För ett par veckor sedan skrev jag om den hårresande skulpturtävling som Täby kommun utlyst, där de frångår den mest grundläggande marknadsekonomiska principen: att den som utför arbete ska ha lön för det.
Idag släppte Konstnärernas riksförbund (KRO) en ny del av sin stora kartläggning av konstnärers inkomster och arbetsförhållanden, och resultatet sätter Täbyfallet i mörk dager.
Dystra siffror
“Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.”
KRO genomförde i fjol en undersökning bland yrkesverksamma konstnärer i Sverige för att ta reda på hur det egentligen står till ute i ateljéerna, och på konstnärernas bankkonton.
Den första rapporten, som kom för några månader sedan visade att konstnärers inkomster överlag är katastrofalt dåliga. Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.
Delrapporten som kom ut idag visar emellertid att det finns en intressant grupp som har något bättre inkomster: de som har har offentliga gestaltningsuppdrag. Det vill säga uppdrag från kommuner och andra offentliga instanser som ger konstnärer i uppdrag att skapa konstverk tillgänliga för allmänheten, i parker, på förskolor, i bostadsområden och äldreboenden. Eller, som i Täbys fall, på torget utanför kommunhuset.
28% högre inkomster
Medan medianinkomsten bland de konstnärer som inte haft offentliga gestaltningsuppdrag var 170 000 kronor per år (före skatt), visade KRO:s undersökning att konstnärer som nyligen haft offentliga uppdrag hade en medianinkomst på cirka 217 800 kronor per år, en skillnad på 28%.
Man kan fråga sig hur siffrorna hänger ihop; vad som beror på vad. Är det så att de konstnärer som fick offentliga uppdrag är mer väletablerade och därför redan innan uppdraget hade högre inkomster, eller är det de offentliga uppdragen som höjt inkomstnivåerna? Oavsett vilket är offentliga uppdrag en av de få sätt en konstnär kan säkra en inkomst över mer än någon månad i stöten och därför tveklöst viktiga för Sveriges konstliv. Utan dem – sannolikt långt färre professionella konstnärer i vårt land.
“Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag”
I KRO:s undersökning läser vi: “Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag. Av de som har uppgivit att 75 procent eller mindre av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har bara 15 procent inkomster från gestaltningsuppdrag.”
I klartext: för att kunna vara professionell konstnär på heltid är de offentliga uppdragen i många fall avgörande.
Det är mot bakgrund av detta som Täbyfallet blir så allvarligt. Medan seriösa kommuner tillämpar den fundamentala principen att arbete ska ge lön, vill Täbypolitikerna åka snålskjuts på konstnärers ekonomiska desperation och få offentlig konst gratis, på konstnärens bekostnad.
Varför väcker Täbyfallet inte mer debatt?
Offentlig konst blir ofta föremål för diskussion – och ska så bli. Det är en del av dess funktion och ett sundhetstecken i en demokrati att konst debatteras.
“‘Musikalisk lekfullhet’, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit?
Själv växte jag upp i Skellefteå, där torget 1995 pryddes med Bo Holmlunds skulptur “Lyftet”, vars form hos mången Skelleftebo väckte frågan om den var ett uttryck för vad kulturnämndens jury menade var ett “spännande och fantasifullt formspråk” med “musikalisk lekfullhet”, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit? Frågan dryftas ännu.
Liknande exempel når etervågorna med jämna mellanrum. Konstverk som anses fula eller stötande skapar rubriker och debatt.
För några år sedan skulle den stora Sara Lidman-tunneln i Umeå invigas, med sitt 170 mater långa glaskonstverk där konstnärerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre hade flätat samman Lidman-citat med fotokonst och ljudinspelningar från a’Sara. Vid invigningen uppstod en stor kontrovers, då en kommunstyrelseledamot beordrat att delar av konstverket skulle tejpas över. Han befarade att Lidmancitatet “Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” skulle förleda, citat, “begåvningshandikappade” medborgare till klotter (ironin blir både uppenbar och flerdimensionell när en politiker vandaliserar ett konstverk för att förebygga vandalisering).
På senare tid har bland annat Klara Kristalovas skiss till konstverket “Hudiksvallstjejen” väckt känslor, och medborgare har gjort en namninsamling för att försöka stoppa uppförandet. Tungviktarna DN, Aftonbladet, SVT och TV4 följer frågan.
Om Täbyfallet är det betydligt tystare. Några lokalmedier och en branschtidning har uppmärksammat – och så KRO, förstås. För mig känns det alldeles upp-och nervänt. Borde det inte åtminstone vara lika nyhetsvärdigt att en av landets rikaste kommuner vill göra konstnärer till gratisarbetare, som när en konstnär gör en skulpturskiss?
Skriv något på väggen
I Sara Lidmans anda vill jag uppmana dig som läser det här att “skriva något på väggen” om saken.
Själv skrev jag som sagt ett inlägg för ett par veckor sedan, ackompanjerat av en skulptur jag kallar “Låt Dem Äta Drömmar”. Många konstnärer och konstvänner hörde av sig med både hejarop och egna berättelser om tröttsamma propåer om gratisarbete de fått genom åren.
Kanske kan du också delta i diskussionen, på din egen blogg eller facebook eller på din lokaltidnings insändarsida?
Vad tänker du om att konstnärer tjänar 15 036 kronor i månaden och att Täbys kommunledning vill att de ska jobba gratis? Jag hoppas få läsa dina tankar om saken.
MER PÅ TEMAT
KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 1: bild och formkonstnärernas inkomster och verksamhet“
KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 2: Gestaltningsuppdrag”
Mitt tidigare inlägg om Täbyfallet: