Misslyckanden är sättet akvarellkonst utvecklas på. Det hör till teknikens villkor. En oljemålning kan bearbetas genom många faser och finslipas tills man är nöjd. En akrylmålning kan målas över igen och igen. Men en akvarell är vad den är. Tiden att redigera och rädda är kort och av engångskaraktär. Jo, man kan tvätta ur. Men alla åtgärder lämnar spår. För att bli en bättre akvarellist kan man alltså inte nöta på och dölja skavanker, utan man måste vänja sig vid att börja om och börja om och börja om och lära sig litegrann för varje gång. Det är som en enda lång övning i acceptans.
En sak som varit nyttig för mig med alla dessa misstag – nästa år har jag begått dem i trettio år! – är att det har tvingat fram en nyttig distans mellan min självkänsla och min prestation. Om min känsla av människovärde hängde på att inte misslyckas i ateljén vore jag rökt – eller tvungen att måla mycket försiktigt och fegt. Jag försöker ta med mig den där distansen ut i livet efter bästa förmåga. Det är ganska skönt att inte ta sina förehavanden på så väldigt stort allvar. Att istället ge sig själv lite svängrum.
Det går ju alltid att prova på nytt.
