”, “lumppapp+vägg”, eller “lumppapp+hela våder”, så tänkte jag att jag kunde bjussa på en beskrivning av hur jag bar mig åt för att få upp pappen på väggarna. Här kommer den.

Förberedelser

Först klistret. Ett paket tapetklisterpulver à 200 gram, vilket jag blandade med sex liter vatten, räckte till fyra våder i mitt fall. Jag har inte så väldigt högt i tak, och brädväggen jag klistrade på var inte så starkt sugande. Det är faktorer som påverkar åtgången. Efter att ha satt upp fyra våder, fanns en slatt klister kvar i hinken – den använde jag också upp, men det återkommer jag till. Klistret var vanligt pulver för papptapeter. Jag blandade med skruvdragare med blandarvisp, men det går säkert bra att blanda för hand, om man har lite muskelkraft och tålamod.

Medans klistret svällde mätte jag upp och klippte ut det antal våder jag behövde. Lumppappen är tjock och ganska trög att klippa i, men med en stor sax gick det fint. Eftersom jag skulle sätta upp tak- och golvlister ovanpå kunde jag klippa ganska ungefärligt.

Sedan var det dags att limma. Med en roller strök jag ut klister mycket flödigt. Det går åt mycket lim – inte värt att snåla på. Sedan vek jag våden på samma sätt som man gör vid tapetsering med papperstapet: först ett cirka 30 centimeters vik upptill och sedan vek jag upp nederkanten så att över- och nederkant möttes. Det här steget var viktigt för att senare kunna hantera de tunga och ömtåliga våderna.

Lumppapp förberett för tapetsering
En våd klistrad och vikt.

När en våd var bestruken med klister och ihopvikt, klistrade och vek jag ytterligare en. Medan jag jobbade med den andra, fick den första ligga och svälla i kanske tio minuter. Då bedömde jag att det var läge att få upp den på väggen.

Uppsättning

Lumppapp liknar akvarellpapper i viss mån, så hanteringen kändes relativt bekant för mig. Ett akvarellpapper ska blötas med vatten och ligga och svälla en stund, innan det fästs upp på en skiva. Även akvarellpapper är gjort av textilfibrer och det beter sig ganska likt lumppappen i blött tillstånd. Med skillnaden att lumppappen är mycket, mycket skörare. Därför gäller det att hålla lite koll på tiden och på hur pappen beter sig när den ligger och drar in klistret. Låter man den svälla för kort tid, så blir det sannolikt ett knöligt resultat i slutänden. Tanken är att pappen ska expandera, så att den sedan stramas upp när den torkar på väggen. Men, låter man den ligga blöt för länge så kan den bli så skör att den lätt går sönder när man ska få upp den. Tio minuters svälltid var lagom i mitt fall, men då var det ganska hög luftfuktighet i rummet. Jag tror att det kan påverka, precis som det brukar göra med akvarellpapper. Tapetserar du inomhus i ett uppvärmt hus på våren, så är pappen sannolikt mycket torrare och behöver mer tid att absorbera klistret. Det är mitt stalltips.

Alltså: rejält med klister, tio minuters svälltid och sedan dags att få upp pappen på väggen. Jag började i ett hörn av rummet för att ha en rak kant att starta vid. Jag vek försiktigt upp den övre vikta delen av våden och lyfte sedan hela våden så att den kom upp i ungefär rätt höjd under taket. Det gick inte att bara lyfta i hörnen – då lossnade de och jag blev stående med två blöta små lappar mellan fingrarna och en ihopvikt klump mellan fötterna. Jodå, så gick det vid första försöket. Det gäller alltså att lyfta hela schabraket på en gång och sedan med en hand få överkanten någorlunda på plats. När de översta 30 centimetrarna sitter på väggen, då kan de bära upp tyngden av våden och då kan man justera placeringen, så att våden hamnar rätt och rakt. Sedan viker man lika försiktigt fram de nedre hörnen och lirkar ner hela våden.

När våden hänger någorlunda rätt, kan man – återigen försiktigt – justera den. Om den behöver rätas upp, lossar man nästan hela våden nerifrån och fäster ena långsidan så att den blir rak. Lossa sedan i överkant, så att du kan släta ut eventuella veck.

Stryk fast våden med tapetborste. Stryk från mitten och utåt.

Om, eller när, det går en smula snett och pappen går sönder, så kan man helt enkelt limma ihop bitarna på plats på väggen. För egen del tycker jag att de små skavankerna som syns om man tittar noga bara är charmiga. Pappen har en lite grov och oregelbunden struktur, så små misstag kamoufleras på ett generöst vis och blir inte alls iögonfallande när allt är färdigt.

Jag satte våderna med någon centimeters överlappning, men jag har sett andra som sätter dem precis kant i kant. En smaksak.

Efter varje uppsatt våd klistrade och vek jag en ny, så att en alltid låg och svällde och blev färdig för uppsättning medans jag satte upp den förra.

Mindre bitar, som ovanför dörrar och under fönster, gjorde jag på samma sätt med: klistrade och lät svälla. De var naturligtvis mycket mer lätthanterliga. Vid dörr och fönster gick det bra att skära bort överflödig papp med en vanlig morakniv efter att jag hade klistrat upp pappen. Det blev inget snyggt, rakt snitt, men eftersom det ska sitta foder över, spelade det ingen roll. Behöver du göra helt raka snitt, t.ex intill befintliga foder, så rekommenderar jag att du mäter upp och klipper ut våderna i rätt bredd i förväg.

Efterarbete

Jag blandade alltså sex liter klister åt gången och när fyra våder var uppsatta fanns en slatt kvar i spannen. Den blandade jag ut med lite extra vatten och så rollade jag ut limvattnet på de uppsatta våderna. Genom att grunda pappen på detta sätt, kan man spara färg i nästa steg. Lumppappen är tjock och porös och kan suga upp mycket färg. Bättre då att mätta den med billigt tapetklister i förväg, än att slösa dyr färg.

Lumppapp uppsatt på vägg och grundad med limvatten
Här är de första våderna uppsatta och strukna med limvatten.

Målning

Jag använde en ekologisk väggfärg av märket Auro när jag målade väggarna. Du som målat med vanlig, vattenlöslig plastfärg (alltså det som kort och gott brukar heta “väggfärg” i färgbutiken eller bygghandeln) skulle knappast märka någon större skillnad om du testade Aurofärgen. Den är lätt att måla med och täcker bra. Att den inte luktar någonting och är miljövänlig är en skön bonus.

Jag penselmålar väggarna eftersom jag vill ha lite liv i ytan, men det hade gått snabbare att rolla. Jag upplevde inte att pappen sög särskilt mycket färg, men ett litet besvär var att pappen ännu efter en helgs väntan inte var helt torr. Jag är övertygad om att den hade torkat om jag hade haft rummet uppvärmt, men eftersom ateljén ännu saknar el rådde rått och svalt oktoberklimat därinne. Inte optimalt, men vad tusan. Jag gjorde en kalkylerad chansning och målade, trots att det fanns lätt fuktiga partier kvar på väggarna. Auros färg är så kallat diffussionsöppen, vilket betyder att den släpper igenom luft och fukt. Den “andas”, så att säga. Hade jag använt en plastfärg, som är tät och alltså inte släpper igenom fukt, hade jag inte målat förrän väggarna var helt torra.

Målning påbörjad.

Det behövdes två färglager i mitt fall. Det kan variera mellan olika typer av färg hur många lager som behövs, men två till tre är inte ovanligt.

På lumppapp har man traditionellt använt olika färgtyper såsom linoljefärg, äggoljetempera eller limfärg. Jag vågar gissa att i stort sett vilken sorts färg som helst fungerar. Jag har även sett folk som använder lumppapp under vanliga tapeter, till exempel för att släta ut ojämna väggar.

Nu återstår bara lite ytterligare penselarbete innan väggarna är färdiga. Jag lovar att återkomma med bilder när målandet är klart.

Så här kan det gå när man försöker köpa färg på nätet – den grå färgen på bröstningen visade sig vara… babyblå. Attans.

Hoppas du får nytta av mina tips om du kom hit via lumppappsgoogling, eller att du provar lumppapptapetsering om du har en lämplig väggyta att bekläda. Det var roligt att göra tapetseringen och väggarna verkar bli precis så fina som jag hade hoppats på. Om du undrar något om tapetseringen, fråga i kommentarerna så ska jag svara efter bästa förmåga.

Publicerad den Lämna en kommentar

En tacksägelse

Visste ni att vi har Thanksgiving Day även i Sverige? Ja alltså, här heter den inte så förstås, utan tacksägelsedagen. Den inträffar idag och även om den är en aningens liten smula mindre uppmärksammad än den amerikanska motsvarigheten, tycker jag ändå att den är värd att skriva några rader om.

För visste ni en annan grej? Att det finns forskning som visar att man blir lyckligare av att praktisera tacksamhet. Alltså av att regelbundet och aktivt reflektera över och uttrycka vad man är tacksam över i sitt liv. Jag övar numera frekvent på det.

För mig känns det som att tacksamhet fungerar som ett motgift mot alla möjliga irritationer i vardagen. Att påminna mig om saker jag är glad över i livet, stora som små, gör att jag allt oftare lyckas sätta motgångar och brister i proportion. Det är inte så att dåliga saker aldrig händer – jag aspirerar inte på någon fantasitillvaro – men jag slukas inte upp av dem. Det kan låta flummigt, men för mig är det här viktigt. Sedan jag aktivt började nöta in tacksamhet som ett spår i min hjärna ser jag märkbart ljusare på livet. Hanterar misstag bättre, lyckas släppa förorätter snabbare. Känner mig mer balanserad. Tidigare har jag ofta snarare förstorat upp problem och tagit de goda delarna i livet för självklara. Raka motsatsen till tacksamhet alltså, och tro mig: allt annat än en väg till levnadslädje.

Så, jag firar numera tacksägelsedagen. Förvisso inte i kyrkan och heller inte bara idag, utan nu och då, i stort sett dagligen.

Just idag är jag särskilt tacksam över min fina vän Katarina, som jag fick vara med några timmar idag. Vi for på utflykt till stället på bilden. Höstmarknad i överraskande vacker miljö. En perfekt oktoberförmiddag, som låg och väntade bara ett sms och några kilometer bort. Tack, tack, tack.

Publicerad den Lämna en kommentar

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. “Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

Publicerad den 2 kommentarer

Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.

Publicerad den 4 kommentarer

Kontorstid

Jag har ett dåligt mönster av att kolla av jobbgrejer på mobilen när som helst på dygnet. Det är inte bra, varken för kreativiteten eller livsglädjen. Jag märker av stresstecken, som att jag får ett irritationspåslag när jag får en notifiering från någon av mobilens appar, “vad är det nu då?!”. Jag tappar koncentrationen och arbetsron.

Nu är det dags att göra något åt saken. Det här är mina tre nya arbetsrutiner:

1. Jag kollar mailen – som i stort sett uteslutande handlar om jobbgrejer – under arbetstid på vardagar, men inte på kvällar och helger. För att inte bli stressad av att inte svara under helgerna, gör jag det till en fredagsrutin att avsluta arbetsveckan med att slå igång ett autosvar. Jag ska försöka göra det till en ritual, som markerar en tydligare skillnad för mig själv mellan jobb och ledighet.

2. Jag avsätter samlad tid för att sköta administrativa jobbuppgifter, istället för att göra dem lite då och då. För att de här uppgifterna – som egentligen inte är särskilt betungande – inte ska kännas som små måsten som surrar i bakhuvudet och smittar ner hela arbetsdagarna, ska jag göra dem vid datorn i köket, istället för att hantera dem i mobilen därhelst jag råkar befinna mig. På så sätt kan jag hålla ateljén befriad från annat arbete än det kreativa. För mig blir saker lätt laddade med stämning och innebörd. Om jag ofta får påminnelser om att göra ditt och datt när jag sitter i ateljén, så förknippar jag känslomässigt den platsen med känslan som påminnelserna frambringar. Så är det väl för alla, antar jag? Jag störs ganska mycket av det, så jag ska vara noggrannare med att hålla vissa platser, och tider, fredade.

3. Jag använder mobilen bara för privat bruk under kvällar och helger. Alltså bara för typ att lyssna på ljudböcker och umgås med familj och vänner. Vid sängdags lägger jag telefonen utanför sovrummet.

Jag ger det en månad, sedan ska jag försöka utröna om det gjort någon skillnad.

Är det någon mer än jag som har svårt att hantera den ständiga kontaktbarheten, uppkopplingen och möjligheten att “bara kolla mailen lite snabbt”? Har ni några bra tips på förhållningssätt och strategier?

Publicerad den 2 kommentarer

Just keep swimming

Har ni sett “Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: “just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

“Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts “Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. “Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

Publicerad den 2 kommentarer

Akvarell- och yogakurs 13-15 september


Äntligen närmar sig september, och med det den andra upplagan av akvarell- och yogahelgen som jag anordnar tillsammans med min vän Katarina Mark på Sanda gård utanför Norrtälje.

Kursen är ett tillfälle att koppla bort alla vardagens krav och måsten, så att du helt och hållet kan fokusera på ditt måleri och din kreativa utveckling. I kursavgiften ingår allt – akvarellektionerna med mig, yogapassen som Katarina leder, samt boende och samtliga måltider.

Elisabeth Biström målar vid Sanda Gård

Sanda Gård

Katarina äger Sanda Gård, där kursen kommer att hållas. Det är en hästgård, där Katarina även håller mycket uppskattade yogakurser som hon skräddarsyr efter olika grupper och inriktningar. Hon leder deltagarna med värme, humor och klokhet och får såväl erfarna yogis som stela nybörjare att känna sig delaktiga och välkomna. Du behöver inte ha någon tidigare erfarenhet av yoga för att delta på kursen.

Yogarum på Sanda Gård

Sanda Gård ligger i Sättraby, utanför Norrtälje. Från Stockholm är det 7 mil hit, från Uppsala 6,5 mil och från Arlanda 4,5 mil. Det går lokalbussar raka vägen hit från centrala Stockholm (buss 639 mot Hallstavik, som går från Tekniska högskolan via Danderyds sjukhus). Från busshållplatsen Sättraby vägskäl är det ca 1,5 kilometers promenad till Sanda. För den bilburne deltagaren finns gott om plats att parkera vid Sanda, naturligtvis gratis. Vi kan ordna bilskjuts från bussen.

En helg med fullt fokus på måleriet

Smalsjön vid Sanda Gård

Kursgården ligger vackert beläget mitt i landskapet och med utsikt över hästhagar, skog och sjön Smalsjön varvar vi under helgen akvarellektioner med yogaövningar, som syftar till att skärpa våra sinnen och öka närvaron och koncentrationen i måleriet.

Om vädret tillåter målar vi utomhus och vid regn stannar vi inne och arbetar i de ljusa, trevliga kurslokalerna.

Kursrum Sanda Gård

Rummen på Sanda är fina, nyrenoverade tvåbäddsrum med våningssängar, där du delar rum med en annan kursdeltagare. Måltiderna avnjuter vi tillsammans på gårdens mysiga café.

Övernattningsrum Sanda Gård
Caféet på Sanda Gård

Kursen passar alla nivåer

Kursen kräver inte att du har några särskilda förkunskaper, vare sig vad gäller akvarellmåleri eller yoga. Vi ser till att kursen antingen blir en bra start för dig som vill börja måla akvarell eller en möjlighet till utveckling för dig som vill fördjupa dina kunskaper. Yogaövningarna anpassas naturligtvis också helt efter varje deltagares förutsättningar.

Yogan kommer vara inriktat på sinne och tanke, snarare än det fysiska. Du behöver inte ha med dig träningskläder, men det är naturligtvis skönt med kläder som är bekväma att röra sig i, både till yogan och vid utomhusmåleri.

Yogamatta

Du tar med eget målerimaterial till kursen. Mitt mål är alltid att du som kursdeltagare ska få möjlighet att utveckla just ditt personliga uttryck – därför föredrar jag att du har med dig det material du själv föredrar att använda. Inomhus finns plats vid bord där det ryms skiva/papper på cirka 50 centimeters bredd. Utomhus kan vi givetvis bre ut oss mer.

Akvarellfärgtuber

Under akvarellektionerna och måleripassen kommer vi att fokusera på bland annat följande innehåll:

  • Glöm vad du vet – måla vad du ser
  • Akvarellpigmentens särskilda egenskaper
  • Skissteknik
  • Färglära
  • Växelspelet mellan kontroll och spontanitet
  • Att välja och komponera motiv
  • Kreativ utveckling

Om du vill kan du titta igenom min kostnadsfria webkurs som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola” för att få en tydligare bild av hur jag resonerar om de olika aspekterna av akvarellmåleri.

Eftersom jag vill ha möjlighet att ge varje deltagare ordentligt med tid, tips och råd är deltagarantalet begränsat till endast tio. Det innebär att det även kommer finnas gott om utrymme att få hjälp med just det man själv vill utveckla under helgen.

Kursdatum och anmälan

Datum och tid för kursen är fredag 13 – söndag 15 september. Kursen startar kl. 16.00 på fredagen och avslutas kl. 15.00 på söndagen.

Det finns 10 platser på kursen och först till kvarn gäller vid anmälan. Du räknas som anmäld efter att ha fått platsbekräftelse per mail.

Kursavgiften är 4 500 kronor inklusive moms.

Vid anmälan: uppge namn, adress, telefonnummer samt eventuella önskemål om kost.

Om du har frågor om kursen, kan du maila mig på elisabeth.bistrom@gmail.com. Samma adress använder du för att anmäla dig.

Varmt välkommen!



Publicerad den 4 kommentarer

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. “Måla en ‘T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.