Det förefaller mig som att ordet “inspiration” har två delvis olika betydelser. När folk frågar om min inspiration menar de inte alltid samma sak.

Den ena betydelsen är vad jag inspireras av att se, alltså inspiration till olika motiv. Den andra betydelsen hadlar om målarlust – hur gör jag för att vilja och ha tålamod att måla?

Inspiration i den första bemärkelsen får jag från lite vad som helst i den yttre världen. Det spelar inte så stor roll. Några grässtrån. Ljuset på sidan av en tall. En byggnadsställning. Formen på en våg. Den gemensamma nämnaren finns inte där ute, utan i mitt huvud. När jag lyckas vara uppmärksam på vad jag ser, hittar jag motiv överallt. Då lägger jag märke till detaljer, intressanta vinklar, en bra rytm mellan trädstammarna. Jag kallar det att ha akvarellblicken på.

Den andra typen av inspiration – målarlust – får jag av att måla. Det följer den ordningen nästan jämt. Inte lust-målning, utan målning-lust. Jag sätter igång. Ibland går det trögt, ibland lätt, ibland tar det kort tid innan det känns lustfyllt, ibland lång. Jag fäster inte så stor vikt vid hur det känns. Jag vill inte vara i mina känslors våld på det sättet (då är jag rädd att jag mest skulle känna för att ligga på kökssoffan och äta kakor). Jag målar och då får jag ibland inspiration, som lön för mödan. Oavsett blir det någonting på papperet och det är det viktiga.

Det kan se ut som att konstnärens arbete är att göra konst, men åtminstone för mig har det visat sig bestå av tre delvis överlappande, men ändå distinkt olika delar:

Att måla

Ganska givet. Ändå inte i praktiken självklart – det är förvånansvärt lätt hänt att låta andra uppgifter nagga ateljétiden i kanten. Många nagg små blir plötsligt en halvdag här och där och det spelar roll, för måleriet kräver obrutna sjok av tid för att riktigt lyfta.

Visst kan jag åstadkomma någonting även på korta stunder då och då – men för de svåra, intressanta och utvecklande projekten behöver jag sammanhållen, ostörd tid där jag hinner prova mig fram och misslyckas, lära mig, prova igen. Alltså är arbetsuppgift nummer två:

Att skapa förutsättningar för att måla

Fysiska förutsättningar – en plats. Den behöver inte vara så avancerad, men eftersom jag ville ha svängrum byggde jag mig en egen ateljé. Den är en liten, röd stuga med oömt plankgolv och en bra dagsljuslampa ovanför ett gammalt klaffbord. Där finns plats för stora ark och jag behöver inte städa.

Det är viktigt att inte städa för mycket, för tid är som sagt en avgörande förutsättning. Varje gång städimpulsen, eller andra idéer om att göra distraherande sidouppgifter, dyker upp frågar jag mig: är detta viktigare än att måla?

En annan förutsättning, som kräver både tid och energi, är att hålla skallen i någorlunda form. Det är ju där själva arbetet utförs, inte i händerna eller i penseln. Allt pekar på att kreativitet är en slags muskelmassa: den behöver träning, vila och näring, både i form av mat och intressanta sinnesintryck för att hållas i form.

Att visa vad jag målat

Jag skulle måla oavsett om någon såg det eller inte; det har jag jämt gjort. Det gör jag fortfarande. Det finns högvis med teckningar och målningar, som alls inte är något att se, eller som jag gjort bara för att det ville målas.

Men det bleve nog inget vidare konstnärskap om allt jag gjorde hamnade i de där högarna. Ett och annat verk bör ju komma i ljuset och delas med dig som har lust att titta.

Arbetet med att visa är mångfacetterat och roligt. Det är allt ifrån att åstadkomma småsnuttar och glimtar på sociala medier (vilket jag i och för sig börjat tröttna på, men det är ett tema för ett eget inlägg), till att göra den här hemsidan, till akvarellbrev och utställningar. Det är gallerikontakter, ateljébesök och tidningsintervjuer. Allt det här tar också tid, så det gäller att välja så noggrant som möjligt vad som är mest meningsfullt. Hur når jag bäst dig som vill se vad jag gör? Hur blir upplevelsen av min konst rikast för dig? Hur balanserar jag tid att måla med tid att visa?

Samtidigt gäller det att inte bli så ängslig över de där avvägningarna att de i sig börjar ta för mycket tid från måleriet eller tankekraft från kreativitetsmuskeln i skallen. Allt hänger, som sagt, ihop. Alla val har en kostnad i någon ände. Det är ett komplext pussel, utan givet facit. Bilden ändras allteftersom jag lägger till och tar bort bitar.

I slutänden hoppas jag, helt enkelt, att det mynnar ut i bra måleri. Då har jag lagt pusslet väl.