Göran Lundborg, professor i handkirurgi, har skrivit en bok om någonting jag funderat länge på – kopplingen mellan hand och hjärna.
När jag målar känner jag sambandet i kroppen; ibland är det tanken som leder, ibland styr handen på egen hand och hjärnan försöker hänga med och tolka det som händer på papperet. Just så fungerar det, om jag läser Lundborg rätt. “Handen börjar i hjärnan”, skriver han och berättar om hur synapser formas när vi utför intrikata rörelser med händerna.
Ibland luftas idén att “vissa är bra med händerna, andra med huvudet”. Jag ser framför mig huvudlösa kroppar som på något mirakulöst sätt förväntas kunna arbeta – gärna med någonting förment “enkelt”, som hantverks- eller serviceyrken. Jag tänker att de som föreställer sig den här uppdelningen knappast själv arbetat särskilt mycket med händerna – då skulle de knappast få för sig att det ena fungerar utan det andra.
Göran Lundborgs bok är en uppmaning att uppvärdera hand-tänkandets roll bland annat i skolan, där digitala verktyg ersatt mycket av de uppgifter min och tidigare generationer fick traggla med. Han berättar om forskning som visar att handskrivande hjälper hjärnan att minnas bokstävers form: “Handens rörelser över papperet skapar minnesspår inom samverkande motoriska och sensoriska delar av hjärnan som är viktiga för att minnas det handen skriver ner – minnesbilden stärks och blir förkroppsligad av handens rörelser.”
Självförtroende och föräldrafrustration
Slöjdlärare har länge uppmärksammat att den finmotoriska nivån hos våra elever har sjunkit. “Det är en märkbar skillnad på hur elever exempelvis klarar av att sätta fast mönsterdelar på tyg med knappnålar. Som tydligast blir det när de ska hålla i en virknål eller stickor och försöka jobba med båda händerna samtidigt. Det är för många en omöjlig uppgift”, berättar slöjdläraren Annika Österlind i tidningen Vi Lärare.
Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.
“Nostalgiskt”, suckar en del. Vi lever i en digitaliserad värld och att barn får skärmkompetens är viktigare än att kunna virka sneda grytlappar. Jag tror att det missar den viktiga poängen: hand och tanke är inte åtskilda. “Handskrivning tränar finmotoriken i handen, och en god finmotorik är en stark prediktor för framgång i skolan, både vad gäller läsning och matematik”, skriver Göran Lundborg. Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.
För egen del tänker jag ofta på det här i min föräldraroll. Hur mycket skärmtid är för mycket? Mina barn – två och åtta år – har inte telefoner eller plattor, men de ser förstås på teve och en portion av deras tid i skola och förskola är digitaliserad. Hemmavid försöker jag balansera upp. Pennor och papper ligger alltid framme, enkla att hitta när en idé dyker upp. När min son vill googla bilder av något av veckans specialintressen (just nu Harry Potter), får han låna min telefon – och så lägger jag fram papper och penna intill honom. Jag behöver inte uppmana eller tjata: hans impuls att vilja översätta det han ser till egna bildäventyr på papperet kommer automatiskt, bara materialet finns tillgängligt. Jag tror att de små, vardagliga och ofta förekommande tillfällena är de viktigaste. Att låta tvååringen bre sin macka själv, även om det tar fyra, långa minuter (en evighet för en morgonstressad mor, emellanåt) och projektet slutar med en smörklump i mitten av en söndermosad brödskiva. Hon äter den glatt, stolt över att kunna själv.
Att klara av saker med sina händer är också fråga om självförtroende och självkänsla. När jag följer åttaåringen till hans träningar, startar passen med att samtliga barn slänger upp fötterna i luften i väntan på att få hjälp att knyta skorna. Det väcker ett minne till liv. Jag var fem år och hade en kompis som var åtta. Hon kunde knyta själv. Jag minns hur jag trasslade och övade för att lära mig, och hur stort det kändes att till sist bemästra rosetten. Min son suckar åt mig när jag uppmanar honom att göra det själv, precis som många suckar åt curlingföräldrar som hjälper sina barn för mycket. Jag förstår båda parter och försöker hålla balansen, någonstans mitt emellan.
Det är en tuff uppgift att vara förälder. Det är lätt hänt att vilja ta den kortaste vägen från start till mål, när man har hundra bollar i luften. Att knyta skon och ta fram skärmen – inte av illvilja, utan för att få vardagen att rulla. Jag navigerar i samma farvatten. Men vad jag upptäckt är att det ofta handlar om att orka med korta stunder av frustration, för att komma över till andra sidan. Där de kan bre mackan, få ihop dragkedjan, knyta träningsskorna, vända bokstäverna åt rätt håll och känna självförtroendet av att lyckas få hjärna och hand att samarbeta.
Det är en ovärderlig kompetens att erövra. För barn och vuxna, idag och imorgon.
