Etikett: konst

Publicerad den av — 1 kommentar

Sommarprojekt

Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.

Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!

Det andra projektet är att måla en stor akvarell.

För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.

Nu är jag igång.

Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.

Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Värmer upp målarblicken i majsolens grönska

Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.

Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.

Akvareller av Elisabeth Biström
Så här såg det ut på tomten bara för några veckor sedan.

I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.

Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.

Akvarellskiss av Elisabeth Biström.
Utomhusmåleri är svårare men skönare än inomhusdito. Motiv som rör sig, sol som flyttar, skuggar och bländar. Mer att ta in och sålla bort med blicken.

Hägg i blom i Elisabeth Biströms trädgård
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!

I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.

Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.

I Elisabeth Biströms trädgård
Små, små jordgubbsplantor på rad. En planta har fått en blomma! Succé!

I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!

Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.

Akvarell av Elisabeth Biström
Lite av fjolårets skörd av transparent blanche.

Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.
Snart syns inte huset bakom äppelträden.

Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.

I Elisabeth Biströms trädgård
Täckodlad hallonhäck. Lagret med nytt och gammalt gräs och löv runt buskarna ska ge näring, bevara fukt och hindra ogräs, är det tänkt. Om ett par månader visar det sig om metoden ger resultat.

En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:

Akvarellskiss, Elisabeth Biström

Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.

Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.

Må så gott i försommarsolen!

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Arbetsveckan som gått

Den gångna veckan var min första som akvarellmålare på heltid. Stort! Hela 2017 var jag till största del föräldraledig, även om jag ju trappade upp måleriet mer och mer under året, började måla på beställning, till exempel. Ja, ni som läser bloggen har ju kanske hängt med. Men först nu är jag alltså igång i princip på heltid, för i början av januari fick vi nämligen förskoleplats och nu är plutten inskolad och klar. Det är en ny fas i livet. Igen. Hela småbarnslivet är ett ständigt välkomnande av nya faser. Man får koncentrera sig för att hänga med.

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur den här arbetsveckan sett ut.

Måndag

Efter förskolelämning åkte jag in till Norrtälje och hämtade tillbaka ett par tavlor från julsalongen, där jag ställde ut över jul- och nyårshelgerna. Jag bor ett par mil utanför stan, så det var ett snabbt avklarat ärende. Efter en snabb mikrovärmd lunch av tvivelaktig kvalitet, satte jag mig i ateljen och målade i ett par timmar. Jag filmade och redigerade ihop det hela till ett enminuts speedpaint-klipp. Jag tycker att såna är så fascinerande, så jag har gjort ett par stycken och lagt upp på min Youtubekanal. Haha, “kanal” skriver jag, som om det fanns en helt fullmatad tablå där. Tre klipp innehåller den, än så länge. Jag tänker mig att jag kanske kan göra lite instruktionsfilmer där, så småningom. Vore det intressant, tro?

Så här blev i alla fall måndagens enminutsfilm:

Tisdag

Det var länge sedan jag målade något med lite ordentligare ambitionsnivå och storlek, så i tisdags kavlade jag upp ärmarna och plockade fram ett 35×50 centimeter stort ark och ett motiv jag fotograferade på väg hem från Norrtälje i måndags. På vintrarna när temperaturen ligger en bit under nollan är det inomhusmåleri som gäller, för det mesta och då samlar jag motiv med kameran. Jag är verkligen ingen fotograf, men jag tycker om att experimentera med kameran efter bästa förmåga. Jag tar ofta flera bilder av samma motiv, med variationer i exponering, slutartid osv. Jag har funnit att det triggar målarlusten mer än att försöka få till ett enda bra foto. Det är ju inte fotogtafiet jag är ute efter, utan färg och form som stöd för minnet och sinnet.

Jag hann en bit på bilden och dokumenterade processen på instagram. Det krävs lite mod för mig att göra så, att visa upp bilder som är under arbete. Jag vet ju inte hur slutresultatet kommer att bli. Även om jag målat i över 20 år, så händer det titt som tätt att ett arbete hamnar i soptunnan och då tar det förstås emot att visa upp det. Men samtidigt är det ibland kul att bjuda in människor i den där helt o-tillrättalagda, ärliga, i stunden-processen. Därför visade jag bland annat det här på instagram:

https://www.instagram.com/p/BeApUkbHXsR/?taken-by=elisabethbistrom

Onsdag

På onsdagen fortsatte jag jobba med med den stora bilden. Motivet är som sagt från en grannby. Jag målar mig fram genom landskapet här, liksom för att förstå var jag har hamnat. Det är ett sätt för mig att bli hemma och skapa mig ett sammanhang.

Jag fick kämpa en del med bilden. Det ville sig inte riktigt och efter torkning visade det sig att pigmenten över himmelen hade gått bananas. Många skrev uppmuntrande kommentarer på instagram om den här himlen, men jag valde ändå att gå över hela bilden med en rätt tjock lasyr av Paynes grey.

Torsdag

När jag målar med mycket vatten, så vet jag ofta inte vad jag har att vänta när jag kommer tillbaka till den torkade bilden. Ibland har det hänt någonting bra och ibland. Tja – inte. Så på torsdagmorgonen var det lite nervöst att se hur bilden hade utvecklat sig. Men jag kunde andas ut: den var helt okej. Det var roligt att fortsätta måla.

Till lunch värmde jag en djupfryst lasagne. Inte särskilt god. Jag borde göra storkok och ha till lunch, istället för smaklös färdigmat. Borde, borde. Finns det något tråkigare ord?

Efter att ha höjt lunchupplevelsen med lite starkt kaffe, kavlade jag upp ärmarna och tog tag i en drös förbättringar av min hemsida. Mest bakom kulisserna-fix, som att namnge bilder och skriva metabeskrivningar av sidor och inlägg (mnjäe, faktiskt inte så tråkigt som det låter), men också en del synliga och mer uppenbart matnyttiga saker. Som den här sidan där jag berättar om hur du gör om du vill boka in en akvarellkurs eller workshop med mig!

Fredag

På morgonen cirklade jag på nytt som en misstänksam katt runt ladugårdsbilden. Den kändes inte okej. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något i den som sänkte mitt självförtroende.

Så jag började på en ny akvarell, med ett motiv som ligger tryggt i centrum av min bekvämlighetszon. Det är ett knep jag ibland tar till, när det låser sig för mig (vill du se fler sådana trix, så skrev jag om det i min akvarellskola för ett tag sedan: “Nio tips om du kört fast“). Har ni hört uttrycket “a comfort zone is a wonderful place, but nothing ever grows there”? Dumheter, tycker jag. Att göra sådant man känner sig bekväm med är ju utmärkt gödning för självförtroendet.

Medan det första steget i bekvämlighetsbilden torkade, tog jag ett djupt andetag och gjorde färdigt det stora motivet. Det behövdes bara några avslutande, lite modiga drag med grått och svart. Men för att göra modiga drag, måste man ju ha laddat upp, så strategin att pausa och ägna mig åt en annan bild ett tag lönade sig.

Så här blev resultatet.

Helgen spenderade jag med familjen. Vi gjorde just ingenting särskilt. Det var skönt.

Jag hoppas att din vecka också varit bra!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

“Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, “vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av “Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

https://www.instagram.com/p/BeDM_RSnpZf/