For me, making art heightens the experience of living. When I see the world through my watercolor lens, I discover things that would otherwise pass by unnoticed in my day-to-day life. An insignificant weed by the side of the road that, when you make the effort of looking closely, is actually just as intricate and beautiful as anything you’d grow in your garden. Or the sunset behind some trees on the way to your kid’s school that you drive by every evening without noticing it.
The watercolor lens makes me notice. It shifts my perspective, from “don’t-forget-to-buy-milk-on-the-way-back”, to “holy crap, that’s a burning ball of gas and we’re all sitting on a spec of dirt in space, orbiting it”. And here I am, nearly missing it all. Worrying about a carton of milk.
So that’s why I paint. To remind myself to pay a bit more attention and to remember to enjoy the unlikely ride that we get to be part of for a while.
jag, ullasjostrom46@gmail.com, har prenumererat på akvarellbrev, men jag vill inte prenumerera om det kostar.
Vänligen Ulla
Hej! Det kostar ingenting. Mvh, Elisabeth
Så intressant! Jag ramlade in här idag av en händelse, i jakt på något du skrivit i din ‘akvarellskola’ – men det här var ju precis till mig just idag! Då jag har en yttre närstående som beter sig just så här, som jag verkligen funderat över hur jag ska bemöta!
Tack för förklaringen! <3
Och tack till universum som leder mig till svaren på mina frågor! 🙂
Det där kom ju fel…
Ok, min inre kritiker är alldeles för ”stark” för min självkänsla. Det känns som den blir intensivmatad inte bara av mig utan den tar för sig och sväljer allt vad min narcissistiska svärmor säger och även min mammas kommentar passar utmärkt. Visst finns det de som hejar på mig med, men då tar kritikern sina händer och klappar för öronen samtidigt som hen säger; bla bla bla. Så allt som sägs studsar bara på ytan och liksom når inte över huvudtaget ingången till kritikerns hjärna om nu inte det är så att det som sägs är något negativt för det når fram – givetvis.
Jag försöker lära mig att låta hen vara en hackkyckling, jag försöker göra lika genom att fullständigt ignorera. Ibland går det rätt ok att nonchalera och ibland är det överjävligt (ursäkta språket). Det finns till och med dagar som hen inte haft en chans att trycka ner och det händer kanske 20 ggr på ett år, men det finns betydligt flera dagar som är tuffa och dryga! Det är väl 290 dagar om året. Ångestladdade dagar där jag tycker att det inte blir bra, jag kan inget och ja ni kan nog alla saker som sägs där inne. Jag jobbar vidare på min acceptans av den vettvilliga inre kritikern. Lycka till!
Det där låter jättetufft, Ann-Marie. Jag är så ledsen för att du har det så. Att ha en narcissist (eller flera) i sitt liv är extremt tärande på självkänslan. De är experter på att ta sig in i ens tankar och förvirra en, så att man till slut knappt vet vad som är deras kritik och vad som är ens egen röst.
Det finns en amerikansk psykolog, Ramani Durvasula, som beskriver väldigt bra hur narcissister fungerar och hur man kan hantera dem. Hon finns på youtube m.m. Rekommenderas varmt.
Jag önskar dig styrka och allt gott.