Publicerad den Lämna en kommentar

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. “Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

Publicerad den Lämna en kommentar

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

https://www.instagram.com/p/Bkk1EeLB3ms/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=rxtas40bolax

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

Publicerad den 2 kommentarer

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? “Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.