Etikett: måleri

Publicerad den av — 25 kommentarer

Vad händer i dig?

Jag vill att mina målningar ska göra någonting med den som tittar på dem. Jag är inte så kräsen och har inte så starkt kontrollbehov att jag behöver försöka mig på att styra exakt vad jag hoppas ska hända. Men jag blir glad när det händer någonting.

För min del ger själva måleriet mig en annan blick på världen. En mer intresserad blick – “Vad är det där? Hur ser det där ut? Vad skulle hända om jag gjorde den blå!?” Jag blir ofta stående, stirrande. Tittar närmare. Lägger på minnet, åker hem och försöker förmedla: “Titta vad jag lade märke till!” Kvittot på om jag lyckats förmedla är att någonting händer i den som tittar. Det blir som en tankeöverföring – betraktaren stannar också upp en stund. Blir stående, stirrande. Upptäcker någonting. Och ser kanske, kanske på världen på ett lite annat sätt framöver. Det är min högtflygande dröm.

Händer det någonting med dig när du ser mina målningar? Om du vill skriva en rad och berätta i en kommentar skulle jag bli hejdlöst glad!

Publicerad den av — 2 kommentarer

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga “vad kan det här bli?”.
Vad ser det här ut som?
Vad kan jag göra av det här?
Vad händer om..?

Livet blir rikare, väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

Publicerad den av — 6 kommentarer

Begå fler misstag

Om du målar eller gör något annat kreativt och vill utvecklas – se då till att begå många misstag. Om du dessutom gör dig impopulär på kuppen, kan jag bara gratulera.

Du känner nog till de så kallade impressionisterna, de franska konstnärerna som levde och målade runt förra sekelskiftet och som idag betraktas som självklara – och ganska lättsmälta – klassiker. Monet, Manet, Degas, Renoir med flera. Men vet du varför de kallades impressionister? För att en konstkritiker hånfullt beskrev dem så i en tidningsrecension. Inte “impressionism – wow!” alltså, utan “impressionism – blah!” De väckte förvåning och ilska, blev nekade att vara med på utställningar och illa omtyckta av sin samtids konstvärld.

Konsthistorien är full av sådana exempel. Konstnärer som gör intryck väcker känslor. Inte bara positiva. Det är priset för att ha gjort någonting kreativt. Alla gillar inte förändring, och gör du någonting kreativt så åstadkommer du just sådan.

Alltså: blir du refuserad till utställningar, får du kritiska kommentarer – tacka och sträck på dig. Du har gjort någonting som berör.

Misstagen då? Jag blir alltmer övertygad om att det är i misstagen som nyckeln till utveckling ligger. När du målar utan att begå några misstag befinner du dig inom din komfortzon. Du rör dig inom ramarna för vad du redan kan och vet – och det är förstås helt okej, om du är nöjd där. Det finns inget fel i att vara tillfreds med de kunskaper man har. Ibland kan man behöva vila i sin trygga zon.  Men om och när du vill utvecklas, så tror jag att det är nödvändigt att kliva utanför ramarna. Då blir ditt förhållningssätt till misstag viktigt. Mitt förslag är att du ser på dem med tacksamhet, och kanske en smula humor. Utveckling är inte en städad, linjär, snygg process. Det är i förvirring och oordning som de spännande idéerna ligger gömda. Ha så kul i letandet!

Publicerad den av — 2 kommentarer

Utställning: vatten/färg

Den 3-9 augusti har jag utställning, på Galleri Tint i Lysekil. Jag har alltid jobbat hårt inför utställningar, och dessutom ofta ända in i kaklet. Blivit färdig med ganska liten marginal och i slutändan faktiskt kommit att förknippa utställningarna med stress och press mer än någonting annat. Den här gången valde jag att göra annorlunda.

Jag började måla i mars, när utställningen blev bokad. Mina arbetsdagar är chockerande normala – jag jobbar helt vanliga arbetstider, dagtid måndag till fredag om jag inte håller i någon helgkurs. Mitt jobb hänger inte på att jag får “inspiration”, utan jag målar oavsett. Ibland är det ansträngande, ibland går det enkelt. Det är ohyggligt oglamouröst och trivsamt. Kafferaster och toapauser enligt avtal. Dessa arbetsdagar i ateljén fyllde jag alltså från mitten av mars med målsättningen att få ihop en utställning. Nu tror ni att knepet för att inte i slutändan stressa ända över mållinjen var att börja i tid? Så icket. Knepet var att bestämma var mållinjen skulle ligga: inte i början av augusti – utan i början av juni.

Efter den här veckan är jag färdig. Jag har alltså valt bort att använda hela den tillgängliga tiden till att vela och fundera, förkasta och finslipa. Jag avstår perfektionismen – som faktiskt inte gör någonting bättre. Den bidrar med ångest, inte kvalitet. Kvalitet kommer istället av att jag skapar goda förutsättningar åt mig. Jag har på sätt och vis behandlat den här utställningen som en kommande idrottstävling: sett till att sova bra, varit ute och rört på mig, balanserat arbete med återhämtning. Ansvarat för både mitt mående och mitt målande.

På måndag lämnar jag in mitt arbete för inramning. Jag längtar efter att se resultatet och jag är så glad att jag lade upp arbetet så här. Nu har jag marginaler. Om ramverkstaden går i plötslig konkurs, eller om en blixt slår ner och alla målningar brinner upp – då hinner jag hantera det. Så. Skönt. Dessutom slipper jag bolla med flera projekt samtidigt i sommar. Jag ska återuppta ateljébygget och planera och hålla en kurs i juli. En sak i taget.

Men, tillbaka till utställningen.

Motiven kom att handla om de miljöer jag alltid återkommer till. Platser dit jag alltid längtar och återvänder. Alla ligger vid vatten, och jag kallar utställningen “vatten/färg”.

Sjö, gräs. Akvarell av Elisabeth Biström.

Natt. Akvarell av Elisabeth Biström.

Smältis. Akvarell av Elisabeth Biström.

Solen leker. Akvarell av Elisabeth Biström.

Jag är nöjd och stolt.

Den 3 augusti är det vernissage. Om du är på västkusten då, så kanske vi ses. Välkommen!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

“Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, “vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av “Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

https://www.instagram.com/p/BeDM_RSnpZf/

Publicerad den av — 2 kommentarer

Akvarellskolan del sju: Att “berätta” en bild

Har du hört någon berätta en historia riktigt omständligt, förvirra sig i utvikningar, detaljer och sidospår? Till slut minns du knappt vad berättelsen egentligen skulle handla om, och en potentiellt intressant anekdot har gått förlorad i pladder.

Så kan det ibland bli med bilder också. Man blir så mån om att få med alla detaljer i motivet, att själva handlingen i bilden går förlorad. 

När jag målar försöker jag ha modet att bara berätta det väsentligaste för betraktaren. Hela motivet behöver inte målas med samma detaljeringsgrad. Tvärtom träder det intressantaste fram tydligare om till exempel bakgrunden målas mer förenklad. 

Så, om du känner att du ibland överarbetar bilder och har svårt att sluta peta och pilla, då är mitt tips att tänka i termer av berättande. Vad är poängen i den historia du målar fram på papperet? Fokusera på den och låt resten stå skrivet mellan raderna. Lita på att betraktaren kommer förstå av sammanhanget vad du vill ha sagt.

Det gör ingenting om delar av bilden är förenklade.

Eller till och med smått obegripliga.

Bitarna faller på plats när man ser helheten.

Virrvarr är okej.

Det räcker att berätta med några lösa penseldrag vad som finns i bakgrunden, till exempel som här: lite himmel och några björkstammar. De spelar inte huvudrollen och då räcker det att antyda dem. 

Att försöka få till en balans mellan detaljrikedom och förenkling blir ofta bra, tycker jag. Det ger bilden dynamik och liv.

Det här var det sjunde inlägget i min akvarellskola. De tidigare inläggen är länkade nedanför. Finns det något särskilt du tycker att jag borde skriva om nästa gång? Något jag missat eller som du vill läsa mer om? Tipsa mig gärna i kommentarsfältet!

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

Del sex: Nio tips om du kört fast