Kategori: Sociala medier

Publicerad den av — 4 kommentarer

Synas och finnas

Att använda sociala medier påverkar mig mer än jag skulle önska. De stressar mig. Dels för att jag jämför mig, mitt liv, mina prestationer med sociala medie-versioner av andra människor (även om jag på ett logiskt plan förstår att de versionerna är högst tillrättalagda och saknar den komplexitet som varje människas liv rymmer), och dels för att de får mig att känna mig otillräcklig.

De stora sociala medie-plattformarna bygger på att framkalla känslan av otillräcklighet, det är därför de har funktioner som att räkna och visa följarantal och mängden hjärtan och tumme upp-markeringar. Det är meningen att man hela tiden ska längta efter fler och mer, för då fortsätter man att fylla plattformarna med innehåll och då fortsätter man locka sig själv och varandra att spendera mer och mer tid på dem. Varför de vill att vi ska spendera så mycket tid där? För att vi användare är produkten som plattformarna säljer till annonsörerna som de får sina intäkter ifrån. Vår tid och uppmärkamhet är varan de säljer till annonsörerna.

Jag känner mig också otillräcklig inför dem, er, dig som följer mig på till exempel instagram. Känslan följer mig in i ateljén. Jag kan sitta djupt försjunken i en målning och plötsligt ryckas upp till ytan av tanken “borde jag instagramma det här?” Det dödar omedelbart den känsla av magi jag är beroende av för att göra ett bra arbete. Jag tappar fokus och flow. Ibland för någon minut, ibland för resten av dagen. Vad det gör med mig på lång sikt vet jag inte. Ännu.

Ändå avslutar jag inte mina konton, trots att det vore så lätt. Ett par knapptryck bara. För ingenting är ju enkelt, eller hur?

Eller? Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt.

Även om jag ogillar plattformarna så är värdet av kontakten jag har med människor där så viktig att jag än så länge upplever att det överväger. Men jag är mån om att successivt försöka minska mitt beroende av den kontaktytan, eftersom den är på lånad mark och jag inte gillar kontraktsvillkoren. Därför skriver jag hellre här, eller i mitt nyhetsbrev som jag kallar Akvarellbrev. Det är en direktkontakt, inte lika blinkande och bländande, men mer hållbar och sund.

Allting kanske inte behöver ske för öppen ridå. Allt behöver inte räknas och visas upp och skrytas med. Kanske har vi vant oss så vid de öppna forumen att det känns som att en konversation två parter emellan inte är lika värdefulla – men kanske är det i själva verket precis tvärt om. När så mycket äger rum i offentligheten blir de privata samtalen än viktigare.

Jag sitter i ateljén just nu. Sex månader in i en föräldraledighet som tvingat mig att vara mindre synlig på sociala medier än annars. Det är både välgörande och ibland lite skrämmande. Glömmer ni bort mig när jag inte vevar runt så mycket på instagram? Borde jag dra till med en dans på tiktok emellanåt? (Lugn: jag har inte något tiktok-konto – någon måtta får det vara).

Nej. Det senaste året visar mig att det faktiskt inte behövs. För utanför jätteplattformarnas strålkastare pågår någonting annat. Jag skriver här. Jag skickar akvarellbrev emellanåt. Ni svarar. En del av er ber mig måla någonting särskilt; just nu sitter jag och arbetar med en målning som ska bli en födelsedagsgåva till en person som står beställaren nära. Sådana arbetsuppgifter ser jag som verkliga hedersuppdrag. Kanske blir den målning jag har framför mig ett viktigt minne av att bli uppmärksammad, firad, älskad. Och det uppdraget fick jag utan att veva loss på tiktok. Det är betryggande.

Tack för att du läste.

Nu ska jag återgå till arbetet.

Publicerad den av — 1 kommentar

Måttet rågat

Vet du vad du har för vilopuls? Hur många minuter djupsömn du fick inatt? Ditt BMI? Hur många följare du har på instagram?

Jag tog bort någon grej på hemsidan för ett tag sedan och kan sedan dess inte se någon besöksstatistik. Först blev jag lite stressad – sånt ska man ju hålla reda på. Väl? Eller? Fast varför då?

“Vill du att google analytics ska kunna spåra statistiken”, frågar nyhetsbrevstjänsten när jag skickat iväg ett akvarellbrev. Nej för tusan. För det första fattar jag inte vad som menas. För det andra vill jag inte fatta vad som menas.

Jag vet inte vad jag väger. Vikt är en fråga om gravitation. Hur mycket dragningskraft finns det mellan jorden och mig? Jag vet inte varför jag skulle behöva veta det. Det räcker ju att vara lite ungefärlig: kan jag knäppa jeansen eller inte?

För vem ska vi summera alla siffror vi samlar in? Står det någon revisor och väntar i slutet av livet och begär in våra redovisningar? “Maxpuls på hundraåttitvå – utmärkt. Men bara hundrafemtinie följare på instagram? Vafalls.” (Jag vet inte om en maxpuls på hundraåttitvå är bra, eller ens rimligt, men ni fattar).

Det känns upproriskt att inte hålla koll. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men det känns som att någon därute försöker blåsa oss med allt det här räknandet. Medan vi försöker fylla hålen i våra hjärtan och oron i våra själar med låtsashjärtan under bilden av vår lunch, passerar det riktiga livet förbi.

Jag känner mig så omodern när jag skriver det här att jag skäms redan innan jag skrivit klart. Förhandsskäms, för att jag är så efter. Men det är lugnt. Jag kan guppa omkring här, bakom flötet. Det är ljummet i vattnet och jag har ingen brådska någonstans.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kontaktvägar och tacksamhet

Oj, vad ni skriver fina saker till mig! Ni gör mig överväldigad och väldigt glad! Min hemsida och mina sociala medier svämmar över av varma kommentarer och meddelanden – och nu har jag hamnat i det privilegierade problemet att jag inte hinner svara på allting, eller ens det mesta. Jag är ledsen för det. Det känns trist att inte kunna svara. Så jag vill bara säga att jag uppskattar alla kommentarer, meddelanden och e-post, även om jag inte kan svara på allt. Tusen tack!

En del svar finns här

Jag får en del frågor som återkommer och en del av dem försöker jag besvara i texter här på bloggen, till exempel på akvarellskolan. Jag ska fundera på hur jag kan utveckla det här sättet att fånga upp frågor, och göra det tydligare var man kan hitta sådant jag redan skrivit om olika ämnen. Prova gärna att använda sökfunktionen högst upp på sidan, så länge.

Ett annat bra ställe att både få svar på frågor och utbyta tankar är min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” – gå gärna med där om du har lust! Där finns i skrivande stund drygt 4 000 medlemmar och det är en härlig, varm, generös plats med massor av kunniga, kreativa människor att dela akvarellintresset med. Jag är där och deltar i samtalen i mån av tid – det är jättetrevligt!

E-post är säkrast

En baksida av att ha många kontaktytor – blogg, facebooksida, facebookgrupp, messenger, instagram, e-post – är att det är lätt att missa något meddelande – och förstås svårt för dig som vill kontakta mig att veta vilken väg som är bäst att gå. Jag kollar meddelanden på de olika ställena efter bästa förmåga – men vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa. Jag nås på elisabeth.bistrom@gmail.com. Jag har inget telefonnummer man kan ringa, men jag kollar mailen någon gång om dagen och svarar inom ett par dagar.

“Vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa.”

Tack igen!

Jag vill säga det igen: jag uppskattar all respons ni ger. Det är fantastiskt att få dela akvarell-livet med er, och jag ska ta mig tid att se hur jag kan utveckla kommunikationsvägarna framöver.

Ha en trevlig helg, allihopa!

Publicerad den av — 5 kommentarer

Art scams – så slipper du bli bluffad

Då och då kollar jag i skräppostmappen i min mail för att se att ingenting väsentligt har råkat hamna där och då brukar jag med jämna mellanrum hitta mail från så kallade “art scammers”, konstlurendrejare.

Jag antar att de fiskar nätet efter konst-hemsidor och så tar de kontakt för att komma med “fantastiska erbjudanden”. Det kan handla om utställningar (“vi vill ställa ut dig i New York!”) eller publikation i någon katalog (“very exklusive publication!”) eller en eller annan “digital utställning” (det vill säga – de lägger upp bilder du har tagit av din konst på sin hemsida).

Så här brukar scam-mailen se ut:
Det inleds med smicker. “Vi har sett din hemsida och är imponerade över kvaliteten på dina konstverk”. Sedan kommer ett erbjudande. “Vi vill bjuda in dig att ställa ut/delta i vår publikation/ansöka till vår jurybedömda utställning”. Först i slutet, lite i förbifarten, nämns en avgift du förväntas betala. Kruxet är bara att du efter erlagd betalning knappast kommer se ljuset av någon utställning eller utlovad framgång. Charlatanerna säljer luft.

Ibland är bluffen tydlig: opersonliga massutskick, kanske illa översatta eller slappt felstavade. De är förhoppningsvis enkla att identifiera och avfärda. Men ibland kommer det lite mer avancerade varianter. Mailet verkar personligt, det finns en hemsida som ser legitim ut och detaljen om att du väntas betala dröjer tills ni korresponderat ett tag. Ibland tar de kontakt via instagram, och där har de byggt upp ett konto som ser hyfsat seriöst ut. Då kan det vara svårare att bedöma om det rör sig om en scam.

Jag tycker att vi borde prata om det här. Ingen ska behöva gå på de här fula knepen.

Det är förståeligt att man kan trilla dit. Det är inte så enkelt att få ställa ut, eller “bli upptäckt”. När någon kommer med ett erbjudande som ser seriöst ut, förstår jag att man kan bli glad och få förhoppningar. Kanske tänka att det är värt en chansning – och så betalar man.

Hur ska man veta?

Jag vill inte vara cynisk, men jag har en tumregel kring det här, som lyder: “om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.” Trist men sant.

om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.

En annan tumregel är att det inte ska kosta mig att få bilder publicerade – tvärtom är det normala att bildskapare får betalt när någon använder våra bilder i böcker eller på kommersiella websidor (du kan läsa om hur det fungerar på Bildupphovsrätt i Sverige).

En tredje sak man kan reagera på är när man förväntas betala en avgift till en “jurybedömd utställning” – men där det samtidigt garanteras att om du betalar så kommer dina verk att bli antagna. Vad ägnar sig då den så kallade juryn åt? På riktiga jurybedömda utställningar, som t.ex. konsthallar eller akvarellsällskap arrangerar, så betalar man en anmälningsavgift som bekostar juryns arbetstid, och så gör juryn faktiskt arbetet att välja ut vilka verk som kommer med. Stor skillnad.

Jag har också sett utländska konstnärer varna för en typ av bluff som går ut på att en lurendrejare hör av sig och påstår sig vilja köpa någon av ena målningar – men har specifika, brådskande och märkliga önskemål om hur de vill betala, eller om hur de vill att du ska skicka verket. Varningsflagg.

Har du sett liknande, eller andra varianter på konstbluffar? Berätta gärna här i kommentarsfältet eller använd min facebookgrupp “Akvarellister emellan” om du fått ett erbjudande som du är osäker på. Hör efter om fler har fått samma mail, så kan vi tillsammans försöka reda ut vad som är riktiga inbjudningar och vad som är lurendrejeri.

Bättre alternativ

Jag tror som sagt att art scam-tricken ibland lyckas, för att det helt enkelt är svårt att nå ut med sin konst, och det kan skapa grogrund för förhoppningar att profitera på. Därför tänker jag att vi tillsammans kan göra två saker för att hjälpa varandra: dels prata om art scams, och dels tipsa och hjälpa varandra att hitta bra sätt att visa vår konst. Låter det som en bra idé?

Här kommer några förslag från mig på hur man kan komma igång med att ställa ut:

– Undersök ditt närområde – var kan du ställa ut? Det behöver inte vara på ett konstgalleri. Caféer, restauranger? Hos den fint inredda frisersalongen, där dina målningar skulle passa in?

– Gå med i din närmsta konstförening, så får du information om utställningar som är på gång i närområdet. Kanske ordnar konstföreningen medlemsutställningar eller salonger som du kan ansöka om att delta i.

– Visa själv på nätet, till exempel på instagram. Fota i bra dagsljus och berätta gärna om målningen eller din kreativa process. Det kan ta ett tag att hitta ett intresseväckande sätt att kommunicera, så ha tålamod och prova dig fram.

– Skapa nätverk. Lär känna andra kreatörer, i fysiska livet eller på nätet, och stötta varandra i att utvecklas och nå ut. Det blir lättare och roligare när man hjälps åt.

Fler tips? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Reflektion om reflektion

Jag håller emellanåt akvarellkurser, har skrivit en serie inlägg här på hemsidan som jag kallar “Elisabeths akvarellskola och skriver regelbundet på instagram och facebook om hur jag går tillväga och hur jag tänker när jag målar. Jag gör det här av ren lust. Jag gillar att dela tankar och kunskaper med andra. Dessutom bidrar kursverksamheten till min försörjning. Gott så.

Men när jag satt på mitt ateljégolv alldeles nyss och gned bort torkad maskeringsvätska frår en målning i vardande, då slog det mig att allt det här skrivandet – den pedagogiska grenen av min konstnärstillvaro, om du så vill – det ger faktiskt massor till mitt eget måleri.

Ni vet hur man ibland kan bli uppmärksam på sina egna tankar och plötsligt höra dem, som om man hörde ett band som spelades upp. Den briljante fantasyförfattaren Terry Pretchett kallade det “second thought” – tankar som tänker om hur du tänker. Nå, jag hörde plötsligt mina tankar på det sättet och upptäckte att de var i full färd med att formulera ett slags kursprat eller ett akvarellskoleinlägg. Det slog mig att det ofta låter så när jag målar. En del av hjärnan fokuserar på det visuella: att översätta ett motiv till akvarell och styra handen att föra över det till papperet. Och en annan del av hjärnan beskriver vad som händer, för en fiktiv läsare eller kursdeltagare. Ibland kommer det svar eller följdfrågor och så övergår tanken till att bli en utforskande dialog om de konstnärliga och tekniska avvägningar som pågår i måleriprocessen.

Därför vill jag säga: Tack ska ni ha, ni som läser och hör av er och kommer på mina kurser! Tack för att ni styrt in mina tankebanor på det här reflekterande spåret. Det är intressant och jag är övertygad om att det hjälper mig i ateljén.

På tal om kurser är ni många som mailar och frågar om jag har några på gång, digitala eller fysiska. Svaret är att jag avvaktar. Digitala kurser tror jag inte att jag kommer ha – jag har inte de tekniska kunskaperna och vill inte prioritera bort målandet för att lära mig. För tillfället i alla fall. Men allt kan ju ändras. Fysiska kurser har jag på paus ännu ett slag, tills smittläget är mer under kontroll. Vill du få inbjudan till kurser, så maila till elisabeth.bistrom@gmail.com, så sätter jag upp dig på inbjudningslista. Jag är lite långsam på att svara på mail just nu, för jag får lite fler än jag hinner med. Tack för att ni är tålmodiga med mig. Jag uppskattar så att ni läser och hör av er!

Publicerad den av — 3 kommentarer

Ett pågående samtal

Jag hade vernissage igår. Sedan en tid tillbaka har de tillställningarna börjat präglas av att det kommer fram varma, vänliga människor som berättar att de följer mig i sociala medier och vill säga hej. Det är så fint. Igår slog det mig hur de här relationerna som uppstår i sociala medier och som ibland får möjlighet att bli till tillfällen att träffas i fysisk gestalt blir så speciella, för de skapar liksom ett pågående samtal, där det finns massor med gemensamma referenser att mötas kring. Det blir snarare som att träffa gamla vänner än nya, okända personer. Vi har redan påbörjat någonting genom att utbyta tankar och erfarenheter, frågor och hejarop åt varandra på blogg, instagram eller i en facebookgrupp och när vi sedan träffas för första gången, så känns det ju alls inte som den första. För det är ju faktiskt inte det.

Sociala medier har tveklöst baksidor, och kritiseras ibland för att göra relationer ytliga och fragmentiserade, och jodå, absolut. Men där finns också potential till meningsfulla möten, som aldrig annars hade kunnat uppstå. Jag tror att vi har möjlighet att aktivt välja vad vi vill göra sociala medier till. Skrytyta eller mötesplats. Det är upp till oss.

Så, tack till alla er som tittar in här och läser och kommenterar och vill vara med i mitt kreativa liv. Ni betyder mycket för mig. Och när ni kommer på mina utställningar eller kurser, så att vi får chans att stå intill varandra som riktiga, livs levande människor och ta upp tråden där vi senast talades vid, då gör ni att jag känner mig som en del i någonting bra och viktigt. Jag är själv i ateljén om dagarna, men känner mig aldrig ensam. Tack vare er. Tack ska ni ha.

(Utställningen pågår till den 17 september och äger rum på Galleri Nordic Art på Birkagatan 28B i Stockholm).

Publicerad den av — Lämna en kommentar

På hal is

Nu har jag givit mig ut på osäkert vatten. Jag har svårt att bjuda på mig själv, på sätt och vis. Det kanske inte verkar så, eftersom jag till exempel delar mycket bilder på instagram och skriver här om mina kreativa processer och annat personligt. Men saken är att jag nästan bara visar sådant som är färdigt och som jag tycker är bra nog. Det är en fråga om självkänsla, antar jag. Om sårbarhet.

Jag vill vara mer modig än så och dessutom bryta mönstret att sociala medier ofta bara speglar de mest välputsade delarna av våra liv. Jag gillar att ta del av verkliga människors verkliga tankar och gärningar. Känna igen mig i brister, skavanker och strävanden, likväl som framsteg och uppnådda mål. Det är utvecklande och intressant. Så jag bestämde mig för att göra ett litet projekt i den andan.

Varje dag (med brasklapp för att livet kan komma emellan) lägger jag upp ett kort klipp där jag dokumenterar hur det går med mitt nyårslöfte att lära mig spela gitarr. Det kan, med rätta, tyckas vara ett litet steg för mänskligheten – men för mig är det rejält läskigt att dela någonting sådant här. Alldeles oredigerat, oövat och bristfälligt. Sådan som jag är.

Här finns klippen att se.

Publicerad den av — 4 kommentarer

Kontorstid

Jag har ett dåligt mönster av att kolla av jobbgrejer på mobilen när som helst på dygnet. Det är inte bra, varken för kreativiteten eller livsglädjen. Jag märker av stresstecken, som att jag får ett irritationspåslag när jag får en notifiering från någon av mobilens appar, “vad är det nu då?!”. Jag tappar koncentrationen och arbetsron.

Nu är det dags att göra något åt saken. Det här är mina tre nya arbetsrutiner:

1. Jag kollar mailen – som i stort sett uteslutande handlar om jobbgrejer – under arbetstid på vardagar, men inte på kvällar och helger. För att inte bli stressad av att inte svara under helgerna, gör jag det till en fredagsrutin att avsluta arbetsveckan med att slå igång ett autosvar. Jag ska försöka göra det till en ritual, som markerar en tydligare skillnad för mig själv mellan jobb och ledighet.

2. Jag avsätter samlad tid för att sköta administrativa jobbuppgifter, istället för att göra dem lite då och då. För att de här uppgifterna – som egentligen inte är särskilt betungande – inte ska kännas som små måsten som surrar i bakhuvudet och smittar ner hela arbetsdagarna, ska jag göra dem vid datorn i köket, istället för att hantera dem i mobilen därhelst jag råkar befinna mig. På så sätt kan jag hålla ateljén befriad från annat arbete än det kreativa. För mig blir saker lätt laddade med stämning och innebörd. Om jag ofta får påminnelser om att göra ditt och datt när jag sitter i ateljén, så förknippar jag känslomässigt den platsen med känslan som påminnelserna frambringar. Så är det väl för alla, antar jag? Jag störs ganska mycket av det, så jag ska vara noggrannare med att hålla vissa platser, och tider, fredade.

3. Jag använder mobilen bara för privat bruk under kvällar och helger. Alltså bara för typ att lyssna på ljudböcker och umgås med familj och vänner. Vid sängdags lägger jag telefonen utanför sovrummet.

Jag ger det en månad, sedan ska jag försöka utröna om det gjort någon skillnad.

Är det någon mer än jag som har svårt att hantera den ständiga kontaktbarheten, uppkopplingen och möjligheten att “bara kolla mailen lite snabbt”? Har ni några bra tips på förhållningssätt och strategier?