Bästa akvarellmålare – här har jag en riktigt rolig överraskning till dig: ett gästavsnitt i akvarellskolan skrivet av akvarellisten och kemisten Alexandra Walsh! Har du någon gång undrat över varför samma färg från olika tillverkare ser olika ut? Eller vad det är som gör att en färg ser transparent ut medan en annan upplevs som opak? Eller hur du ska veta hur du kan blanda olika färger för att få fram olika kvaliteter och egenskaper? Då är det här akvarellskoleavsnittet för dig! Alexandra bjuder dig på en djupdykning ner i paletten och förklarar hur du kan ha nytta av att närma dig akvarellmåleriet från ett kemiskt och fysikaliskt perspektiv. Visst låter det spännande? Varsågod – här kommer akvarellskolan del 10: “Payne’s Grey – akvarellkemistens perspektiv”  

/Elisabeth Biström

(PS: läs mer om Alexandra Walsh i slutet av avsnittet – där hittar du också länkar till hennes sociala medier. Följ henne, så att du inte missar hennes intressanta inlägg – och kommande kurser om akvarellkemi! DS.)

Mitt namn är Grey, Payne’s Grey

Payne’s grey. Färgen som jag vågar påstå är en av de absolut populäraste bland svenska akvarellister, ja, kanske till och med alla skandinaviska akvarellister. Jag gjorde en omröstning i en av de nordiska akvarellgrupperna på Facebook och gissa vad det flesta röstade som sin mest omtyckta färg? Det är kanske inte är så konstigt att just Payne’s grey tilltalar nordbon; Payne’s grey är färgen av de nordiska vintrarna och stormarna vid våra kuster, det är våra städers gråa asfalt efter midsommarregnet. Den är fantastisk som ett slags blå i en palett, den ger fina skuggor, och kan ge den där svärtan utan att man behöver vända sig till svarta färger (om man nu tycker att sådant är förkastligt).

Winsor & Newtons Payne’s grey är nog den de flesta känner till och några av er läsare har säkert märkt att Payne’s grey som säljs av till exempel Daniel Smith eller Rembrandt, är inte alls den samma. Men de är ju samma färg, alla heter ju Payne’s grey? Eller..?

Färgen fick sitt namn från dess ”uppfinnare”, William Payne, som blandade färgerna Prussian Blue, Yellow Ochre, och Crimson Lake, alla tre vanliga pigment på en akvarellpalett i slutet av 1700- och 1800-talet. Resultatet blev en mörkgrå blandning med en violett underton som passade bra till skuggningar i Payne’s landskapsskildringar. Än idag är Payne’s grey en blandning av två till tre olika pigment och är en så kallad convinience mixture, en färdigblandad kulör som man slipper blanda själv – bekvämlighet är ordet! Oftast har den moderna blandningen ett svart och ett blått pigment, och receptet skiljer sig rätt kraftigt mellan olika tillverkare. Nåja, det är väl bara väl välja den Payne’s grey som är närmast det kulör man önskar, inget märkligt med det. Tillverkare har ju trots allt färgprover som man kan titta på och jämföra. Det är frestande att tänka så, men skillnaderna slutar inte där. För att förstå detta måste man titta närmare på akvarellpigmentens kemiska och fysikaliska egenskaper. Men var ska man börja?

”Vad detta innebär är att Payne’s grey från olika tillverkare skiljer sig inte bara i kulör, men även i hur de beter sig på pappret då alla pigment har olika egenskaper”

För jämförelsens skull låt oss titta närmare på Payne’s grey från Winsor & Newton (WN härefter) och Daniel Smith (DS härefter). Det är värt att notera att DS är har faktiskt två (!) olika färgtuber som använder William Paynes namn – Payne’s blue gray och Payne’s gray. Vänder vi på respektive tuber kommer vi att se de märkliga koderna:

• PB15, PBk6 och PV19 på WNs tub
• PB60 och PBk6 på DS Payne’s blue gray
• PB29 och PBk9 på DS Paynes gray.

Dessa står för pigmenten som tuben innehåller. PB15 exempelvis är Pigment Blue 15 och PV19 står för Pigment Violet 19. Jaha, so what? Vad detta innebär är att Payne’s grey från olika tillverkare skiljer sig inte bara i kulör, men även i hur de beter sig på pappret då alla pigment har olika egenskaper. Då jag tycker att allt detta är så ändlöst roligt, kan jag nog skriva en hel bok om det (kanske jag ska, vad säger ni?), men för korthetens skull ska vi närmare titta på några egenskaper av de blåa pigmenten i blandningarna, de som är kodade som ”PB”.

Kemisten öppnar akvarelltuben

Så vad kan jag som kemist och akvarellist utläsa om de blåa pigmenten? Ja, till exempel pratar man inom pigmentkemi om tinting strength – hur starkt ett pigment färgar pappret – och det är en egenskap som är direkt förknippad med storlek på de färgpartiklarna som finns in din färgtub. Ftalocyanin (PB15), som ni hittar i WNs tub, har mindre partikelstorlek än ultramarinblått (PB 29), som finns i en av DS tuber, Payne’s gray. I DS andra tub finns indantronblått (PB60) som också är mindre i storlek än PB29. Detta innebär att WNs färg och DS Payne’s blue gray kommer mer gärna ”bita” sig in i pappret när de väl har torkat, medans DS Payne’s grey kommer vara mer ”rörlig” och troligtvis även mer granulerande.

”Denna egenskap är orsaken till varför vissa pigment verkar mer transparenta eller opaka”

En annan spännande egenskap är akvarellernas brytningsindex, dvs hur ljuset bryts när den passerar från luft till pigmentet. Denna egenskap är orsaken till varför vissa pigment verkar mer transparenta eller opaka; ju mindre brytningsindex, desto mer transparent ett akvarellpigment är. Av de tre blåa pigmenten i mina exempel är det PB15 som har minst brytningsindex – då kan man förvänta sig att just WNs Payne’s grey kommer vara den som “lyser” mest, medan DS färger kommer upplevas dovare.  

PB15 och är dessutom grönare och kallare i ton än både PB29 och PB60, tack vare en kopparatom i dess kemiska struktur. Detta gör alltså att WNs Payne’s grey verkar något svalare än DS två andra alternativ.

Färg vs. pigment

Men herregud, så mycket information och jag skrapade knappt på ytan! Och allt vi gjorde var att vända på färgtuben och läsa koderna. Genom att vara medveten vilka pigment ingår i en färg och veta deras egenskaper kan man alltså göra mer medvetna val när man ska välja sin palett, vare sig det är en specifik ton man är efter eller ett visst beteende. Jag rekommenderar även titta på tuben om man är ute efter ”rena” blandningar, dvs blandningar som är så klara som möjligt. Men denna rekommendation är egentligen baserad på en gammal uppfattning: ju mer färger man blandar desto smutsigare och dovare blir ens akvarellresultat. Detta är bara delvis sant och beror snarare på vilka pigment man blandar med varandra och i vilka proportioner, inte hur många pigment totalt det blir. Det finns exempelvis en konstnär som sagt att hen blandar WN:s Payne’s grey, Raw sienna och Opera rose. Det är bara tre färger men faktiskt sex olika pigment – Payne’s grey har tre olika pigment, Raw sienna har två och Opera rose är ett enda pigment. Trots att det är så många pigment blandade ihop resulterar de i en alldeles fantastiskt vacker och säregen treklang.

Till eder tjänst

Om du någonsin undrat över akvarellpigmentens egenskaper och sökte dig till nätet, har du säkert bemötts av överväldigande information som är antingen för svår att smälta, för subjektiv, för spridd, eller inte uttömmande. Elisabeth utryckte det så fint när vi pratades vid: ”det blir tankekaos!”. Jag håller med. När jag själv började titta närmare på akvarellen blev jag häpen över den information som fanns att tillgå. Samtidigt verkade det så enkelt när jag tittade på akvarellen från ett naturvetenskapligt perspektiv. I mina efterforskningar har jag identifierat det jag kallar akvarellkemins fyra aspekter – estetik, beständighet, miljö och hälsa – och insåg att mycket av vad en genomsnittlig akvarellist vet om dessa aspekter av akvarell är godtyckligt eller rent av inkorrekt. Jag vill därför dela med mig av mina insikter och göra livet lättare för er akvarellister genom att strö lite kemi över ert konstnärskap. Jag vågar vara så fräck som att påstå att med akvarellkemi till hjälp sparar ni tid, pengar och blir dessutom snällare mot miljön. Faktiskt! 

Vad finns i en akvarelltub, egentligen? Hur ska du välja pigment för att få önskad effekt? Varför beter sig pigment A sig si men pigment B beter sig så? Hur ska man hantera akvarellavfall? Hur kan du som konsument av akvarellpigment vara mer miljövänlig? Ska du ha på mig mask eller inte när du gör akvarell från råa pigment? Har du sådana funderingar föreslår jag att du håller utkik – nästa år tänker jag lansera kurser i just detta!

Alexandra Walsh

Författarpresentation

Alexandra Walsh heter jag men ni kan för all del kalla mig ”den där akvarellkemisten” för att, det bör erkännas, jag är en hopplös jävla nörd när det gäller akvarell. Jag har målat och studerat akvarell seriöst sedan 2014, och innan dess mindre seriöst sedan jag var tonåring. Parallellt med min akvarellresa har jag doktorerat i analytisk kemi, den kemiska disciplinen som sysslar med förbättring och utveckling av nya metoder. Jag sökte nog mig till konst av samma anledning som jag sökte mig till kemin – jakten på förståelse av existensen. Metoderna är olika men frågorna är de samma. Kombinationen av mina konstnärliga efterforskningar och min bakgrund i kemi resulterade i mitt nuvarande jag – akvarellkemisten. Till eder tjänst!

Vill ni hänga med på min akvarellkemiska resa eller vill se mina alster kan ni hitta mig på sociala medier:

https://www.instagram.com/walshtheartist/

https://www.linkedin.com/in/alexandra-walsh-240502204/

https://www.facebook.com/alexandra.walsh.thewatercolourchemist

https://twitter.com/walshtheartist

Letar du efter tidigare avsnitt av “Elisabeths akvarellskola”? Här finns de!