Jag ställer ut tillsammans med Richard Vakil, Stefan Gadnell, Niklas Gustafsson och Benny Stigsson på galleri Nordic Arts “Tema Akvarell” i Stockholm den 12-17 september.
Här är ett smakprov på några av målningarna jag har gjort till utställningen.
https://www.instagram.com/p/CDwGtNbnW5Q/?igshid=1uhc690atp8b6
Välkomna på vernissage kl. 12.00-17.00 den 12 september, Birkagatan 28. Hoppas vi ses!
(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)
Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.
Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.
En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.
Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.
Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.
Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan “Sillhällan å sånt“, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.
Min utställning i Rimbo skjuts upp, tills Coronakrisen har ebbat ut.
I Rimbo finns ett ställe som heter Café Chocolate, som drivs av Susanne Pontvik. På sitt café ordnar hon året om utställningar, konserter, målarkurser, föreläsningar, dansuppvisningar och teaterföreställningar. Sådana platser och personer är ovärderliga för Sveriges kulturliv. Det är stora ord, men jag menar det.
På ställen som Rimbo finns inte tjusiga kulturinstitutioner. Inga konsthallar eller teatrar, ingen biograf. Vi har ett bibliotek, och så Café Chocolate. Där man kan köpa en nybakt Rimbobulle (och det bör man göra!) och samtidigt uppleva ett förstklassigt flamencouppträdande eller lyssna på ett intressant författarsamtal.
Det kan låta konstigt för någon som kallar sig konstnär att säga det här, men jag är i grund och botten ingen kulturtyp. Under de nästan tio år jag bodde i Stockholm satte jag aldrig min fot på ställen som Dramaten, Operan eller Berwaldhallen. Inte för att jag ogillar kultur, absolut inte, men jag kom liksom aldrig på tanken. Det kändes väl inte som om de platserna var till för mig, och det var helt okej. Jag är glad att de finns för dem som vill gå dit, och jag tror att det är viktigt att det finns all möjlig slags kultur i ett land, hög och låg och smal och bred – men att gå dit själv? Njä. Kanske är det för att jag växte upp i en by utanför en ort som liknar Rimbo. Där avståndet till sådan där, vad ska vi kalla det, påkostad kultur, känns långt. Men det fanns, och finns, ett Folkets Hus i min hemort. Där gick jag på barnteater och spelningar, styrdans och standup och bio. Folkets Hus i Lövånger var på så sätt motsvarigheten till Rimbos Café Chocolate. Ett lokalt nav för kulturutövande, där vi boende och välkända kulturpersoner delade scen. En gång var visst Sara Lidman på folkan. Bara en sån sak.
När Susanne Pontvik frågade om jag ville ställa ut på Café Chocolate tackade jag självklart ja. Vi bestämde att utställningen skulle bli i april, och i december satte jag igång att måla. Jag hade en bra idé att jobba med och vårvintern i ateljén har varit väldigt produktiv och intressant. Jag såg mycket fram emot att visa upp utställningen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den är väldigt, väldigt lokal. Och fin, om jag får säga det själv.
Men så kom Coronaviruset.
Idag bestämde jag och Susanne att vi skjuter fram utställningen tills coronakrisen lugnat ner sig. Det blir som så ledsamt att ha vernissage utan människor. Liksom poänglöst.
Jag ser att organisationer som Konstnärernas riksorganisation och Musikerförbundet gör vad de kan för att se till att kulturutövare ska klara den här krisen. Det är ett riktigt svårt läge. Bildkonstnärer i Sverige har en genomsnittsinkomst på 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Före Corona. Så det är tveklöst bra och viktigt att de försöker hitta sätt att hjälpa kulturarbetare att kunna fortsätta måla, spela, skriva, uppträda. Vi blir ett torftigt land annars, när det här är över. Men jag är orolig att mycket av det som jag tidigare i denna alltför långa text kallade ovärderligt för Sveriges kulturliv missas i eventuella kommande satsningar och räddningasaktioner. De små ställena och de driftiga eldsjälarna som arrangerar det lokala kulturlivet på orter som Rimbo. Det som kanske inte väcker så mycket uppmärksamhet utanför sockengränsen, men som är omistligt för oss som lever här.
Nå, det kommer en tid efter epidemin och jag är i grund och botten optimistisk. Människor är fantastiska på att bygga upp sådant som gått sönder. Så småningom ska jag meddela ett nytt datum för vernissage på Café Chocolate och då hoppas jag att många vill komma hit och skåla för att epidemin är över, och se på mina målningar. Jag ska använda tiden fram tills dess till att måla ännu mer och fundera på hur jag ska gå tillväga för att göra vernissaget extra festligt och besöksvärt.
Tills dess, om du har vägarna förbi Rimbo: passa på att gå in på Chocolate och ta en lunch i solen, eller köp med dig en påse Rimbobullar hem. De är världens godaste.
Lördagens vernissage var jättefint. Så många varma möten med gamla vänner, kära släktingar och nya bekantskaper. Tack för att ni kom och delade dagen med mig!
Utställningen på Nordic Art, Birkagatan 28 i Stockholm, pågår till och med den 14 mars. Öppettider hittar du på Nordic Arts hemsida.
“Hela årscykeln finns också fint representerad i de verk som Elisabeth Biström ställer ut, där uppväxtmiljöerna i norra Västerbottens kustland skildras med stor lyhördhet för naturens skiftningar, ljus och stämningslägen. Midvinterns bleka ljus över kustbandet, glittret i vattenytan av sommarens högt stående sol, vårens vattensjuka marker och höstens mättade färgskala, just innan naturen sluter sig – allt målas fram med säker blick och hand.”
Så fint skrev Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om min utställning i Umeå, som jag avslutade idag. Tack för de fina orden och tack till alla er som besökte utställningen! Det var fantastiskt roligt att träffa så många på vernissagen och så fint att läsa alla värmande hälsningar i gästboken. Jag känner mig överväldigad och väldigt glad.
I fredags packade jag bilen full med konst och körde tillsammans med en god vän tvärs över landet, till Lysekil på västkusten, för att ha utställning på Galleri Tint. Det blev en fantastisk helg!
På fredagskvällen hängde vi utställningen.
På lördagen var det dags för vernissage. Särskilt fint var att få träffa flera andra akvarellmålare jag blivit bekant med via sociala medier. Och inte minst att få lära känna Richard Vakil, en av ägarna till galleriet, som jag länge följt och beundrat. Ta en titt på hans hemsida, så förstår ni varför. Han visade sig vara en fantastiskt varm, rolig och generös människa, dessutom. Det är ibland ensamt att ha konstnärskapet som yrke. Då betyder det mycket att få en kollega och vän att dela tankar med.
Under helgen pågick festligheter på torget och jag fick en pratstund med Ulf Elfving, som gjorde direktsänd radio utanför galleriet.
Fina möten med vernissagebesökare.
Att avsluta kvällen med nya vänskaper vid en ljummen vik i den bohuslänska skärgården: inte helt fel. Inte alls.
Vill du besöka utställningen, så har du möjlighet till och med den 9 augusti. Galleri Tint har öppet varje dag klockan 12.00-18.00.
Den 3-9 augusti har jag utställning, på Galleri Tint i Lysekil. Jag har alltid jobbat hårt inför utställningar, och dessutom ofta ända in i kaklet. Blivit färdig med ganska liten marginal och i slutändan faktiskt kommit att förknippa utställningarna med stress och press mer än någonting annat. Den här gången valde jag att göra annorlunda.
Jag började måla i mars, när utställningen blev bokad. Mina arbetsdagar är chockerande normala – jag jobbar helt vanliga arbetstider, dagtid måndag till fredag om jag inte håller i någon helgkurs. Mitt jobb hänger inte på att jag får “inspiration”, utan jag målar oavsett. Ibland är det ansträngande, ibland går det enkelt. Det är ohyggligt oglamouröst och trivsamt. Kafferaster och toapauser enligt avtal. Dessa arbetsdagar i ateljén fyllde jag alltså från mitten av mars med målsättningen att få ihop en utställning. Nu tror ni att knepet för att inte i slutändan stressa ända över mållinjen var att börja i tid? Så icket. Knepet var att bestämma var mållinjen skulle ligga: inte i början av augusti – utan i början av juni.
Efter den här veckan är jag färdig. Jag har alltså valt bort att använda hela den tillgängliga tiden till att vela och fundera, förkasta och finslipa. Jag avstår perfektionismen – som faktiskt inte gör någonting bättre. Den bidrar med ångest, inte kvalitet. Kvalitet kommer istället av att jag skapar goda förutsättningar åt mig. Jag har på sätt och vis behandlat den här utställningen som en kommande idrottstävling: sett till att sova bra, varit ute och rört på mig, balanserat arbete med återhämtning. Ansvarat för både mitt mående och mitt målande.
På måndag lämnar jag in mitt arbete för inramning. Jag längtar efter att se resultatet och jag är så glad att jag lade upp arbetet så här. Nu har jag marginaler. Om ramverkstaden går i plötslig konkurs, eller om en blixt slår ner och alla målningar brinner upp – då hinner jag hantera det. Så. Skönt. Dessutom slipper jag bolla med flera projekt samtidigt i sommar. Jag ska återuppta ateljébygget och planera och hålla en kurs i juli. En sak i taget.
Men, tillbaka till utställningen.
Motiven kom att handla om de miljöer jag alltid återkommer till. Platser dit jag alltid längtar och återvänder. Alla ligger vid vatten, och jag kallar utställningen “vatten/färg”.
Jag är nöjd och stolt.
Den 3 augusti är det vernissage. Om du är på västkusten då, så kanske vi ses. Välkommen!
Den 27 mars – 18 april anordnar Edsvik konsthall i Sollentuna den årliga jurybedömda nationella akvarellsalongen och jag har blivit antagen med två verk. Så roligt!
Vernissage är den 27 mars, kl. 11.00-19.00, med invigning klockan 17.00.
Här kan du läsa om utställningen.
