Påminnelse till mig själv: när det känns motigt att gå till ateljén och du trampar runt runt runt på golvet och städar lite här och stoppar en till pinne i kaminen, och du blänger på papperet på bordet som ligger och förolämpar dig med sin vithet. Och du undrar om du någonsin kommer att måla någonting bra igen och du börjar formulera en ursäkt till den stackars mannen som beställt ett porträtt – och behöver inte fönsterna tvättas och jisses, så länge sedan golvet blev dammsugat… Medan du gör allt detta och medan papperet förvånat kikar tillbaka på dig där du trampar omkring – kom då ihåg att när du dragit de första veliga linjerna med blyertspennan och rynkat ögonbrynen och hukat dig som en gam över papperet och du jämfört vinkeln på fotot med vinkeln på papperet och du rättat till och måttat och dragit ett streck till – lite djärvare – och du kommer till en kind, ett öra, den lilla v-formen mellan örats insida och hårlinjen – då!
Då har allting lossnat. Podden i högtalaren backar diskret undan och lägger sig som ett bakgrundsbrus. Tiden och tankarna sätter sig intill. Hela din uppmärksamhet zoomas in mot den där vinkeln, att få den p-r-e-c-i-s rätt. Du blir ett papper och en penna. Ett streck i taget.
Det är därför du gör det här. Du kan fortfarande.
Gör nu ett streck till.
Härlig beskrivning!
Det är förvånadsvärt lätt att bortse från dammtussarna och de smutsrandiga fönstren när man påbörjat en ny akvarell och i spannet mellan en avslutad och en kommande målning behöver man ju klura på nästa motiv …