Browsing Tag

konstnärskap

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådsn målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri

Svacka

Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: ”det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.

Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: ”- Det kommer inte bli bra” ”-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.

Dag ut och dag in.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning/ Vardagligheter

En vecka med högt och lågt

Måndag. Jag målade en båt. Sedan fick jag magsjuka. Fy fan.

Tisdag och onsdag. Var hemma med mitt barn för att inte sprida smitta.

Torsdag. Tillbaka på banan! Firades genom att få en rolig överraskning: inbjudan att ställa ut på Nordiska Akvarellsällskapets och Akvarellkonstföreningen i Finlands jubileumsutställning.

Fredag. Uppskjuten arbetslust resulterade i att jag tog tag i en administrativ surdeg (lättnaden!) och målade tre bilder på en och samma gång. Det ska bli flott att inleda nästa arbetsvecka med att färdigställa dem.

Nu blir det helgledigt med familj och vänner. God fredag på er!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärsliv

Arbetsveckan som gått

Den gångna veckan var min första som akvarellmålare på heltid. Stort! Hela 2017 var jag till största del föräldraledig, även om jag ju trappade upp måleriet mer och mer under året, började måla på beställning, till exempel. Ja, ni som läser bloggen har ju kanske hängt med. Men först nu är jag alltså igång i princip på heltid, för i början av januari fick vi nämligen förskoleplats och nu är plutten inskolad och klar. Det är en ny fas i livet. Igen. Hela småbarnslivet är ett ständigt välkomnande av nya faser. Man får koncentrera sig för att hänga med.

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur den här arbetsveckan sett ut.

Måndag

Efter förskolelämning åkte jag in till Norrtälje och hämtade tillbaka ett par tavlor från julsalongen, där jag ställde ut över jul- och nyårshelgerna. Jag bor ett par mil utanför stan, så det var ett snabbt avklarat ärende. Efter en snabb mikrovärmd lunch av tvivelaktig kvalitet, satte jag mig i ateljen och målade i ett par timmar. Jag filmade och redigerade ihop det hela till ett enminuts speedpaint-klipp. Jag tycker att såna är så fascinerande, så jag har gjort ett par stycken och lagt upp på min Youtubekanal. Haha, ”kanal” skriver jag, som om det fanns en helt fullmatad tablå där. Tre klipp innehåller den, än så länge. Jag tänker mig att jag kanske kan göra lite instruktionsfilmer där, så småningom. Vore det intressant, tro?

Så här blev i alla fall måndagens enminutsfilm:

Tisdag

Det var länge sedan jag målade något med lite ordentligare ambitionsnivå och storlek, så i tisdags kavlade jag upp ärmarna och plockade fram ett 35×50 centimeter stort ark och ett motiv jag fotograferade på väg hem från Norrtälje i måndags. På vintrarna när temperaturen ligger en bit under nollan är det inomhusmåleri som gäller, för det mesta och då samlar jag motiv med kameran. Jag är verkligen ingen fotograf, men jag tycker om att experimentera med kameran efter bästa förmåga. Jag tar ofta flera bilder av samma motiv, med variationer i exponering, slutartid osv. Jag har funnit att det triggar målarlusten mer än att försöka få till ett enda bra foto. Det är ju inte fotogtafiet jag är ute efter, utan färg och form som stöd för minnet och sinnet.

Jag hann en bit på bilden och dokumenterade processen på instagram. Det krävs lite mod för mig att göra så, att visa upp bilder som är under arbete. Jag vet ju inte hur slutresultatet kommer att bli. Även om jag målat i över 20 år, så händer det titt som tätt att ett arbete hamnar i soptunnan och då tar det förstås emot att visa upp det. Men samtidigt är det ibland kul att bjuda in människor i den där helt o-tillrättalagda, ärliga, i stunden-processen. Därför visade jag bland annat det här på instagram:

View this post on Instagram

Jag målar ofta mina akvareller i tre, fyra lager, som delvis får torka emellan, och därefter avslutar jag med lite detaljer om det behövs. Det gäller att hela tiden försöka veta vilka delar av bilden som är lagom våt/torr för att fortsätta målas. Här är jag med dagens bild just nu: precis klar med det första lagret färg. När det nu torkar kan många saker hända, som står utom min kontroll. De blötaste delarna kommer att söka sig mot de torrare. När det händer kan allt gå åt skogen eller så bjuder pigmenten på effekter som jag aldrig hade kunnat måla dit med vilje. Det är det fina med akvarelltekniken, att pigmenten möter upp på det sättet. I akvarellskolan på min blogg utvecklar jag det här, om du vill läsa mer. . . . This is where I'm at with todays painting: just finished the first wash of paint. Now I have to wait until it dries. During it's drying, the pigments will make all kinds of effects. Either disasterous ones or great ones that I would never be able to paint on purpose. Watercolour painting is all about that, trying to figure out just when it's time to let some parts of the painting dry and when to add water and pigment. Takes a certain form of relaxed concentration which is a great state of mind to be in. . . . #akvarell #watercolor #watercolour #akvarellmuseet #instaart #wip #akvarellskola

A post shared by Elisabeth Biström (@elisabethbistrom) on

Onsdag

På onsdagen fortsatte jag jobba med med den stora bilden. Motivet är som sagt från en grannby. Jag målar mig fram genom landskapet här, liksom för att förstå var jag har hamnat. Det är ett sätt för mig att bli hemma och skapa mig ett sammanhang.

Jag fick kämpa en del med bilden. Det ville sig inte riktigt och efter torkning visade det sig att pigmenten över himmelen hade gått bananas. Många skrev uppmuntrande kommentarer på instagram om den här himlen, men jag valde ändå att gå över hela bilden med en rätt tjock lasyr av Paynes grey.

Torsdag

När jag målar med mycket vatten, så vet jag ofta inte vad jag har att vänta när jag kommer tillbaka till den torkade bilden. Ibland har det hänt någonting bra och ibland. Tja – inte. Så på torsdagmorgonen var det lite nervöst att se hur bilden hade utvecklat sig. Men jag kunde andas ut: den var helt okej. Det var roligt att fortsätta måla.

Till lunch värmde jag en djupfryst lasagne. Inte särskilt god. Jag borde göra storkok och ha till lunch, istället för smaklös färdigmat. Borde, borde. Finns det något tråkigare ord?

Efter att ha höjt lunchupplevelsen med lite starkt kaffe, kavlade jag upp ärmarna och tog tag i en drös förbättringar av min hemsida. Mest bakom kulisserna-fix, som att namnge bilder och skriva metabeskrivningar av sidor och inlägg (mnjäe, faktiskt inte så tråkigt som det låter), men också en del synliga och mer uppenbart matnyttiga saker. Som den här sidan där jag berättar om hur du gör om du vill boka in en akvarellkurs eller workshop med mig!

Fredag

På morgonen cirklade jag på nytt som en misstänksam katt runt ladugårdsbilden. Den kändes inte okej. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något i den som sänkte mitt självförtroende.

Så jag började på en ny akvarell, med ett motiv som ligger tryggt i centrum av min bekvämlighetszon. Det är ett knep jag ibland tar till, när det låser sig för mig (vill du se fler sådana trix, så skrev jag om det i min akvarellskola för ett tag sedan: ”Nio tips om du kört fast”). Har ni hört uttrycket ”a comfort zone is a wonderful place, but nothing ever grows there”? Dumheter, tycker jag. Att göra sådant man känner sig bekväm med är ju utmärkt gödning för självförtroendet.

Medan det första steget i bekvämlighetsbilden torkade, tog jag ett djupt andetag och gjorde färdigt det stora motivet. Det behövdes bara några avslutande, lite modiga drag med grått och svart. Men för att göra modiga drag, måste man ju ha laddat upp, så strategin att pausa och ägna mig åt en annan bild ett tag lönade sig.

Så här blev resultatet.

Helgen spenderade jag med familjen. Vi gjorde just ingenting särskilt. Det var skönt.

Jag hoppas att din vecka också varit bra!

2 I kategorin Konstnärsliv/ Media/ På resande fot

Reportage om mig i Norran idag

Norran är lokaltidningen i norra Västerbottten, där jag kommer från. När jag var uppe och besökte familjen över nyår, kom journalisten Inger Ödebrink och fotografen Jeanette Lövgren på besök och gjorde ett reportage om min nya bana som akvarellkonstnär. Idag kan man läsa reportaget. Ingressen går såhär:

”I en tvårummare i Solna bodde en gång en konstnär som längtade efter att finna en plats som åtminstone liknade barndomens Västerbotten. Nu bor hon i eget hus i en liten by utanför Norrtälje. Börjar så sakteliga förstå att åldrade ekar och vitsippsbackar kan kännas lika hemtama som höga furor och blommande rallarrosor.” 

Reportage i Norran om Elisabeth Biström, akvarellkonstnärTyvärr ligger reportaget bakom betalvägg på Norrans hemsida, men för 15 kr kan man köpa dagens nummer av tidningen här.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Måleri/ Sociala medier

2017 på instagram

”Varför skaffar du inte en lajk-app?”, frågade en elvaårig bekant mig en gång. Hon hade tittat igenom mitt instagramkonto och funnit att där var skamligt tunt med gillamarkeringar. Men hon visste råd: om jag skaffade en app som genererar falska gillningar, så skulle jag se mer populär ut. Enkelt! 

Vi pratade en stund om det där. Om att vara gillad eller framstå som gillad och varför det är viktigt, eller inte viktigt. Om att vara bedömd och hur det känns. Både-och tycker jag. Jag följde hursomhelst inte rådet om en sådan där app. 

Så, här är mina mest gillade nio bilder från instagram under 2017, klickade av alldeles riktiga människor som generöst bjudit på glada hejarop, varma kommentarer och en massa röda hjärtan, som gjort mig både uppmuntrad och glad. Tack!

En äppelskörd i akvarell. Kvällssol från Västerbotten. Mitt lilla torp i vinterskrud. En akvarellversion av ett gammalt foto av min farfar. Ett porträtt av min son, och ett av mig själv. En ladugård från grannbyn. En beställningsbild under arbete. Och så de där äpplena igen. Jo. Det var visst mitt instagram-2017 i ett nötskal.