Kategori: Konstnärsliv

Publicerad den av — 1 kommentar

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller “entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller “bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

Publicerad den av — 1 kommentar

Sommarprojekt

Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.

Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!

Det andra projektet är att måla en stor akvarell.

För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.

Nu är jag igång.

Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.

Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

https://www.instagram.com/p/Bkk1EeLB3ms/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=rxtas40bolax

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

Publicerad den av — 5 kommentarer

En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? “Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Jag ska bygga ateljé!

De senaste veckorna har jag suttit hukad med linjal och smalspetsade tuschpennor och skrynklat pannan över ritningar för en bygganmälan. En ateljé ska det bli, 23,4 kvadratmeter stor. Den ska stå sydost om huset och som jag längtar efter att få gå dit och arbeta om dagarna. Till min egen arbetsplats. Vilken dröm.

För några dagar sedan gav kommunen klartecken, så nu återstår bara den lilla detaljen att bygga stugan. Så här ska den se ut.

Min förhoppning är att den ska smälta in väl i gårdsbilden och funka ihop med torpet vi bor i. Det blir ljusröd slamfärg på väggarna och gråvita fönsterfoder runt de fantastiska 1800-talsfönster som jag fått av en ny bekantskap i en grannby. “Jag har några ståendes i lagårn, dem kan du få”, sa han. Kan ni förstå?

Invändigt satsar jag på bra arbetsljus, ljusgrå träpanel på väggarna och ett rejält plankgolv under fötterna, som tål ett färgstänk eller två. Söderväggen kommer inte ha några fönster, utan fungera som en liten utställningsyta. Så småningom tänker jag mig att jag ska hålla öppet då och då för eventuella besökare som vill ta en titt på mina akvareller.

Byggprocessen tänkte jag dokumentera här på bloggen. När vi flyttade in här i fjol skrev jag och beklagade mig över mina bristande snickerikunskaper. Nu har jag övat. En bro till uthuset och hela sju odlingslådor har jag snickrat ihop. Jodå. Nog ska det gå bra att sno ihop en stuga nu, alltid.

Kan man snickra till en sån här platt och fin trappa, kan man väl bygga en liten kåk också? Eller?
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Värmer upp målarblicken i majsolens grönska

Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.

Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.

Akvareller av Elisabeth Biström
Så här såg det ut på tomten bara för några veckor sedan.

I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.

Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.

Akvarellskiss av Elisabeth Biström.
Utomhusmåleri är svårare men skönare än inomhusdito. Motiv som rör sig, sol som flyttar, skuggar och bländar. Mer att ta in och sålla bort med blicken.

Hägg i blom i Elisabeth Biströms trädgård
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!

I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.

Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.

I Elisabeth Biströms trädgård
Små, små jordgubbsplantor på rad. En planta har fått en blomma! Succé!

I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!

Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.

Akvarell av Elisabeth Biström
Lite av fjolårets skörd av transparent blanche.

Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.
Snart syns inte huset bakom äppelträden.

Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.

I Elisabeth Biströms trädgård
Täckodlad hallonhäck. Lagret med nytt och gammalt gräs och löv runt buskarna ska ge näring, bevara fukt och hindra ogräs, är det tänkt. Om ett par månader visar det sig om metoden ger resultat.

En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:

Akvarellskiss, Elisabeth Biström

Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.

Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.

Må så gott i försommarsolen!

 

Publicerad den av — 4 kommentarer

Svacka

Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: “det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.

Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: “- Det kommer inte bli bra” “-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.

Dag ut och dag in.