Nu lägger jag golv för glatta livet. Alltså faktiskt, det här kan bli min död. Åtminstone min ryggs. Jä-vlar, vad tungt det är. Långa, breda, tjocka, tunga plank, som jag bär in, måttar, bär ut, sågar, bär in, måttar, bär ut… Men om ryggen bara håller så går jag i mål snart, och vet ni vad – då kan jag ju flytta in i ateljén! I fredags ansökte jag om slutbesked från kommunen. Det måste man ha för att få ta en byggnad i bruk. Och som jag ska ta den i bruk!
Men först ska golvet läggas färdigt, alltså. Det tar nog en dag till. Många vinklar och detaljer att få till, det tar sin tid. Det är en nyttig övning för mig att stå ut med att golvet kommer ha skavanker. Att vinklarna inte kan bli perfekta. Det är förstås det som är charmen med ett kilsågat plankgolv från 1800-talet. Ville jag ha ett dansbaneperfekt golv, så hade jag beställt ett på bygghandeln. Men det är svårt ändå, att slita sig från en inte helt tight gerning och acceptera skavankerna. Nyttig träning för själen.
När det icke-perfekta golvet är på plats ska jag bygga klart det stora skåp som ska sluka allt mitt målerimaterial. Icket en pinal ska behöva ligga framme i brist på plats att kalla sin. Och så återstår lite golvsocklar, några lister, en del målning, och så småningom den inte helt oväsentliga detaljen att installera en kamin. Men en sådan kräfva bygganmälan, så det är ett senare kapitel. Kanske kommer den på plats först till våren. Ett fint eldstadsplan ska jag göra åt den, emellertid. Klinker blir det. Ni ska få se.
Men nu, helg. Ledig helg. Nåja, kalendern är sprängfull med sådant där man inte hinner med under veckorna. Roliga helgnöjen som besök på återvinningscentralen, förrådsstädning och sådant. I bästa fall lyckas vi klämma in ett besök på badhuset. Min golvläggarrygg skulle bli glad av lite simning och bastubad.
Ha det gott så länge!