Etikett: konstnärskap

En konstnärskollega ställde en fråga i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” om hur man kan förhålla sig när en bekant ber en att illustrera någonting, i detta fall en bok, till låg betalning. Jag väljer att svara här på bloggen eftersom det här är en vanligt förekommande fråga som jag länge velat skriva någonting om. 

Mitt korta svar är: man tackar nej.

Det mycket, mycket, mycket längre svaret är detta:

För det första – målar du som hobby eller professionellt?

Måleri är knepigt, på så vis att det kan vara både-och. Många andra aktiviteter är mer tydligt åtskilda, men att måla akvarell kan både vara någonting en person gör på sin fritid och någonting en annan gör som försörjning. Det är möjligt att den som vill ha sin bok illustrerad inte har funderat särskilt mycket på vad skillnaden mellan hobbymåleri och professionellt måleri är. Det kan ibland märkas på resonemang som “det här är väl ändå någonting du älskar att göra”? 

Den som försörjer sig, helt eller delvis, på att vara konstnär behöver precis som vilken anställd eller egenföretagare som helst få intäkter och utgifter att gå ihop. Om man dessutom hyser fantasier om lyxigheter som semester eller pension, behöver det finnas ett överskott. Så banal är en del av konstnärens vardag. Där finns räkningar och bokföring och behov av nya vinterstövlar till ungarna.

Men är det inte bra marknadsföring åtminstone?

Ärligt talat: oftast inte. Så krasst måste man nog tyvärr se på de flesta erbjudanden om att jobba gratis eller billigt. Ta fallet med boken det är fråga om här. Om inte författaren kan budgetera för att ge konstnären skäligt betalt – då ser jag lite som talar för att det är en blivande bästsäljare vi har att göra med. Sannolikt är det här en bok som kommer säljas i mycket få exemplar – och det är inget fel med det! Jag planerar också att skriva böcker som kommer säljas till få läsare. Det tycker jag är toppen. Fler borde skriva böcker som få läser, för skrivande har ett stort egenvärde. Men särskilt bra marknadsföring är det ju inte.

Det finns dessutom ett problem med marknadsföringsargumentet, nämligen att man kan hamna i en loop av gratisarbete, där man jobbar för att få eventuella framtida jobb, som också de är underbetalda, med samma argument: “bra marknadsföring”. När i kedjan ska konstnären få betalt?

Marknadsföring är svårt och viktigt. De flesta konstnärer behöver lägga en hel del arbetstid på det. Desto viktigare då att det just är bra marknadsföring man gör, och inte gratisarbete under falskt flagg.

Men är det inte bättre att överhuvudtaget få betalt, än att inte få betalt alls?

Det här är ett vanligt resonemang och ett utmärkt exempel på en så kallad falsk dikotomi. Frågan utgår ifrån att konstnären bara har två alternativ: att ta det lågbetalda uppdraget eller att inte få någon intäkt alls. Men varför skulle det vara så?

Den som arbetar professionellt som konstnär behöver balansera flera saker i sin yrkesutövning. En sak är att ta hand om sin kreativitet, så att den är stor och kraftfull och genererar bra, intressant konst. En annan sak är att få in pengar så att hon kan betala de ovan nämnda barnstövlarna, med mera. Det finns en romantisk sida och en mycket oromantisk, om man så vill. Den realiteten gör att konstnären behöver arbeta smart och konstruktivt med att få in pengar. Många gör det genom att ha ett brödjobb som säkrar försörjningen, andra genom att på möjliga och omöjliga sätt hitta vägar att få in pengar genom konstnärskapet. Nästan ingen kan unna sig lyxen att inte ha tillräckliga intäkter. Det finns, såvitt jag vet, få mecenater som står på kö för att försörja konstnärer (om jag har fel och du vill betala mina räkningar – maila!).

Det kan vara svårt att navigera i detta när vänner och bekanta ber en att måla utan eller till låg betalning. Å ena sidan vill du såklart vara schysst. Å andra sidan är din tid begränsad. När du tar ett uppdrag där du får för lite betalt, så måste du avstå att måla något som kan ge dig en skälig inkomst. Det går inte att göra två saker samtidigt. Rent matematiskt innebär det underbetalda jobbet att du går med på att ha ett antal tusenlappar mindre att röra dig med i slutet av månaden. 

Att vända på frågan kan göra det ännu tydligare. Om uppdragsgivaren istället för att fråga “kan du jobba billigt åt mig?” helt enkelt skulle säga: “kan du ge mig femtusen kronor?” – skulle du överväga det då?

Men ska man bara tänka på pengar?

Jag har hobbies. Till exempel odlar jag grönsaker och blommor i min trädgård, utan att få en enda krona för det. Faktum är att det kostar mig ganska mycket pengar. Det är helt i sin ordning. Jag skulle inte vilja vända på pengaflödet, för då vore de där timmarna jag lägger på att rensa ogräs och snickra komposter ju plötsligt arbetstid. Det förändrar upplevelsen. Jag vill att min hobby ska kosta både pengar och tid. Men så ser jag inte på mitt måleri. Det är glädjefyllt, ja. Meningsfullt. Men det är inte min hobby. Det är någonting jag gör på allvar. Om jag ska ta i skulle jag kunna säga att det i stor utsträckning är vad mitt liv handlar om. Till skillnad från de lustigt formade morötter jag åstadkommer i mitt trädgårdsland.

Att måla kan och bör i många fall vara en hobby, eftersom det är underbart att hålla på med vid sidan av. Så även att skriva en bok. Två vänner som skriver och illustrerar en bok tillsammans – med delade utgifter och utan förväntan om ekonomisk vinning – det är också någonting underbart. Hatten av för alla som gör sådana kärleksprojekt. Men det är inte riktigt vad det är frågan om här. 

Men finns det inga undantag?

Man kan tänka på det som en lök. Längst in finns den lilla lökklumpen som är ens allra närmaste. Där finns i mitt fall till exempel en sexåring som ideligen ber mig arbeta gratis. “Måla en T-rex, mamma!”, säger han. “Måla en till! Och en var-ull!”. Jag målar var-ullar för glatta livet. Jag gör dem så läskiga jag kan, för min lön är min sons glädje över att mamma kan måla sådana otäckheter. I lökens kärna hittar vi också min sambo, som sällan vill ha några var-ullar målade, men emellanåt någonting illustrerat till något projekt han gör på sitt jobb. Det gör jag också gladeligen. I gengäld hjälper han ibland mig med någonting som rör mitt jobb, eller så tar han disken medan jag målar. Där finns en ömsesidighet. Inga pengar behöver byta ägare.

Nästa lager i löken är nära vänner. De, har jag noterat, ber mig aldrig att måla någonting alls. Kanske är de så nära att de ser att mitt jobb faktiskt är ett jobb? Ibland köper de någon målning av mig, och då prutar de aldrig.

Längre ut i lökens lager finns bekanta. Härifrån kommer ibland, som i frågeställarens fall, frågor om att sänka priser, jobba billigt eller jobba gratis. Jag tror inte att det handlar om illvilja. Jag tror att det handlar om att den bekante ifråga har ett projekt att genomföra och en att-göra-lista att pricka av. Projektet kan till exempel vara “hitta en tavla att hänga ovanför nya soffan i vardagsrummet”, eller “ge ut en bok”. På att göra-listan i det senare fallet finns punkter som: att skriva boken, att korrläsa, att hitta en förläggare eller ett tryckeri. Och så illustrationerna. 

Men en enda gång spelar väl ingen roll?

Nejdå. Men det handlar inte om en enda gång. Den som ställer frågan om att få rabatt är varken den förste eller siste att komma på den idén.

Personen som skriver på boken och har kommit till punkten “illustrationer” på att-göra-listan är som sagt inte illvillig. Han är bara fokuserad. Drömmen att hålla sin bok i handen hägrar. Att få känna hur trycksvärtan luktar och hur det känns att öppna den för första gången. Personen ifråga missunnar inte konstnären att köpa nya stövlar till barnen – han har inte tänkt på stövlarna alls. Han vill bara ha sin bok klar. Till ett pris han finner vettigt.

Den som ska köpa ny tavla till vardagsrumsväggen och kommer att tänka på sin gamla arbetskamrat – “målade inte hon?” – och googlar och finner att minnet stämde och slänger iväg en fråga om man inte kunde tänka sig lite rabatt, gamla arbetskamrater emellan – det är heller ingen illvillig person. Hon är inte ute efter att skada konstnärens möjlighet till framtida pension, utan drog bara iväg en chansning. Det vore fint med en målning, men soffan var ju så himla dyr. 

Så där kommer det att fortsätta så länge du målar. Man skulle kanske kunna önska att alla lyfte blicken från sina bokprojekt och soffprojekt och såg saken ur konstnärens perspektiv istället, men så kommer det aldrig att bli, för var och en har så mycket med sitt. Och det gör ingenting. För att någon frågar, betyder ju inte att konstnären måste svara ja. 

Vad är konst värt?

Men, kan vän av ordning nu invända: det blir ju så dyrt! Projektet är så litet och illustrationerna så dyra och det går ju bara inte.

Jag känner med författaren, det gör jag. Men det finns alltså ekonomiska realiteter att ta hänsyn till. Även om jag önskar att jag kunde låta alla köpa mitt arbete till det pris de vill, så får jag inte sedan motsvarande rabatt på min matkasse eller min hemförsäkring eller min elräkning. Pengar ut, pengar in. Så trist vuxenlivet är.

En annan aspekt på frågan om värde, är vad de här illustrationerna ger boken. Om de inte är värda att betala för, kanske de inte alls behövs? Det finns ju böcker utan bilder. Om de däremot är väldigt värdefulla för boken – då kanske det också är rimligt att betala för dem?

Men finns det verkligen, verkligen inga undantag?

Jo, det gör trots allt det. Det stavas möjligheten att köpa rätten att använda redan existerande bilder. Ett illustrationsuppdrag till en konstnär bör kosta en rimlig slant, för det är ett tidskrävande arbete det handlar om – som ger ett mervärde till det som illustreras. Men många konstnärer har ju redan skapat bilder som skulle kunna passa att använda, även om de inte var gjorda för just det ändamålet. Då kan man komma överens om en lägre prisnivå än vad ett särskilt uppdrag skulle kosta, och betala för rätten att använda bilden. 

Jag och tusentals andra konstnärer är medlemmar i föreningen Bildupphovsrätt i Sverige. Det är en organisation som sköter avtal och hanterar betalningen för rätten att använda bilder till exempelvis böcker, hemsidor, informationsmaterial och liknande. De har en fast prislista för olika typer av publikationer. Dit kan den vända sig, som vill använda någons bilder som illustrationer. Då blir avtal korrekt skrivna och betalningen för upplåtelse av konstnärens upphovsrätt skälig.

Vad bör en illustration kosta?

Jag kan inte ge ett svar i kronor och ören, men jag kan berätta hur jag sätter pris. Jag börjar i stövel-änden, så att säga. Hur mycket behöver jag ha i månadsinkomst för att kunna försörja mig? Jag vill ha en vettig månadslön. Den är inget att skriva hem om, men den är i alla fall en bit högre än de 14 000 kronor före skatt som den genomsnittliga heltidsarbetande bildkonstnären tjänar per månad (en siffra att ha i åtanke innan man ber konstnärer sänka sina priser…). Utifrån den summan räknar jag på hur lång tid uppdraget kommer ta, inklusive skiss- och eventuellt efterarbete, och försöker hitta en rimlig nivå att föreslå uppdragsgivaren. Om priset inte ryms i beställarens budget tar jag inte det personligt. Ibland får jag uppdraget, ibland inte. Det är helt i sin ordning om någon väljer ett billigare alternativ – så gör jag ju själv när jag köper saker. Ibland är kvalitet viktigt, ibland pris, ibland någonting mittemellan. Om jag får ett nej, så gör jag någonting annat med min arbetstid. Det är ganska odramatiskt.

Låt oss hjälpas åt

Om det känns obehagligt att tacka nej till uppdrag eller att ta skäligt betalt – och tro mig, jag har också känt så – så kan det kanske vara till nytta att veta att du hjälper konstnärskollegor om du försöker hålla dina priser, och din inkomst, skäliga. Det finns säkert många orsaker till att bildkonstnärers genomsnittliga månadsinkomst är 14 000 kronor brutto, men en är tveklöst den mycket svåra konkurrenssituation vi sätter varandra i när vi dumpar priserna “för marknadsföringens skull” eller för att det känns olustigt att neka någon som vill pruta. 

Så resonerar jag om frågor om lågprisarbete. Jag hoppas att det kan vara till stöd i din process. Lycka till.