Publicerad den Lämna en kommentar

En övning i att motarbeta perfektionism

Nu lägger jag golv för glatta livet. Alltså faktiskt, det här kan bli min död. Åtminstone min ryggs. Jä-vlar, vad tungt det är. Långa, breda, tjocka, tunga plank, som jag bär in, måttar, bär ut, sågar, bär in, måttar, bär ut… Men om ryggen bara håller så går jag i mål snart, och vet ni vad – då kan jag ju flytta in i ateljén! I fredags ansökte jag om slutbesked från kommunen. Det måste man ha för att få ta en byggnad i bruk. Och som jag ska ta den i bruk!

Men först ska golvet läggas färdigt, alltså. Det tar nog en dag till. Många vinklar och detaljer att få till, det tar sin tid. Det är en nyttig övning för mig att stå ut med att golvet kommer ha skavanker. Att vinklarna inte kan bli perfekta. Det är förstås det som är charmen med ett kilsågat plankgolv från 1800-talet. Ville jag ha ett dansbaneperfekt golv, så hade jag beställt ett på bygghandeln. Men det är svårt ändå, att slita sig från en inte helt tight gerning och acceptera skavankerna. Nyttig träning för själen.

När det icke-perfekta golvet är på plats ska jag bygga klart det stora skåp som ska sluka allt mitt målerimaterial. Icket en pinal ska behöva ligga framme i brist på plats att kalla sin. Och så återstår lite golvsocklar, några lister, en del målning, och så småningom den inte helt oväsentliga detaljen att installera en kamin. Men en sådan kräfva bygganmälan, så det är ett senare kapitel. Kanske kommer den på plats först till våren. Ett fint eldstadsplan ska jag göra åt den, emellertid. Klinker blir det. Ni ska få se.

Men nu, helg. Ledig helg. Nåja, kalendern är sprängfull med sådant där man inte hinner med under veckorna. Roliga helgnöjen som besök på återvinningscentralen, förrådsstädning och sådant. I bästa fall lyckas vi klämma in ett besök på badhuset. Min golvläggarrygg skulle bli glad av lite simning och bastubad.

Ha det gott så länge!

Publicerad den 17 kommentarer

Lumppapp uppåt väggarna

Jag bygger vidare på min ateljé och de senaste dagarna har jag gjort en spurt med att få innerväggarna i ordning. Det första steget var att faktiskt spika upp väggar. En god start. Jag körde med råspont, efter en del funderande kring för-och nackdelar med brädväggar kontra olika skivmaterial. Till slut vägde argumentet “jag har ju ändå en hög brädor liggande här” tyngst och då var det bara att greppa hammaren och sätta igång. Med väggarna på plats var det dags för nästa steg: tapetsering med grålumppapp.

Som med alla andra materialval, ligger det en del tankearbete och efterforskningar bakom valet att använda lumppapp. Målade brädväggar, målade skivväggar, vanliga tapeter eller målning på omönstrad papperstapet var andra alternativ. Men lumppappen har flera fördelar: den är billig, tjock och har fin struktur. Den har en smula isolerande effekt och det faktum att den är gjord av återvunna tygfibrer gör att den ger en skönt mjuk känsla i rummet. Akustiken blir lite dämpad och rummet känns ombonat.

Nästa övervägande gällde om jag skulle tapetsera hela våder eller på 1700-talsvis riva ca 50×60 centimeters bitar att klistra upp. Jag velade in i det sista. Stora våder kanske skulle vara svåra att få upp, åtminstone på egen hand. Och jag vill gärna åstadkomma en lite gammaldags känsla i ateljén. Få frossa lite i min hembygdsgårdsestetikvurm. Tja, egentligen skulle jag väl helst knyta på mig ett huckle och bosätta mig i en tjärdoftande stuga på Skansen.
Men.
Rutor på väggen kändes ändå inte helt rätt. I sista stund valde jag att testa hela våder – och det gick utmärkt!

Eftersom det kanske finns fler som jag, som ägnar alltför sena kvällar åt att googla sådant som “lumppapp+tapetsera”, “lumppapp+vägg”, eller “lumppapp+hela våder”, så tänkte jag att jag kunde bjussa på en beskrivning av hur jag bar mig åt för att få upp pappen på väggarna. Här kommer den.

Förberedelser

Först klistret. Ett paket tapetklisterpulver à 200 gram, vilket jag blandade med sex liter vatten, räckte till fyra våder i mitt fall. Jag har inte så väldigt högt i tak, och brädväggen jag klistrade på var inte så starkt sugande. Det är faktorer som påverkar åtgången. Efter att ha satt upp fyra våder, fanns en slatt klister kvar i hinken – den använde jag också upp, men det återkommer jag till. Klistret var vanligt pulver för papptapeter. Jag blandade med skruvdragare med blandarvisp, men det går säkert bra att blanda för hand, om man har lite muskelkraft och tålamod.

Medans klistret svällde mätte jag upp och klippte ut det antal våder jag behövde. Lumppappen är tjock och ganska trög att klippa i, men med en stor sax gick det fint. Eftersom jag skulle sätta upp tak- och golvlister ovanpå kunde jag klippa ganska ungefärligt.

Sedan var det dags att limma. Med en roller strök jag ut klister mycket flödigt. Det går åt mycket lim – inte värt att snåla på. Sedan vek jag våden på samma sätt som man gör vid tapetsering med papperstapet: först ett cirka 30 centimeters vik upptill och sedan vek jag upp nederkanten så att över- och nederkant möttes. Det här steget var viktigt för att senare kunna hantera de tunga och ömtåliga våderna.

Lumppapp förberett för tapetsering
En våd klistrad och vikt.

När en våd var bestruken med klister och ihopvikt, klistrade och vek jag ytterligare en. Medan jag jobbade med den andra, fick den första ligga och svälla i kanske tio minuter. Då bedömde jag att det var läge att få upp den på väggen.

Uppsättning

Lumppapp liknar akvarellpapper i viss mån, så hanteringen kändes relativt bekant för mig. Ett akvarellpapper ska blötas med vatten och ligga och svälla en stund, innan det fästs upp på en skiva. Även akvarellpapper är gjort av textilfibrer och det beter sig ganska likt lumppappen i blött tillstånd. Med skillnaden att lumppappen är mycket, mycket skörare. Därför gäller det att hålla lite koll på tiden och på hur pappen beter sig när den ligger och drar in klistret. Låter man den svälla för kort tid, så blir det sannolikt ett knöligt resultat i slutänden. Tanken är att pappen ska expandera, så att den sedan stramas upp när den torkar på väggen. Men, låter man den ligga blöt för länge så kan den bli så skör att den lätt går sönder när man ska få upp den. Tio minuters svälltid var lagom i mitt fall, men då var det ganska hög luftfuktighet i rummet. Jag tror att det kan påverka, precis som det brukar göra med akvarellpapper. Tapetserar du inomhus i ett uppvärmt hus på våren, så är pappen sannolikt mycket torrare och behöver mer tid att absorbera klistret. Det är mitt stalltips.

Alltså: rejält med klister, tio minuters svälltid och sedan dags att få upp pappen på väggen. Jag började i ett hörn av rummet för att ha en rak kant att starta vid. Jag vek försiktigt upp den övre vikta delen av våden och lyfte sedan hela våden så att den kom upp i ungefär rätt höjd under taket. Det gick inte att bara lyfta i hörnen – då lossnade de och jag blev stående med två blöta små lappar mellan fingrarna och en ihopvikt klump mellan fötterna. Jodå, så gick det vid första försöket. Det gäller alltså att lyfta hela schabraket på en gång och sedan med en hand få överkanten någorlunda på plats. När de översta 30 centimetrarna sitter på väggen, då kan de bära upp tyngden av våden och då kan man justera placeringen, så att våden hamnar rätt och rakt. Sedan viker man lika försiktigt fram de nedre hörnen och lirkar ner hela våden.

När våden hänger någorlunda rätt, kan man – återigen försiktigt – justera den. Om den behöver rätas upp, lossar man nästan hela våden nerifrån och fäster ena långsidan så att den blir rak. Lossa sedan i överkant, så att du kan släta ut eventuella veck.

Stryk fast våden med tapetborste. Stryk från mitten och utåt.

Om, eller när, det går en smula snett och pappen går sönder, så kan man helt enkelt limma ihop bitarna på plats på väggen. För egen del tycker jag att de små skavankerna som syns om man tittar noga bara är charmiga. Pappen har en lite grov och oregelbunden struktur, så små misstag kamoufleras på ett generöst vis och blir inte alls iögonfallande när allt är färdigt.

Jag satte våderna med någon centimeters överlappning, men jag har sett andra som sätter dem precis kant i kant. En smaksak.

Efter varje uppsatt våd klistrade och vek jag en ny, så att en alltid låg och svällde och blev färdig för uppsättning medans jag satte upp den förra.

Mindre bitar, som ovanför dörrar och under fönster, gjorde jag på samma sätt med: klistrade och lät svälla. De var naturligtvis mycket mer lätthanterliga. Vid dörr och fönster gick det bra att skära bort överflödig papp med en vanlig morakniv efter att jag hade klistrat upp pappen. Det blev inget snyggt, rakt snitt, men eftersom det ska sitta foder över, spelade det ingen roll. Behöver du göra helt raka snitt, t.ex intill befintliga foder, så rekommenderar jag att du mäter upp och klipper ut våderna i rätt bredd i förväg.

Efterarbete

Jag blandade alltså sex liter klister åt gången och när fyra våder var uppsatta fanns en slatt kvar i spannen. Den blandade jag ut med lite extra vatten och så rollade jag ut limvattnet på de uppsatta våderna. Genom att grunda pappen på detta sätt, kan man spara färg i nästa steg. Lumppappen är tjock och porös och kan suga upp mycket färg. Bättre då att mätta den med billigt tapetklister i förväg, än att slösa dyr färg.

Lumppapp uppsatt på vägg och grundad med limvatten
Här är de första våderna uppsatta och strukna med limvatten.

Målning

Jag använde en ekologisk väggfärg av märket Auro när jag målade väggarna. Du som målat med vanlig, vattenlöslig plastfärg (alltså det som kort och gott brukar heta “väggfärg” i färgbutiken eller bygghandeln) skulle knappast märka någon större skillnad om du testade Aurofärgen. Den är lätt att måla med och täcker bra. Att den inte luktar någonting och är miljövänlig är en skön bonus.

Jag penselmålar väggarna eftersom jag vill ha lite liv i ytan, men det hade gått snabbare att rolla. Jag upplevde inte att pappen sög särskilt mycket färg, men ett litet besvär var att pappen ännu efter en helgs väntan inte var helt torr. Jag är övertygad om att den hade torkat om jag hade haft rummet uppvärmt, men eftersom ateljén ännu saknar el rådde rått och svalt oktoberklimat därinne. Inte optimalt, men vad tusan. Jag gjorde en kalkylerad chansning och målade, trots att det fanns lätt fuktiga partier kvar på väggarna. Auros färg är så kallat diffussionsöppen, vilket betyder att den släpper igenom luft och fukt. Den “andas”, så att säga. Hade jag använt en plastfärg, som är tät och alltså inte släpper igenom fukt, hade jag inte målat förrän väggarna var helt torra.

Målning påbörjad.

Det behövdes två färglager i mitt fall. Det kan variera mellan olika typer av färg hur många lager som behövs, men två till tre är inte ovanligt.

På lumppapp har man traditionellt använt olika färgtyper såsom linoljefärg, äggoljetempera eller limfärg. Jag vågar gissa att i stort sett vilken sorts färg som helst fungerar. Jag har även sett folk som använder lumppapp under vanliga tapeter, till exempel för att släta ut ojämna väggar.

Nu återstår bara lite ytterligare penselarbete innan väggarna är färdiga. Jag lovar att återkomma med bilder när målandet är klart.

Så här kan det gå när man försöker köpa färg på nätet – den grå färgen på bröstningen visade sig vara… babyblå. Attans.

Hoppas du får nytta av mina tips om du kom hit via lumppappsgoogling, eller att du provar lumppapptapetsering om du har en lämplig väggyta att bekläda. Det var roligt att göra tapetseringen och väggarna verkar bli precis så fina som jag hade hoppats på. Om du undrar något om tapetseringen, fråga i kommentarerna så ska jag svara efter bästa förmåga.

Publicerad den Lämna en kommentar

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. “Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

Publicerad den 1 kommentar

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller “entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller “bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

Publicerad den 2 kommentarer

Jag ska bygga ateljé!

De senaste veckorna har jag suttit hukad med linjal och smalspetsade tuschpennor och skrynklat pannan över ritningar för en bygganmälan. En ateljé ska det bli, 23,4 kvadratmeter stor. Den ska stå sydost om huset och som jag längtar efter att få gå dit och arbeta om dagarna. Till min egen arbetsplats. Vilken dröm.

För några dagar sedan gav kommunen klartecken, så nu återstår bara den lilla detaljen att bygga stugan. Så här ska den se ut.

Min förhoppning är att den ska smälta in väl i gårdsbilden och funka ihop med torpet vi bor i. Det blir ljusröd slamfärg på väggarna och gråvita fönsterfoder runt de fantastiska 1800-talsfönster som jag fått av en ny bekantskap i en grannby. “Jag har några ståendes i lagårn, dem kan du få”, sa han. Kan ni förstå?

Invändigt satsar jag på bra arbetsljus, ljusgrå träpanel på väggarna och ett rejält plankgolv under fötterna, som tål ett färgstänk eller två. Söderväggen kommer inte ha några fönster, utan fungera som en liten utställningsyta. Så småningom tänker jag mig att jag ska hålla öppet då och då för eventuella besökare som vill ta en titt på mina akvareller.

Byggprocessen tänkte jag dokumentera här på bloggen. När vi flyttade in här i fjol skrev jag och beklagade mig över mina bristande snickerikunskaper. Nu har jag övat. En bro till uthuset och hela sju odlingslådor har jag snickrat ihop. Jodå. Nog ska det gå bra att sno ihop en stuga nu, alltid.

Kan man snickra till en sån här platt och fin trappa, kan man väl bygga en liten kåk också? Eller?