Kategori: Konstnärsliv

Publicerad den av — Lämna en kommentar

30-årsjubileum! Bilder och minnen från tre decennier som akvarellist

Om du läser mitt akvarellbrev har du kanske hängt med i den djupdykning i arkiven som jag ägnat mig åt under det här året. Jag firar nämligen trettio år som akvarellist! Nu tänkte jag att jag kunde visa också här på bloggen vilka historiska fynd jag dammat av.

Gör dig beredd på rutiga 90-talsbyxor, klipp från den kolorerade veckopressen och en lång resa in i konstnärskapet.

Köksbordsstarten och kurs med konstnärsförebild

Jag började måla akvarell 1994. Jag var elva år gammal och hade önskat mig en färglåda i julklapp. Varför jag ville prova akvarellmåleri minns jag inte riktigt – kanske var det helt enkelt för att det var en konstform som rymdes att utöva på köksbordet? Jag blev mycket glad för lådan, hursomhelst. Den var av blå och vit plast och jag vill minnas att den rymde en uppsättning prisvärda så kallade studiofärger av märket Lukas.

1996: en tidig akvarellövning från kurs med Barbro Frimodig.

Året därpå hade jag turen att få gå kurs! Konstnären Barbro Frimodig, som bodde i närheten av den västerbottniska by där jag växte upp, ordnade bildverkstad i studiecirkelform för bygdens barn. Jag spetsade öronen extra under akvarellinstruktionerna. Barbro var min första akvarellförebild och det var mer än värdefullt att få spendera den här tiden med henne.

Lokaltidningen Västerbottens Mellanbygd rapporterade från studiecirkelns avslutning. “Att måla akvareller var roligast, tyckte Elisabeth Biström”

Första utställningen – sågad i lokaltidningen, men glad ändå

Ett par år senare hade jag min första galleriutställning. Min högstadiebildlärare Mikael Jonasson drev ett galleri i Skellefteå, där han lät mig ställa ut. Det blev en viktig erfarenhet av arbetet en utställning kräver. Jag lärde mig att välja ut konstverk, skära passepartouter och göra inramningar. Jag fick kunskap om att hänga en utställning och naturligtvis om vikten av att servera vernissagebesökarna rikliga mängder salta pinnar och cider i plastglas.

Jag, 14 år gammal, med min mormor Lina som kom för att delta på vernissagen. Jag var blek av nervositet – det var en plågsamt blyg tonåring som ställde ut akvareller på galleri P.I.M.

Lokaltidningen Norra Västerbotten kom och skrev om utställningen. Det blev en ganska njugg recension, men det bekom mig inte något särskilt. Jag sålde alla målningar och tyckte – vilket överraskade mig själv – helt enkelt att redaktören hade fel. En glimt av självförtroende hos en ung människa som annars för det mesta led av mycket tunn självkänsla. Måleriet var en fristad, där jag kände att jag dög någonting till. Det kunde inte ens en kulturredaktör rubba.

Stora (och inte fullt lika stora) drömmar i veckopressen

En tid efter utställningen kom Allers på besök! Jag visade mina målningar och berättade för reportern Lotta Löthberg om mina ambitioner: jag ville komma in på Konstfack och drömde dessutom om att få ingå i den lokala konstrundan hemma i Lövånger med omnejd. Det gäller att ha stora mål.

Jag berättade också för Allers att jag planerade att läsa Bild- och Formprogrammet på gymnasiet. Så blev det. En bra utbildning, där vi lärde oss grunderna i grafik, analogt foto, digital bild, tredimensionella tekniker, olje- och akrylmåleri – och naturligtvis akvarell. Lars Lidman, en i mitt tycke en av landets skickligaste akvarellister, var en inspirerande lärare.

Jag avslutade gymnasieutbildningen med att bege mig till min mormors vid det laget tomma hus vid den nordnorska kusten för att under ett par veckors tid måla höststormar (jag hade inte tänkt över årstiden riktigt, och fick sitta hukad under ett paraply för att skydda akvarellerna mot hagelskurar medan jag målade). Resultatet av äventyret gjorde jag en utställning av, på Galleri Format i Skellefteå.

Kulturredaktören kom och tittade, och den här gången var han mindre kritisk. “Elisabeth Dypvik Biström har utvecklats ett par klasser som konstnär. Det handlar inte bara om bättre teknik. Tidigare målade hon av landskapen. Punkt och slut. Nu tolkar hon landskapen”, skrev han och gladdes över uppmärksamheten jag fått i “den kolorerade veckopressen”.

Via lärarexamen tillbaka till måleriet

Efter gymnasieutbildningen valde jag att skaffa en bildlärarexamen. Jag vågade aldrig söka mig till Konstfack eller någon annan renodlad konstskola. Det har med min klassbakgrund att göra, skulle jag tro. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan den ekonomiska tryggheten av att ha ett “riktigt jobb”. I efterhand är jag glad för det. Bildlärarutbildningen var rik på ateljétid och bred ifråga om konstnärliga hantverks- och uttrycksformer. Akvarellärare Anita Midbjer gjorde allra djupast intryck, när hon introducerade mig för Arne Isacssons akvarellteori och sitt eget luftiga måleri.

Några år av heltidsarbete följde därefter. Måleriet fick rymmas vid köksbordet igen, på kvällar och lediga stunder. Men kring 2012 blev längtan för stor: jag gick ner till deltidsarbete och började bygga upp min konstnärliga verksamhet på nytt. Jag ordnade några utställningar och knåpade ihop en enkel variant av den här hemsidan. Små steg för att bygga upp någonting större på sikt.

Roslagsrötter och konstnärsvardag på heltid

Vid det här laget hade jag bott i Stockholm i några år, men längtade alltmer intensivt till ett annat slags hem på en annan plats. Jag ville bo i ett litet hus, med natur runt knutarna. Slå rot, på riktigt. Efter lång tids letande hittade jag och min sambo ett torp i Roslagen, dit vi flyttade med vår då halvårsgamla son 2017. Det var då jag klippte de sista säkerhetslinorna och blev konstnär på heltid.

Allers följde upp sin första artikel och besökte mig här i Roslagen för några år sedan. Då var jag i färd med att bygga ateljé och att fundera ut hur en tillvaro som heltidskonstnär skulle se ut.

Konstnärslivet idag – varierat och värdefullt

Idag har jag skapat en vardag som kretsar dels kring min familj, som för ett par år sedan utökades med en liten men mäktig dotter, och dels mitt konstnärliga arbete.

I skrivande stund är jag i startgroparna för att påbörja årets stora projekt: diplomkonstverken till 2024 års Ekonomipristagare. Utöver Nobeluppdraget har jag nu många ben i min verksamhet. Jag målar fritt – ibland till utställningar, ibland direkt till köpare som besöker mig i ateljén eller köper via mina sociala medie-kanaler, hemsidan eller mitt nyhetsbrev. Jag målar på beställning några gånger per år. Jag gör en del illustrationsuppdrag, håller kurser och skriver på vad som mycket väl kan vara Sveriges långsammaste bokprojekt. En del av mina originalkonstverk säljer jag som konsttryck, för att göra mina konstverk tillgängliga för fler. Därutöver gör jag en hel del bakom kulisserna-uppgifter som har med företagandet att göra. Administration, bokföring och arbete med att nå ut, så att du och andra får se vad jag målat.

Konstnärslivet är mångfacetterat, föränderligt, fortfarande lite svårgreppbart och väldigt, väldigt intressant.

Jag trivs. Nej, bättre upp – jag kan inte tänka mig något bättre sätt att spendera mina dagar.

Jag fyllde fyrtioett för ett par månader sedan och det är en hisnande känsla att det redan har gått trettio år sedan jag fick den där lådan med akvarellfärger i julklapp. Jag känner mig inte som någon nybörjare, men det känns ändå som att jag precis kommit igång.

Jag ser oerhört mycket fram emot vad de de kommande trettio åren ska innehålla.

Vill du fortsätta följa mitt arbete?

Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev, där jag visar vad jag gör i ateljén för tillfället och bjuder på bakom-kulisserna-berättelser och bilder som jag inte delar någon annanstans.

Genom att fylla i din e-postadress här får du först ett bekräftelsemail och sedan brev från mig 1-2 gånger per månad.

Prenumerationen är gratis och du avslutar den naturligtvis med ett enkelt knapptryck när du vill.



Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vad gör egentligen en akvarellkonstnär?

Med jämna mellanrum upptäcker jag hur insnöad jag är. “Vad jobbar du med”, frågar folk. Jag tar alltid lite sats innan jag svarar, för jag vet att ord som konst och konstnär brukar väcka viss olust. Så jag försöker svara avväpnande och inkluderande. “Jag är akvarellkonstnär – jag målar tavlor”, säger jag.

Så dumt.

För jag förstår nu att det jag trott är allmängods i själva verket är internjargong. Vad då “akvarell”?

Det blir kanske sådär i alla brancher? Man blir så van vid sina ord att man glömmer att de inte är vardagsbegrepp för den som inte har ett specialintresse.

Så, för att tala normalsvenska: jag målar tavlor med vattenfärg, som folk kan köpa och ha hemma på väggen. Det är mitt yrke.

Materialet är viktigt för resultatet

Det handlar inte om den slags vattenfärg som vi alla nog provat på i skolan – du vet, de där stora, runda kakorna som mest blev en kladdig brun nyans på papper som smulade sig. Stora, halvdåligt tvättade penslar av svinborst. Hu, hur bildlektionerna kunde avskräcka bara genom materialvalet!

Akvarellfärg som konstnärer använder är tack och lov en skönare upplevelse. De är fullpackade med pigment och därför dyra som attan. Men färgerna blir därför starka och klara och vackra. Man målar inte på vanligt papper, utan på särskilda, tjocka ark av bomullsfibrer som är preparerade för att tåla mycket vatten.

Akvarellkonst kan se ut på många sätt

En akvarellmålning kan vara hur liten eller stor som helst och föreställa vad som helst. För länge sedan sågs akvarellmåleri som en slags skiss-konst, till skillnad från det riktiga måleriet som gjordes i oljefärg. Men de tiderna är förbi, tack och lov. Idag är akvarellkonst väl ansett och ställs ut i de fina salongerna. Konstnärer som Andrew Wyeth och Lars Lerin har spelat stor roll för att höja akvarellkonstens anseende.

“Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa”

En akvarellmålning kan gå snabbt att göra, men de kan också ta mycket tid. Det beror på konstnären, motivet och tillvägagångssättet. Jag målar på många olika sätt – ibland litet och snabbt. Men allra helst målar jag stort. Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa.

Konstnärsmyter och vardagsliv

Det finns många bilder av hur en konstnär jobbar: att arbetet bara är luststyrt, bygger på “inspiration” eller att det är allmänt rörigt. För mig ser livet inte ut så.

Jag har två barn och en sambo och lever ett gott och ganska vanligt liv. Vi bor på landet, i en liten stuga i skogen utanför Norrtälje. Min son går i ettan och min dotter ska snart börja förskola.

Just nu är jag föräldraledig på halvtid och klämmer in arbetet så gott det går mellan tupplurar och vagnpromenader. Men i vanliga fall har jag normala arbetstider: jag börjar på morgonen och slutar när det är dags att hämta på fritids.

Jag målar oavsett om jag känner mig inspirerad eller inte. Det är stor skillnad från att ha måleriet som en hobby. Jag arbetar oavsett. Ofta infinner sig en glädje över arbetet när jag hållit på någon timma. Ibland tar det emot, ibland går det lätt. Precis som i alla jobb.

Att vara konstnär är också att vara företagare. Att skapa konstverken är bara halva jobbet – sedan måste ju någon få se dem för att jag ska kunna sälja och därmed få möjlighet att måla fler tavlor. Marknadsföring och administrativt arbete tar en hel del tid.

För många konstnärer är utställningar den viktigaste försäljningskanalen, men jag jobbar inte på det sättet. När ett konstverk säljs på galleri går 40-50% av pengarna till galleriet. Det är nog bland annat därför som många konstnärer har svårt att få ihop sin ekonomi (i genomsnitt tjänar bildkonstnärer i Sverige mindre än 15 000 kronor i månaden, före skatt). Så jag säljer framförallt direkt till köpare istället för genom gallerier. Antingen via ateljébesök eller över nätet. Jag säljer i första hand inom Sverige, men även en del utomlands.

Att jag försörjer mig på att sälja utan mellanhänder gör att jag kan fokusera mer på besökaren än på min egen plånbok när jag gör utställningar. Jag slipper tänka på vad som är “säljbart” och kan istället försöka bjuda på en rik konstupplevelse för dem som kommer för att se utställningen. Det är mitt sätt att tacka alla som följer och köper av mig för att ni gör det möjligt för mig att fortsätta vara konstnär.

Fritt måleri och uppdrag

För det mesta målar jag på eget initiativ – jag väljer motiv som jag är intresserad av, och om det blir någonting bra av det så säljer jag målningarna. Men ibland tar jag också på mig beställningar.

Under tre års tid har jag i uppdrag att göra diplomkonstverken till Nobelprisen i kemi och fysik samt ekonomipriset. Där är jag fri att välja motiv, men formatet och tidsramarna är bestämda på förhand.

Jag gör en del bok- och tidningsomslag och illustrationer och jag målar även på uppdrag av privatpersoner. Då handlar det ofta om porträtt eller om att fånga och föreviga platser som betyder någonting alldeles särskilt för den som ska köpa eller få konstverket.

Jag ser det som ett hedersuppdrag att få utföra beställningsmåleri, oavsett om beställaren är Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, en författare eller en privatperson.

Vad kostar min konst?

Precis som all annan konst kan akvarellmålningar kosta alltifrån nästan ingenting till alldeles oerhörda summor. Mina målningar kostar i skrivande stund oftast någonstans mellan 4 000 – 55 000 kronor, beroende på storlek. Sedan jag blev konstnär på heltid för sju år sedan har jag kunnat höja priserna varje år, i takt med att efterfrågan har ökat.

“Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de ‘egentligen inte kan någonting om konst'”

Jag får höra både att jag tar för lite och för mycket betalt. Konst är krångligt på det sättet – för en del har det inget värde alls och för vissa är konsten en viktig del av livet.

Ibland brukar människor ursäkta sig för mig för att de inte köper dyr konst, men det finns det ingen anledning att göra. Jag ber inte om ursäkt till MC-entusiaster för att jag inte är intresserad av att köpa motorcykel – vi är alla olika!

Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de “egentligen inte kan någonting om konst”, men som säger att mina akvareller lockat dem till sitt första konstköp. Det är en fin komplimang!

Tryck gör konsten tillgänglig för fler

Eftersom jag vet att alla inte har möjlighet att köpa originalkonstverk av mig, gör jag också tryck av vissa av mina akvareller. Då tar jag hjälp av en fotograf som gör en närmast perfekt reproduktion av målningen och trycker upp den på bomullspapper. Vanligt papper blir gult med tiden, det är därför jag väljer bomullspapper även till trycken. Jag vill att de ska vara lika hållbara som originalmålningarna. Trycken gör jag bara i några få exemplar, som jag numrerar och signerar. Det är ett sätt att se till att värdet för köparen inte urholkas.

Fråga gärna!

Har du några frågor om min konst? Ställ dem här i kommentarerna eller maila mig på info@elisabethbistrom.se.

MER PÅ TEMAT

Galleri
Akvarellbrev – för dig som vill följa mig på närmare håll
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Året som gick och hur mitt 2024 kan tänkas bli

Jag tycks alltid bli positivt överraskad när jag tittar tillbaka på ett år som gått. Jag hann ju ändå med en del!

Jag är fortfarande föräldraledig på halvtid – först i maj börjar lilltjejen förskola. Så jag har försökt ha rimliga förväntningar på mitt arbete. För att hitta balansen har jag sagt nej till mycket. Utställningsförfrågningar och workshopinbjudningar har fått vänta. Det har varit en bra övning i att bli bättre på att prioritera.

Nobeldiplom och andra beställningar

Jag har glatts åt att få förfrågningar om beställningsmåleri hela året igenom. Jag tycker verkligen om att måla på det sättet – att få förverkliga någon annans idé. Jag har hittat en bra modell för hur jag går tillväga: ser till att jag har gott om tid på mig och går mentalt in i hur jag vill att mottagaren ska känna sig när han eller hon öppnar paketet och ser målningen. Det ger mig arbetsglädje och flyt i måleriet.

Ett par av beställningarna har varit illustrationsuppdrag: ett bokomslag som kommer ut senare i år och framsidan till det senaste numret av Svensk Botanisk Tidskrift.

Foto: Svenska Botaniska Föreningen

Beställningsarbetet med glitter och guldkant är naturligtvis det jag gör åt Kungliga Vetenskapsakademien, med Nobeldiplomen som jag målar konstverk till. Nu senast fysikpriset, året dessförinnan kemipriset och nästa år ekonomipriset. I början av hösten blev jag intervjuad av Nobelstiftelsen om hur jag arbetar med diplomen. Här kan du se intervjun.

Ett av 2023 års tre diplom till Nobelpriset i fysik.
(Artist: Elisabeth Biström | Calligrapher: Marie A. Györi | Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB | Photo reproduction: Dan Lepp | ©The Nobel Foundation 2023)

Akvarellskolan.com

Mellan måleriet och föräldraskapet fick jag på något sätt till en uppstart av Akvarellskolan.com – en kursplattform för akvarellkurser på nätet – tillsammans med Hanna Grahm. Hanna är en klippa och ett kreativt proffs ut i fingerspetsarna och jag är så glad att ha henne som partner i det här arbetet.

Varmt tack till alla er som deltagit på kurser och träffar i Akvarellskolans regi under 2023. Särskilt Hannas idé om att hålla live-akvarellträffar via zoom har varit en succé! Under 2024 ska vi fortsätta bygga ut Akvarellskolan med fler kurser och fler träffar. Ni var många som kom med goda förslag på kursinnehåll i våras, och vi ska göra vårt bästa för att få med så många som möjligt av önskemålen i vårt kursutbud. Hör gärna av dig om du har fler önskningar om kurser. Vi är idel öra.

Planer för 2024

Inför året som ligger framför oss känner jag stor lust att arbeta vidare med de stadsbyggnadsmotiv jag började göra för ett par år sedan. Under hösten blev jag inbjuden till NCC:s stora projekt i Hagastaden i Stockholm, där de spränger fram en ny tunnelbana. Jag har färdigställt tre målningar därifrån och kommer fortsätta med fler motiv framöver, vid sidan av de målningar jag gör från Slussenbygget i Stockholm. Jag har också en spännande förfrågan på ett liknande tema från en verksamhet norrut i landet – jag ska berätta mer om det i sinom tid.

Akvarell från NCC:s bygge av ny tunnelbana mellan Hagastaden-Solna

Utställning på Rånäs slott i sommar

I ateljén ligger just nu en stor målning och väntar på att jag ska ge den de sista penseldragen. Sedan ska jag hänga upp den på Rånäs slott (Norrtälje), där jag ska ställa ut tillsammans med 19 andra konstnärer i juni-augusti. Konstsommar på Rånäs slott är en fin tradition, som under ledning av curator Maria Duse i fjol drog rekordpublik. Det ska bli roligt att delta där i år!

Rånäs kommer bli årets enda utställning. Men det är inte den enda möjligheten att se min konst. Dels fortsätter jag att bygga ut mitt digitala galleri här på hemsidan, dels kan man komma på ateljébesök hos mig och dels kan man prenumerera på mitt akvarellbrev och där få se allt nytt jag gör, rykande färskt från mitt arbetsbord.

Summa summarum har jag stora förväntningar på 2024. Efter ett och ett halvt års halvtidsföräldraledighet har jag många idéer och massor av lagrad arbetslust. 2024 blir ett handlingens år.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Norrtelje Tidning om mitt arbete med Nobeldiplomen

Norrtelje Tidning hörde av sig för en intervju. Vi pratade om Nobeluppdraget och om mina planer för den närmsta framtiden, med bland annat utställning på Rånäs slott.

Konstnären Elisabeth Biström, Sättralund, tog fasta på just solstänk när hon skapade diplomen till årets Nobelpristagare i fysik. Idén föddes ur att de fick priset för forskning kring så kallade attosekundspulser av ljus.

– Det kan man inte se med blotta ögat, men jag tog fasta på ljuspulser och tänkte på de kortaste ljuspulser jag känner till, det är solglittrande vatten, säger hon.

Norrtelje tidning, 20 december 2023

Motiv från sjön Erkens strand.

Artist: Elisabeth Biström | Calligrapher: Marie A. Györi | Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB | Photo reproduction: Dan Lepp | ©The Nobel Foundation 2023

Mer om Nobeldiplomen

Diplom till Nobelpriset i fysik 2023
Publicerad den av — 4 kommentarer

Synas och finnas

Att använda sociala medier påverkar mig mer än jag skulle önska. De stressar mig. Dels för att jag jämför mig, mitt liv, mina prestationer med sociala medie-versioner av andra människor (även om jag på ett logiskt plan förstår att de versionerna är högst tillrättalagda och saknar den komplexitet som varje människas liv rymmer), och dels för att de får mig att känna mig otillräcklig.

De stora sociala medie-plattformarna bygger på att framkalla känslan av otillräcklighet, det är därför de har funktioner som att räkna och visa följarantal och mängden hjärtan och tumme upp-markeringar. Det är meningen att man hela tiden ska längta efter fler och mer, för då fortsätter man att fylla plattformarna med innehåll och då fortsätter man locka sig själv och varandra att spendera mer och mer tid på dem. Varför de vill att vi ska spendera så mycket tid där? För att vi användare är produkten som plattformarna säljer till annonsörerna som de får sina intäkter ifrån. Vår tid och uppmärkamhet är varan de säljer till annonsörerna.

Jag känner mig också otillräcklig inför dem, er, dig som följer mig på till exempel instagram. Känslan följer mig in i ateljén. Jag kan sitta djupt försjunken i en målning och plötsligt ryckas upp till ytan av tanken “borde jag instagramma det här?” Det dödar omedelbart den känsla av magi jag är beroende av för att göra ett bra arbete. Jag tappar fokus och flow. Ibland för någon minut, ibland för resten av dagen. Vad det gör med mig på lång sikt vet jag inte. Ännu.

Ändå avslutar jag inte mina konton, trots att det vore så lätt. Ett par knapptryck bara. För ingenting är ju enkelt, eller hur?

Eller? Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt.

Även om jag ogillar plattformarna så är värdet av kontakten jag har med människor där så viktig att jag än så länge upplever att det överväger. Men jag är mån om att successivt försöka minska mitt beroende av den kontaktytan, eftersom den är på lånad mark och jag inte gillar kontraktsvillkoren. Därför skriver jag hellre här, eller i mitt nyhetsbrev som jag kallar Akvarellbrev. Det är en direktkontakt, inte lika blinkande och bländande, men mer hållbar och sund.

Allting kanske inte behöver ske för öppen ridå. Allt behöver inte räknas och visas upp och skrytas med. Kanske har vi vant oss så vid de öppna forumen att det känns som att en konversation två parter emellan inte är lika värdefulla – men kanske är det i själva verket precis tvärt om. När så mycket äger rum i offentligheten blir de privata samtalen än viktigare.

Jag sitter i ateljén just nu. Sex månader in i en föräldraledighet som tvingat mig att vara mindre synlig på sociala medier än annars. Det är både välgörande och ibland lite skrämmande. Glömmer ni bort mig när jag inte vevar runt så mycket på instagram? Borde jag dra till med en dans på tiktok emellanåt? (Lugn: jag har inte något tiktok-konto – någon måtta får det vara).

Nej. Det senaste året visar mig att det faktiskt inte behövs. För utanför jätteplattformarnas strålkastare pågår någonting annat. Jag skriver här. Jag skickar akvarellbrev emellanåt. Ni svarar. En del av er ber mig måla någonting särskilt; just nu sitter jag och arbetar med en målning som ska bli en födelsedagsgåva till en person som står beställaren nära. Sådana arbetsuppgifter ser jag som verkliga hedersuppdrag. Kanske blir den målning jag har framför mig ett viktigt minne av att bli uppmärksammad, firad, älskad. Och det uppdraget fick jag utan att veva loss på tiktok. Det är betryggande.

Tack för att du läste.

Nu ska jag återgå till arbetet.

Publicerad den av — 1 kommentar

Knuffar

Det spelar roll vad vi säger till varandra.

Jag läste en intervju med Ulla Skoog, skådisen. Hon berättade om en lärarvikarie hon hade haft i högstadiet, som hade infört dramatik på lektionerna.  “Då upptäckte jag att i en roll så vågade jag prata inför andra, jag blev inte generad som alltid annars. Vi träffades igen när hon var 90 år och då sa hon att hon bara hade varit där i tre veckor. Men för mig var det så stort att det kändes som flera år”.

Sådana händelser tänker jag ofta på. Ofta handlar det förstås om långvariga relationer som gör oss mer fria och modiga, men även tillfälliga möten och enstaka kommentarer kan ha stor betydelse. De blir små knuffar som hjälper en att hitta rätt riktning och få kraft att ta nästa steg.

Som arbetskamraten som råkade se en akvarell jag hade gjort och torrt konstaterade: “Du ska inte sitta på kontor. Du ska måla.” Bara så.

Några år senare sade jag upp mig och tog klivet ut i den stiglösa värld som konstnärskapet är. Fortfarande uppmuntrad av hans ord. “Du ska måla.” 

AKVARELLBREV

Vill du läsa mer och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Bird by Bird

När jag hamnar i en kreativ svacka finns det bara en sak att göra: jag lyssnar på Anne Lamotts föredrag på Santa Barbara Writers Conference från 1996, där hon berättar om sin då nyutgivna bok “Bird by Bird – instructions on writing and life”.

Boken handlar om att skriva, men som titeln antyder är innehållet också överförbart till lite bredare uppgifter, som att leva. Det kan vi ju alla behöva lite stöd kring emellanåt. Jag kan garantera att även akvarellmåleriet går lättare med hjälp av Lamotts brutala uppriktighet, varma humor och insiktsfulla råd.

Här hittar du föredraget.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén