Alla har en. Åtminstone alla som är någorlunda normalfuntade. En inre kritisk röst – eller flera – som liksom håller ett vakande öga på en. Jag ser min som en sådan där jobbig klassens ordningsman-typ. Du vet, en sådan som har tagit på sig uppgiften att lägga sig i andras angelägenheter och komma med oombedd kritik och skvallra för fröken.
Det är ingen idé att ge sig in i debatt med kritikern. Den är inte där för att resonera. Den har bara ett enda perspektiv och kommer inte låta sig övertygas eller lugnas.
I grund och botten tror jag att den fyller någon slags överlevnadsfunktion: den vill se till att vi håller oss på mattan så att vi inte blir utestängda från gruppen, utkastade till vargarna. Dess jobb är att vara ängslig och försöka få oss att hålla oss inom socialt acceptabla ramar. Problemet är bara att ramarna ibland är alltför snäva.
Min erfarenhet är att kritikerns ängslan inte svarar på rationella argument och inte är en baksätespassagerare som vi kan slänga ut hur som helst. Helt av allt vill den kasta sig över ratten och trampa hårt på bromsen.
I mina bästa stunder orkar jag ge kritikern plats, utan att ta dess ord som lag. “Tack för synpunkten”, kan jag säga. “Tack för omtanken”. Då ser jag den för vad den är: en rädd figur, som är orolig för att jag ska fatta fel beslut. Den är en viktig del av det inre livet – ibland.
Den kan inte skilja på stort och smått, viktigt och oviktigt. Det är mitt jobb. När jag inser det, kan kritikern få sitta kvar i baksätet och mumla missnöjt, medan jag kör vidare. Ibland åker jag vilse, men det är ingen fara. Så länge jag sitter kvar i förarsätet kan jag alltid hitta rätt igen.
