Min utställning i Rimbo skjuts upp, tills Coronakrisen har ebbat ut.
I Rimbo finns ett ställe som heter Café Chocolate, som drivs av Susanne Pontvik. På sitt café ordnar hon året om utställningar, konserter, målarkurser, föreläsningar, dansuppvisningar och teaterföreställningar. Sådana platser och personer är ovärderliga för Sveriges kulturliv. Det är stora ord, men jag menar det.
På ställen som Rimbo finns inte tjusiga kulturinstitutioner. Inga konsthallar eller teatrar, ingen biograf. Vi har ett bibliotek, och så Café Chocolate. Där man kan köpa en nybakt Rimbobulle (och det bör man göra!) och samtidigt uppleva ett förstklassigt flamencouppträdande eller lyssna på ett intressant författarsamtal.
Det kan låta konstigt för någon som kallar sig konstnär att säga det här, men jag är i grund och botten ingen kulturtyp. Under de nästan tio år jag bodde i Stockholm satte jag aldrig min fot på ställen som Dramaten, Operan eller Berwaldhallen. Inte för att jag ogillar kultur, absolut inte, men jag kom liksom aldrig på tanken. Det kändes väl inte som om de platserna var till för mig, och det var helt okej. Jag är glad att de finns för dem som vill gå dit, och jag tror att det är viktigt att det finns all möjlig slags kultur i ett land, hög och låg och smal och bred – men att gå dit själv? Njä. Kanske är det för att jag växte upp i en by utanför en ort som liknar Rimbo. Där avståndet till sådan där, vad ska vi kalla det, påkostad kultur, känns långt. Men det fanns, och finns, ett Folkets Hus i min hemort. Där gick jag på barnteater och spelningar, styrdans och standup och bio. Folkets Hus i Lövånger var på så sätt motsvarigheten till Rimbos Café Chocolate. Ett lokalt nav för kulturutövande, där vi boende och välkända kulturpersoner delade scen. En gång var visst Sara Lidman på folkan. Bara en sån sak.
När Susanne Pontvik frågade om jag ville ställa ut på Café Chocolate tackade jag självklart ja. Vi bestämde att utställningen skulle bli i april, och i december satte jag igång att måla. Jag hade en bra idé att jobba med och vårvintern i ateljén har varit väldigt produktiv och intressant. Jag såg mycket fram emot att visa upp utställningen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den är väldigt, väldigt lokal. Och fin, om jag får säga det själv.
Men så kom Coronaviruset.
Idag bestämde jag och Susanne att vi skjuter fram utställningen tills coronakrisen lugnat ner sig. Det blir som så ledsamt att ha vernissage utan människor. Liksom poänglöst.
Jag ser att organisationer som Konstnärernas riksorganisation och Musikerförbundet gör vad de kan för att se till att kulturutövare ska klara den här krisen. Det är ett riktigt svårt läge. Bildkonstnärer i Sverige har en genomsnittsinkomst på 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Före Corona. Så det är tveklöst bra och viktigt att de försöker hitta sätt att hjälpa kulturarbetare att kunna fortsätta måla, spela, skriva, uppträda. Vi blir ett torftigt land annars, när det här är över. Men jag är orolig att mycket av det som jag tidigare i denna alltför långa text kallade ovärderligt för Sveriges kulturliv missas i eventuella kommande satsningar och räddningasaktioner. De små ställena och de driftiga eldsjälarna som arrangerar det lokala kulturlivet på orter som Rimbo. Det som kanske inte väcker så mycket uppmärksamhet utanför sockengränsen, men som är omistligt för oss som lever här.
Nå, det kommer en tid efter epidemin och jag är i grund och botten optimistisk. Människor är fantastiska på att bygga upp sådant som gått sönder. Så småningom ska jag meddela ett nytt datum för vernissage på Café Chocolate och då hoppas jag att många vill komma hit och skåla för att epidemin är över, och se på mina målningar. Jag ska använda tiden fram tills dess till att måla ännu mer och fundera på hur jag ska gå tillväga för att göra vernissaget extra festligt och besöksvärt.
Tills dess, om du har vägarna förbi Rimbo: passa på att gå in på Chocolate och ta en lunch i solen, eller köp med dig en påse Rimbobullar hem. De är världens godaste.
