Det förefaller mig som att ordet “inspiration” har två delvis olika betydelser. När folk frågar om min inspiration menar de inte alltid samma sak.
Den ena betydelsen är vad jag inspireras av att se, alltså inspiration till olika motiv. Den andra betydelsen hadlar om målarlust – hur gör jag för att vilja och ha tålamod att måla?
Inspiration i den första bemärkelsen får jag från lite vad som helst i den yttre världen. Det spelar inte så stor roll. Några grässtrån. Ljuset på sidan av en tall. En byggnadsställning. Formen på en våg. Den gemensamma nämnaren finns inte där ute, utan i mitt huvud. När jag lyckas vara uppmärksam på vad jag ser, hittar jag motiv överallt. Då lägger jag märke till detaljer, intressanta vinklar, en bra rytm mellan trädstammarna. Jag kallar det att ha akvarellblicken på.
Den andra typen av inspiration – målarlust – får jag av att måla. Det följer den ordningen nästan jämt. Inte lust-målning, utan målning-lust. Jag sätter igång. Ibland går det trögt, ibland lätt, ibland tar det kort tid innan det känns lustfyllt, ibland lång. Jag fäster inte så stor vikt vid hur det känns. Jag vill inte vara i mina känslors våld på det sättet (då är jag rädd att jag mest skulle känna för att ligga på kökssoffan och äta kakor). Jag målar och då får jag ibland inspiration, som lön för mödan. Oavsett blir det någonting på papperet och det är det viktiga.
