En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.