Det händer att jag försöker förstora texten när jag läser en bok, sådär med ett dubbelt fingergrepp du vet. Som på telefonskärmen. Det känns illavarslande. Både för vad det säger om min skärmtids/bokläsnings-kvot och om min eventuellt sviktande synskärpa.
Det är en jäkla tur att akvarell är analogt. Långsamt. Tålamods-övande. Svårt att redigera. Lagt pigment ligger, det finns ingen knapp att ångra med. Det betyder att jag behöver vara helt närvarande inför papperet.
Jag övade mycket på tristess som barn. Det fanns inte alltid särskilt mycket att göra. Testbilden på teve var inte kul i särskilt många minuter. Jag har hållit i det där rätt bra under åren, att ha tråkigt emellanåt. Hittat på ohyggligt tidskrävande motiv att måla, till exempel. När man kommer över tröskeln är tristess inte längre plågsamt, utan vilsamt och energigivande. Inget skrollande behövs.
