Kategori: Konstnärsliv

Publicerad den av — Lämna en kommentar

170 000 kronor i årsinkomst – nya siffror från KRO sätter Täbyfallet i perspektiv

För ett par veckor sedan skrev jag om den hårresande skulpturtävling som Täby kommun utlyst, där de frångår den mest grundläggande marknadsekonomiska principen: att den som utför arbete ska ha lön för det.

Idag släppte Konstnärernas riksförbund (KRO) en ny del av sin stora kartläggning av konstnärers inkomster och arbetsförhållanden, och resultatet sätter Täbyfallet i mörk dager.

Dystra siffror

“Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.”

KRO genomförde i fjol en undersökning bland yrkesverksamma konstnärer i Sverige för att ta reda på hur det egentligen står till ute i ateljéerna, och på konstnärernas bankkonton.

Den första rapporten, som kom för några månader sedan visade att konstnärers inkomster överlag är katastrofalt dåliga. Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.

Delrapporten som kom ut idag visar emellertid att det finns en intressant grupp som har något bättre inkomster: de som har har offentliga gestaltningsuppdrag. Det vill säga uppdrag från kommuner och andra offentliga instanser som ger konstnärer i uppdrag att skapa konstverk tillgänliga för allmänheten, i parker, på förskolor, i bostadsområden och äldreboenden. Eller, som i Täbys fall, på torget utanför kommunhuset.

28% högre inkomster

Medan medianinkomsten bland de konstnärer som inte haft offentliga gestaltningsuppdrag var 170 000 kronor per år (före skatt), visade KRO:s undersökning att konstnärer som nyligen haft offentliga uppdrag hade en medianinkomst på cirka 217 800 kronor per år, en skillnad på 28%.

Man kan fråga sig hur siffrorna hänger ihop; vad som beror på vad. Är det så att de konstnärer som fick offentliga uppdrag är mer väletablerade och därför redan innan uppdraget hade högre inkomster, eller är det de offentliga uppdragen som höjt inkomstnivåerna? Oavsett vilket är offentliga uppdrag en av de få sätt en konstnär kan säkra en inkomst över mer än någon månad i stöten och därför tveklöst viktiga för Sveriges konstliv. Utan dem – sannolikt långt färre professionella konstnärer i vårt land.

“Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag”

I KRO:s undersökning läser vi: “Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag. Av de som har uppgivit att 75 procent eller mindre av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har bara 15 procent inkomster från gestaltningsuppdrag.”

I klartext: för att kunna vara professionell konstnär på heltid är de offentliga uppdragen i många fall avgörande.

Det är mot bakgrund av detta som Täbyfallet blir så allvarligt. Medan seriösa kommuner tillämpar den fundamentala principen att arbete ska ge lön, vill Täbypolitikerna åka snålskjuts på konstnärers ekonomiska desperation och få offentlig konst gratis, på konstnärens bekostnad.

Varför väcker Täbyfallet inte mer debatt?

Offentlig konst blir ofta föremål för diskussion – och ska så bli. Det är en del av dess funktion och ett sundhetstecken i en demokrati att konst debatteras.

“‘Musikalisk lekfullhet’, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit?

Själv växte jag upp i Skellefteå, där torget 1995 pryddes med Bo Holmlunds skulptur “Lyftet”, vars form hos mången Skelleftebo väckte frågan om den var ett uttryck för vad kulturnämndens jury menade var ett “spännande och fantasifullt formspråk” med “musikalisk lekfullhet”, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit? Frågan dryftas ännu.

Liknande exempel når etervågorna med jämna mellanrum. Konstverk som anses fula eller stötande skapar rubriker och debatt.

För några år sedan skulle den stora Sara Lidman-tunneln i Umeå invigas, med sitt 170 mater långa glaskonstverk där konstnärerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre hade flätat samman Lidman-citat med fotokonst och ljudinspelningar från a’Sara. Vid invigningen uppstod en stor kontrovers, då en kommunstyrelseledamot beordrat att delar av konstverket skulle tejpas över. Han befarade att Lidmancitatet “Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” skulle förleda, citat, “begåvningshandikappade” medborgare till klotter (ironin blir både uppenbar och flerdimensionell när en politiker vandaliserar ett konstverk för att förebygga vandalisering).

På senare tid har bland annat Klara Kristalovas skiss till konstverket “Hudiksvallstjejen” väckt känslor, och medborgare har gjort en namninsamling för att försöka stoppa uppförandet. Tungviktarna DN, Aftonbladet, SVT och TV4 följer frågan.

Om Täbyfallet är det betydligt tystare. Några lokalmedier och en branschtidning har uppmärksammat – och så KRO, förstås. För mig känns det alldeles upp-och nervänt. Borde det inte åtminstone vara lika nyhetsvärdigt att en av landets rikaste kommuner vill göra konstnärer till gratisarbetare, som när en konstnär gör en skulpturskiss?

Skriv något på väggen

I Sara Lidmans anda vill jag uppmana dig som läser det här att “skriva något på väggen” om saken.

Själv skrev jag som sagt ett inlägg för ett par veckor sedan, ackompanjerat av en skulptur jag kallar “Låt Dem Äta Drömmar”. Många konstnärer och konstvänner hörde av sig med både hejarop och egna berättelser om tröttsamma propåer om gratisarbete de fått genom åren.

Byst i leklera: “Låt Dem Äta Drömmar”, med inspiration från Täbys kommunstyrelseordförande och Marie Antoinette.

Kanske kan du också delta i diskussionen, på din egen blogg eller facebook eller på din lokaltidnings insändarsida?

Vad tänker du om att konstnärer tjänar 15 036 kronor i månaden och att Täbys kommunledning vill att de ska jobba gratis? Jag hoppas få läsa dina tankar om saken.

MER PÅ TEMAT

KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 1: bild och formkonstnärernas inkomster och verksamhet“

KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 2: Gestaltningsuppdrag”

Mitt tidigare inlägg om Täbyfallet:

“Vi ser det mer som en donation till kommunen”

Publicerad den av — 2 kommentarer

“Vi ser det mer som en donation till kommunen”

Jag hickade till när jag läste citatet. Det var Täbys kommunstyrelseordförande, Erik Andersson, som svarade på frågan om varför kommunen utlyst en minst sagt udda skulpturtävling.

Innan vi återvänder till citatet backar vi bandet. Ta på dig partyhatten – nu blir det kul, för här kommer en kortkurs i offentlig upphandling:

När kommuner ska låta uppföra offentliga konstverk, brukar de utlysa tävlingar eller upphandlingar. De sätter budget, skriver kriterier och ber konstnärer skicka in CV:n och referensprojekt. Sedan väljs en konstnär ut, som ombes utföra skisser av det tänkta verket. Här brukar ett skissarvode normalt betalas, eftersom det ska läggas ordentligt med tid, kraft och kunskap bakom att göra genomarbetade skisser och processplaner. Så genomför konstnären själva arbetet med verket. Budgeten för hela processen omfattar material och konstnärens lön, samt själva inköpet av verket.

Täbys skambud

Täby kommun har emellertid hittat på en helt egen modell. De har skippat själva biten med betalning och har istället utlyst en tävling för en ny skulptur till torget utanför kommunhuset, där konstnären själv ska stå för kostnaderna för både material och sin arbetstid.

“Men de ska åtminstone köpa in konstverket?”, tänker du kanske nu. Här kommer vår kommunstyrelseordförande Erik tillbaka in i berättelsen: “Vi ser det mer som en donation till kommunen”, säger han till tidningen Mitt i Stockholm. Betalningen är alltså: noll kronor.

Rättare sagt, eftersom konstnären ska stå för hela kostnaden: sannolikt minus många tusen kronor.

Jag tappar hakan.

Gratisarbete är ett systemfel

Som konstnär är det vanligt att få förfrågningar om att göra arbete gratis. Alla konstnärer jag känner får emellanåt sådana propåer. Det kan låta “Vi har ingen budget, men det blir ju bra marknadsföring för dig!”

När sådana förslag kommer från till exempel små föreningar är det ingen stor sak. Man kan tacka ett vänligt nej. Många gör gratisuppdrag emellanåt, om det handlar om något särskilt hjärtevärmande ändamål. En del gör gratisjobb i förhoppningen om att det där med marknadsföringen faktiskt ska stämma (vilket sällan är fallet).

Det här inslaget av kanske-betalt-någongång-i-framtiden-av-någon-annan är ett av systemfelen som gör att konstnärsyrket är så lågbetalt. Konstnärernas Riksorganisation gjorde i fjol en stor undersökning bland sina medlemmar och kom fram till att medianinkomsten bland bildkonstnärer är 15036 kronor i månaden – före skatt, och inklusive de sidojobb som många konstnärer har för att klara försörjningen.

När föreningar och andra mindre aktörer ber folk jobba gratis är det som sagt ingen stor grej. Men en kommun är inte en liten, harmlös organisation. Det är en offentlig instans, som nu vill åsidosätta en av de mest grundläggande principerna i vår samhällsekonomi: att den som utför ett arbete ska ha lön för det.

Betalar Andersson även frisören i drömmar och luft?

Det här kan vara “chansen för någon att få förverkliga en dröm”, säger kommunstyrelseordförande Andersson, när han ska förklara kommunens tilltag. Det är just den slags argumentation konstnärer ständigt får höra när de ges skambud på uppdrag. Jag undrar om Andersson resonerar likadant när han går till frisören? “Du tycker ju att det är kul att klippa hår, så jag betalar inte – se det som en chans att förverkliga din dröm!”

Kanske skulle Andersson rentav kunna avstå sitt eget arvode – är det inte en dröm för honom att få ha ett så fint politiskt uppdrag? Jättebra marknadsföring, dessutom!

Varsågod, Täby – en donation från mig

Nåväl. Ingenting ont som inte för någonting gott med sig. Jag har länge haft lust att återuppta tredimensionellt skapande och Täbyfallet gav mig inspiration till att göra en skulptur.

Det här är en byst av av Erik Andersson, iklädd Marie Antoinettes fjäderprydda hätta och kråskrage, utförd i min 8-årings leklera. Jag kallar den “Låt Dem Äta Drömmar” och ska donera den som gåva till kommunledningen i Täby. Alldeles gratis.

LÄS MER

170 000 kronor i årsinkomst – nya siffror från KRO sätter Täbyfallet i perspektiv

Här har Konstnärernas Riksorganisation och Skulptörförbundet skrivit om Täbyåphittet.

Här kan du läsa intervjun med Erik Andersson i Mitt i Stockholm.

Även MagasinK har lyft frågan.

Här finns tävlingen på Täby kommuns hemsida.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Leriga skor och kaxiga kråkor

Tre saker jag är tacksam för idag:

Snubbelfällan på hallmattan

Mina barn är två och åtta år gamla, och enligt rykten jag hört från alla som har äldre eller vuxna barn, kommer de alldeles strax vara 32 och 38 år och antagligen ställa skorna i prydliga rader på en ändamålsenlig skohylla. I en annan farstu än vår nuvarande, gemensamma. 

Varje gång jag kommer hem och suckar över högen av leriga stövlar på hallmattan påminner jag mig om att jag då kommer titta på den tomma mattan och inget hellre önska än att få snubbla över en hög 23:or och 35:or, bara en gång till. 

Tack för att ni finns.

Sju minuters omställning

Småbarnslivet är på samma gång underbart och påfrestande. Jag är rätt sliten. Tvååringen är väldigt… tvåårig.

Hon kan själv. Allting kan hon själv och det är en imponerande attityd, men också ganska tids- och tålamodsprövande för en mor som gärna någon gång skulle vilja få dra på ett par galonbyxor lite raskt och effektivt när det är bråttom på morgonen.

Jag biter mig i tungan, sneglar på klockan och låter henne hållas. Först vänster fot i höger byxben, sedan vänster ben i samma. Knöligt. “Mamma hjälpa lite?”, föreslår jag och får ett beslutsamt, nekande svar. “Sälv!”, konstaterar tvååringen, som har oändligt tålamod med sina ihoptrasslade galonbyxor och bångstyriga fötter. Oändligt tålamod, så länge hon får göra sälv, vill säga. 

Jag påminner mig om att det oftast faktiskt går snabbare om hon får klä på sig på egen hand , än om jag envisas med att gripa in. Det brukar sluta i gråt och bråk och vilt fäktande ben – tidsödande, meningslöst.

Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte. Hon är fullt koncentrerad på uppdraget hon åtagit sig. Fyra gånger provar hon. Till slut sticker en fot ut ur varje ben, och vi jublar tillsammans och drar upp galonbrallan. Bak och fram, men det vet hon ingenting om. Hon är redan i full färd med att försöka övermanna ryggsäcken.

“Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte.”

När förskolelämningen så småningom är avklarad med en glad vinkning – “hejdå mammat!” – sätter jag mig i bilen och pustar ut, länge och ljudligt. Jag bläddrar fram en bra podd och rullar hemåt. Sju minuters ritual för att ställa om från galontrassel till ateljétid.

Puh.

Nya vänner, med och utan vingar

Idag dammar jag av mig efter bästa förmåga, och drar för omväxlings skull på mig stadskappan istället för skogsmullejackan jag lufsar runt i till vardags. Jag ska åka in till Norrtälje och träffa en halvny bekantskap. Vi har känt varandra genom bokstäver och bilder, i bloggar och mail, i ett par år och idag ska vi träffas i fysiskt format för första gången. Roligt! 

Louise Stigell är en kreativ inspirationskälla och kollega. Imorgon har hon vernissage på Folkets Hus I Norrtälje och jag ser så mycket fram emot att få bekanta mig med hennes karaktärsstarka kråkfåglar i akvarell i verkligheten. 

Mäktigt majestätiska korpar i Louise Stigells akvarell “Gryning”…
… och en kaja med självförtroende i steget och illavarslande uppsyn i akvarellen “Här kommer jag”.

Om du är i Norrtäljetrakten någon gång mellan 31/1-13/2 – missa inte hennes utställning! Befinner du dig annorstädes kan du följa hennes konstnärliga arbete här.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vad gör egentligen en akvarellkonstnär?

Med jämna mellanrum upptäcker jag hur insnöad jag är. “Vad jobbar du med”, frågar folk. Jag tar alltid lite sats innan jag svarar, för jag vet att ord som konst och konstnär brukar väcka viss olust. Så jag försöker svara avväpnande och inkluderande. “Jag är akvarellkonstnär – jag målar tavlor”, säger jag.

Så dumt.

För jag förstår nu att det jag trott är allmängods i själva verket är internjargong. Vad då “akvarell”?

Det blir kanske sådär i alla brancher? Man blir så van vid sina ord att man glömmer att de inte är vardagsbegrepp för den som inte har ett specialintresse.

Så, för att tala normalsvenska: jag målar tavlor med vattenfärg, som folk kan köpa och ha hemma på väggen. Det är mitt yrke.

Materialet är viktigt för resultatet

Det handlar inte om den slags vattenfärg som vi alla nog provat på i skolan – du vet, de där stora, runda kakorna som mest blev en kladdig brun nyans på papper som smulade sig. Stora, halvdåligt tvättade penslar av svinborst. Hu, hur bildlektionerna kunde avskräcka bara genom materialvalet!

Akvarellfärg som konstnärer använder är tack och lov en skönare upplevelse. De är fullpackade med pigment och därför dyra som attan. Men färgerna blir därför starka och klara och vackra. Man målar inte på vanligt papper, utan på särskilda, tjocka ark av bomullsfibrer som är preparerade för att tåla mycket vatten.

Akvarellkonst kan se ut på många sätt

En akvarellmålning kan vara hur liten eller stor som helst och föreställa vad som helst. För länge sedan sågs akvarellmåleri som en slags skiss-konst, till skillnad från det riktiga måleriet som gjordes i oljefärg. Men de tiderna är förbi, tack och lov. Idag är akvarellkonst väl ansett och ställs ut i de fina salongerna. Konstnärer som Andrew Wyeth och Lars Lerin har spelat stor roll för att höja akvarellkonstens anseende.

“Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa”

En akvarellmålning kan gå snabbt att göra, men de kan också ta mycket tid. Det beror på konstnären, motivet och tillvägagångssättet. Jag målar på många olika sätt – ibland litet och snabbt. Men allra helst målar jag stort. Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa.

Konstnärsmyter och vardagsliv

Det finns många bilder av hur en konstnär jobbar: att arbetet bara är luststyrt, bygger på “inspiration” eller att det är allmänt rörigt. För mig ser livet inte ut så.

Jag har två barn och en sambo och lever ett gott och ganska vanligt liv. Vi bor på landet, i en liten stuga i skogen utanför Norrtälje. Min son går i ettan och min dotter ska snart börja förskola.

Just nu är jag föräldraledig på halvtid och klämmer in arbetet så gott det går mellan tupplurar och vagnpromenader. Men i vanliga fall har jag normala arbetstider: jag börjar på morgonen och slutar när det är dags att hämta på fritids.

Jag målar oavsett om jag känner mig inspirerad eller inte. Det är stor skillnad från att ha måleriet som en hobby. Jag arbetar oavsett. Ofta infinner sig en glädje över arbetet när jag hållit på någon timma. Ibland tar det emot, ibland går det lätt. Precis som i alla jobb.

Att vara konstnär är också att vara företagare. Att skapa konstverken är bara halva jobbet – sedan måste ju någon få se dem för att jag ska kunna sälja och därmed få möjlighet att måla fler tavlor. Marknadsföring och administrativt arbete tar en hel del tid.

För många konstnärer är utställningar den viktigaste försäljningskanalen, men jag jobbar inte på det sättet. När ett konstverk säljs på galleri går 40-50% av pengarna till galleriet. Det är nog bland annat därför som många konstnärer har svårt att få ihop sin ekonomi (i genomsnitt tjänar bildkonstnärer i Sverige mindre än 15 000 kronor i månaden, före skatt). Så jag säljer framförallt direkt till köpare istället för genom gallerier. Antingen via ateljébesök eller över nätet. Jag säljer i första hand inom Sverige, men även en del utomlands.

Att jag försörjer mig på att sälja utan mellanhänder gör att jag kan fokusera mer på besökaren än på min egen plånbok när jag gör utställningar. Jag slipper tänka på vad som är “säljbart” och kan istället försöka bjuda på en rik konstupplevelse för dem som kommer för att se utställningen. Det är mitt sätt att tacka alla som följer och köper av mig för att ni gör det möjligt för mig att fortsätta vara konstnär.

Fritt måleri och uppdrag

För det mesta målar jag på eget initiativ – jag väljer motiv som jag är intresserad av, och om det blir någonting bra av det så säljer jag målningarna. Men ibland tar jag också på mig beställningar.

Under tre års tid har jag i uppdrag att göra diplomkonstverken till Nobelprisen i kemi och fysik samt ekonomipriset. Där är jag fri att välja motiv, men formatet och tidsramarna är bestämda på förhand.

Jag gör en del bok- och tidningsomslag och illustrationer och jag målar även på uppdrag av privatpersoner. Då handlar det ofta om porträtt eller om att fånga och föreviga platser som betyder någonting alldeles särskilt för den som ska köpa eller få konstverket.

Jag ser det som ett hedersuppdrag att få utföra beställningsmåleri, oavsett om beställaren är Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, en författare eller en privatperson.

Vad kostar min konst?

Precis som all annan konst kan akvarellmålningar kosta alltifrån nästan ingenting till alldeles oerhörda summor. Mina målningar kostar i skrivande stund oftast någonstans mellan 4 000 – 55 000 kronor, beroende på storlek. Sedan jag blev konstnär på heltid för sju år sedan har jag kunnat höja priserna varje år, i takt med att efterfrågan har ökat.

“Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de ‘egentligen inte kan någonting om konst'”

Jag får höra både att jag tar för lite och för mycket betalt. Konst är krångligt på det sättet – för en del har det inget värde alls och för vissa är konsten en viktig del av livet.

Ibland brukar människor ursäkta sig för mig för att de inte köper dyr konst, men det finns det ingen anledning att göra. Jag ber inte om ursäkt till MC-entusiaster för att jag inte är intresserad av att köpa motorcykel – vi är alla olika!

Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de “egentligen inte kan någonting om konst”, men som säger att mina akvareller lockat dem till sitt första konstköp. Det är en fin komplimang!

Tryck gör konsten tillgänglig för fler

Eftersom jag vet att alla inte har möjlighet att köpa originalkonstverk av mig, gör jag också tryck av vissa av mina akvareller. Då tar jag hjälp av en fotograf som gör en närmast perfekt reproduktion av målningen och trycker upp den på bomullspapper. Vanligt papper blir gult med tiden, det är därför jag väljer bomullspapper även till trycken. Jag vill att de ska vara lika hållbara som originalmålningarna. Trycken gör jag bara i några få exemplar, som jag numrerar och signerar. Det är ett sätt att se till att värdet för köparen inte urholkas.

Fråga gärna!

Har du några frågor om min konst? Ställ dem här i kommentarerna eller maila mig på info@elisabethbistrom.se.

MER PÅ TEMAT

Galleri
Akvarellbrev – för dig som vill följa mig på närmare håll
Publicerad den av — 4 kommentarer

Synas och finnas

Att använda sociala medier påverkar mig mer än jag skulle önska. De stressar mig. Dels för att jag jämför mig, mitt liv, mina prestationer med sociala medie-versioner av andra människor (även om jag på ett logiskt plan förstår att de versionerna är högst tillrättalagda och saknar den komplexitet som varje människas liv rymmer), och dels för att de får mig att känna mig otillräcklig.

De stora sociala medie-plattformarna bygger på att framkalla känslan av otillräcklighet, det är därför de har funktioner som att räkna och visa följarantal och mängden hjärtan och tumme upp-markeringar. Det är meningen att man hela tiden ska längta efter fler och mer, för då fortsätter man att fylla plattformarna med innehåll och då fortsätter man locka sig själv och varandra att spendera mer och mer tid på dem. Varför de vill att vi ska spendera så mycket tid där? För att vi användare är produkten som plattformarna säljer till annonsörerna som de får sina intäkter ifrån. Vår tid och uppmärkamhet är varan de säljer till annonsörerna.

Jag känner mig också otillräcklig inför dem, er, dig som följer mig på till exempel instagram. Känslan följer mig in i ateljén. Jag kan sitta djupt försjunken i en målning och plötsligt ryckas upp till ytan av tanken “borde jag instagramma det här?” Det dödar omedelbart den känsla av magi jag är beroende av för att göra ett bra arbete. Jag tappar fokus och flow. Ibland för någon minut, ibland för resten av dagen. Vad det gör med mig på lång sikt vet jag inte. Ännu.

Ändå avslutar jag inte mina konton, trots att det vore så lätt. Ett par knapptryck bara. För ingenting är ju enkelt, eller hur?

Eller? Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt.

Även om jag ogillar plattformarna så är värdet av kontakten jag har med människor där så viktig att jag än så länge upplever att det överväger. Men jag är mån om att successivt försöka minska mitt beroende av den kontaktytan, eftersom den är på lånad mark och jag inte gillar kontraktsvillkoren. Därför skriver jag hellre här, eller i mitt nyhetsbrev som jag kallar Akvarellbrev. Det är en direktkontakt, inte lika blinkande och bländande, men mer hållbar och sund.

Allting kanske inte behöver ske för öppen ridå. Allt behöver inte räknas och visas upp och skrytas med. Kanske har vi vant oss så vid de öppna forumen att det känns som att en konversation två parter emellan inte är lika värdefulla – men kanske är det i själva verket precis tvärt om. När så mycket äger rum i offentligheten blir de privata samtalen än viktigare.

Jag sitter i ateljén just nu. Sex månader in i en föräldraledighet som tvingat mig att vara mindre synlig på sociala medier än annars. Det är både välgörande och ibland lite skrämmande. Glömmer ni bort mig när jag inte vevar runt så mycket på instagram? Borde jag dra till med en dans på tiktok emellanåt? (Lugn: jag har inte något tiktok-konto – någon måtta får det vara).

Nej. Det senaste året visar mig att det faktiskt inte behövs. För utanför jätteplattformarnas strålkastare pågår någonting annat. Jag skriver här. Jag skickar akvarellbrev emellanåt. Ni svarar. En del av er ber mig måla någonting särskilt; just nu sitter jag och arbetar med en målning som ska bli en födelsedagsgåva till en person som står beställaren nära. Sådana arbetsuppgifter ser jag som verkliga hedersuppdrag. Kanske blir den målning jag har framför mig ett viktigt minne av att bli uppmärksammad, firad, älskad. Och det uppdraget fick jag utan att veva loss på tiktok. Det är betryggande.

Tack för att du läste.

Nu ska jag återgå till arbetet.

Publicerad den av — 1 kommentar

Knuffar

Det spelar roll vad vi säger till varandra.

Jag läste en intervju med Ulla Skoog, skådisen. Hon berättade om en lärarvikarie hon hade haft i högstadiet, som hade infört dramatik på lektionerna.  “Då upptäckte jag att i en roll så vågade jag prata inför andra, jag blev inte generad som alltid annars. Vi träffades igen när hon var 90 år och då sa hon att hon bara hade varit där i tre veckor. Men för mig var det så stort att det kändes som flera år”.

Sådana händelser tänker jag ofta på. Ofta handlar det förstås om långvariga relationer som gör oss mer fria och modiga, men även tillfälliga möten och enstaka kommentarer kan ha stor betydelse. De blir små knuffar som hjälper en att hitta rätt riktning och få kraft att ta nästa steg.

Som arbetskamraten som råkade se en akvarell jag hade gjort och torrt konstaterade: “Du ska inte sitta på kontor. Du ska måla.” Bara så.

Några år senare sade jag upp mig och tog klivet ut i den stiglösa värld som konstnärskapet är. Fortfarande uppmuntrad av hans ord. “Du ska måla.” 

AKVARELLBREV

Vill du läsa mer och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Bird by Bird

När jag hamnar i en kreativ svacka finns det bara en sak att göra: jag lyssnar på Anne Lamotts föredrag på Santa Barbara Writers Conference från 1996, där hon berättar om sin då nyutgivna bok “Bird by Bird – instructions on writing and life”.

Boken handlar om att skriva, men som titeln antyder är innehållet också överförbart till lite bredare uppgifter, som att leva. Det kan vi ju alla behöva lite stöd kring emellanåt. Jag kan garantera att även akvarellmåleriet går lättare med hjälp av Lamotts brutala uppriktighet, varma humor och insiktsfulla råd.

Här hittar du föredraget.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén