Den 8-23 maj ställer jag ut i Gävle, på Galleri K som ligger på Norra Kopparslagsgatan. På lördag 8 maj är det vernissage mellan 12.00-15.00 – kanske ses vi där (på pandemilämpligt avstånd, förstås)?
Galleriet har öppet tisdag-torsdag kl. 12.00-17.00 och lördag-söndag 12.00-15.00. Om du har vänner och bekanta i Gävletrakten – tipsa dem gärna!
På grund av ni-vet-vad blir min planerade utställning i Mariestad som skulle ha ägt rum 6-21 mars skjuten på framtiden.
Den är en lång lektion i acceptans och flexibilitet, den här pandemin.
Jag bestämde i fjol våras, när omfattningen av pandemin gick upp för mig, att jag inte skulle göra några akuta förändringar för att kompensera för alla inställda utställningar. Jag bedömde att det viktigaste var att se till att behålla glädje, energi, mod och kreativitet. Inte att hitta på någon nödlösning, som skulle ta tid ifrån själva måleriet och vara drivet av oro snarare än kreativ lust. Det gick bra. Jag har naturligtvis förlorat intäkter – men det gångna året har trots allt varit en tid av utveckling och nyfikenhet och nya kontakter. Jag har arbetat i en riktning jag vill fortsätta på. Hur den närmsta framtiden än ser ut.
I höst kommer jag göra några stora förändringar i min konstnärliga verksamhet och jag är glad att jag inte skyndade mig att tråckla ihop dem innan jag hade hunnit tänka igenom helheten. Jag kommer se till att det finns fler och enklare sätt att ta del av mitt arbete. Bland annat kommer jag att prioritera bort en del utställningar, till förmån för andra sätt att mötas och se konst, med bättre kvalitet och mer personlig kontakt.
Usch, vad vag jag är. Jag ska berätta mycket mer, när jag kommit längre. Det känns pirrigt och kul! Jag återkommer förstås om Mariestadsutställningen också. Jag lovade Mariestads konstförening att vi ska ordna en fin utställning när läget är bättre. Jag ser fram emot det.
Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.
När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.
Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.
Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.
Jag hade vernissage igår. Sedan en tid tillbaka har de tillställningarna börjat präglas av att det kommer fram varma, vänliga människor som berättar att de följer mig i sociala medier och vill säga hej. Det är så fint. Igår slog det mig hur de här relationerna som uppstår i sociala medier och som ibland får möjlighet att bli till tillfällen att träffas i fysisk gestalt blir så speciella, för de skapar liksom ett pågående samtal, där det finns massor med gemensamma referenser att mötas kring. Det blir snarare som att träffa gamla vänner än nya, okända personer. Vi har redan påbörjat någonting genom att utbyta tankar och erfarenheter, frågor och hejarop åt varandra på blogg, instagram eller i en facebookgrupp och när vi sedan träffas för första gången, så känns det ju alls inte som den första. För det är ju faktiskt inte det.
Sociala medier har tveklöst baksidor, och kritiseras ibland för att göra relationer ytliga och fragmentiserade, och jodå, absolut. Men där finns också potential till meningsfulla möten, som aldrig annars hade kunnat uppstå. Jag tror att vi har möjlighet att aktivt välja vad vi vill göra sociala medier till. Skrytyta eller mötesplats. Det är upp till oss.
Så, tack till alla er som tittar in här och läser och kommenterar och vill vara med i mitt kreativa liv. Ni betyder mycket för mig. Och när ni kommer på mina utställningar eller kurser, så att vi får chans att stå intill varandra som riktiga, livs levande människor och ta upp tråden där vi senast talades vid, då gör ni att jag känner mig som en del i någonting bra och viktigt. Jag är själv i ateljén om dagarna, men känner mig aldrig ensam. Tack vare er. Tack ska ni ha.
(Utställningen pågår till den 17 september och äger rum på Galleri Nordic Art på Birkagatan 28B i Stockholm).
Jag ställer ut tillsammans med Richard Vakil, Stefan Gadnell, Niklas Gustafsson och Benny Stigsson på galleri Nordic Arts “Tema Akvarell” i Stockholm den 12-17 september.
Här är ett smakprov på några av målningarna jag har gjort till utställningen.
https://www.instagram.com/p/CDwGtNbnW5Q/?igshid=1uhc690atp8b6
Välkomna på vernissage kl. 12.00-17.00 den 12 september, Birkagatan 28. Hoppas vi ses!
(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)
Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.
Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.
En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.
Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.
Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.
Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan “Sillhällan å sånt“, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.
Lördagens vernissage var jättefint. Så många varma möten med gamla vänner, kära släktingar och nya bekantskaper. Tack för att ni kom och delade dagen med mig!
Utställningen på Nordic Art, Birkagatan 28 i Stockholm, pågår till och med den 14 mars. Öppettider hittar du på Nordic Arts hemsida.
“Hela årscykeln finns också fint representerad i de verk som Elisabeth Biström ställer ut, där uppväxtmiljöerna i norra Västerbottens kustland skildras med stor lyhördhet för naturens skiftningar, ljus och stämningslägen. Midvinterns bleka ljus över kustbandet, glittret i vattenytan av sommarens högt stående sol, vårens vattensjuka marker och höstens mättade färgskala, just innan naturen sluter sig – allt målas fram med säker blick och hand.”
Så fint skrev Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om min utställning i Umeå, som jag avslutade idag. Tack för de fina orden och tack till alla er som besökte utställningen! Det var fantastiskt roligt att träffa så många på vernissagen och så fint att läsa alla värmande hälsningar i gästboken. Jag känner mig överväldigad och väldigt glad.
