Jag sitter i kökssoffan och skrollar i mitt instagramflöde. En bild dyker upp, som jag stannar till vid. Det är en akvarell. Vackert målad, hyfsat väl fotograferad. Jag blir nyfiken: vad handlar det här om? När jag klickar på “mer”-knappen får jag läsa:
Solnedgång
30×40 cm
2 700 kr
DM vid intresse
Du känner igen formatet? Vi har alla begått det.
Jag kikar på om bilden har fått några reaktioner. Fyra lajks från vad jag bedömer vara andra akvarellister. Vi kan nog gissa att de inte har skickat några DM till den duktiga, drivna deltidskonstnär som lagt upp inlägget.
Det här är inte en peka-finger-text. Jag har själv lagt upp tjogtals med liknande inlägg, ibland av okunskap, ibland av lättja – vi är alla syndare. Men det är himla synd, likafullt.
Förutom att det är slöseri med tio dyrbara minuter av konstnärens liv, så tror jag att den här kommunikationsstrategin långsamt naggar självkänslan i kanten. “Jag lägger ju upp inlägg varje vecka och ingen köper – det måste betyda att mitt måleri inte är bra?” Den känslan. Ugh.
Det positiva och jobbiga är att det inte är bilden det är fel på, utan berättandet. Nej förresten, inte berättandet i sig – problemet bakom problemet är vad-det-nu-är som får den här intelligenta, intressanta, kreativa människan att hålla igen till den grad att hon gör samma försiktiga inlägg gång på gång, hellre än att byta strategi. Hellre än att öppna på locket och bjuda in till ett samtal.
Just den här akvarellisten är jag litegrann bekant med. Låt oss kalla henne Karin.
Karin är en rolig, smart människa. Nyfiken och funderande. När man träffar henne i levande livet är hon den slags person som man lätt faller i slang med – hon är glad och lätt att prata med. Hon tänker mycket. Jag och Karin hamnar inte alltid på samma slutstation när vi pratas vid – vi har en del grundläggande olikheter i vår syn på verklighetens beskaffenhet – men det är alltid intressant att höra hennes perspektiv.
Hon är, med andra ord, en helt vanlig människa. Det vill säga: hejdlöst intressant och med en närmast oändlig källa av berättelser.
Hon hade kunnat skriva om sin syn på tillvaron i det där instagraminlägget. Eller om sin andliga uppfattning. Eller om upplevelsen av platsen där bilden är målad.
Det viktiga är inte vad man skriver – det viktiga är att.
Att man delar med sig.
Så varför gör inte Karin det? Säkert många anledningar. Genans, kanske. Tvekan. Rädsla att stöta bort. Rädsla att känna sig utelämnad. Rädsla att den gamla högstadiekompisen som kanske kommer se inlägget kanske ska tänka någon tanke om henne?
Så hon tar den säkra vägen.
Solnedgång
30×40 cm
2 700 kr
DM vid intresse
och någonstans längs vägen kommer det visa sig att den säkra vägens enda säkra destination är mer självtvivel, mer återhållsamhet. Mer av känslan “det här fungerar inte – det måste vara mig det är fel på.”
Ja, det är läskigt att göra sig synlig genom att glänta på locket och berätta något man har på hjärtat.
Jag tror att de flesta av våra rädslor är relationella: “vad ska andra tycka?” Men jag undrar om vi inte ofta står inför ett val mellan olika obehag? Obehaget av att (eventuellt) få kritik eller obehaget av att knappt få någon respons alls? Och jag undrar om inte det senare, i längden, är mer smärtsamt?
För att helt slippa undan risken för avvisande, måste vi gömma oss helt och hållet. Och det vill vi ju inte. Vi vill dela med oss – modigt, uppriktigt och på ett sätt som kan beröra andra.
Så, hur gör man det?
Låt mig föreslå en övning: vi ses i forumet och skriver bildtexter till en akvarell med solnedgångsmotiv. Vi kan öva på Karins bild. Vi behöver inte ens se den. Låt oss låtsas att vi har målat en bra akvarell och att det på denna akvarell förekommer solnedgång. Vad finns att säga om den? Vi släpper fantasin fri och skriver en, två, tre, fem olika förslag på bildtexter.
Låt oss förutsätta att idén att “ett bra konstverk säljer sig själv” är en myt (eftersom så är fallet). Hur skulle en berättelse om en bild se ut, om berättelsen måste stå för sig själv? Om det är orden, inte bilden, som ska väcka nyfikenhet och associationer hos personen som skrollar och läser. Om det är orden som ska få synapserna att spraka till hos betraktaren och väcka känslan “detta talar till mig!”
Vi ses i forumet.