Browsing Tag

akvarellkonstnär

0 I kategorin Akvarellmåleri

Ett storverk (eller åtminstone stort verk)

Elisabeth Biström, "Tjärn", akvarell 2018

I somras fick jag en galen idé, köpte en nio meter lång pappersrulle och började måla en 1×2 meter stor akvarell. Nu är den klar!

Det var inte helt lätt att avgöra när den skulle kallas färdig, för den visade sig vara ett potentiellt evighetsprojekt. Om du någonsin undrat hur mycket svart färg en gånger två meter akvarellpapper kan svälja, så är svaret: nåt jävulskt mycket.

För att inte göra det alltför enkelt för mig, så lade jag upp bilder och filmer under arbetets gång. Det gav en extra liten krydda i form av potentiell skam om målningen skulle misslyckas, hehe. Man får inte vara dum.

Men nu när jag rott projektet i land kan jag med lätt hjärta tipsa om att kika in på mitt instagramkonto om du vill se målningen från start till mål. Här är ett par processfilmer, till exempel:

Nu har jag sju meter papper kvar på rullen. Dags att gå upp i storlek ännu ett snäpp, kanske?

Om du vill se akvarellen i levande livet, så kan du komma till Hallstaviks konsthall (Norrtälje), där jag har utställning mellan 17 november och 19 december.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Ditt och datt/ Vardagligheter

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

Elisabeth Biström akvarell på instagram 2018

”Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, ”vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av ”Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

2 I kategorin Konstnärsliv/ Media/ På resande fot

Reportage om mig i Norran idag

Norran är lokaltidningen i norra Västerbottten, där jag kommer från. När jag var uppe och besökte familjen över nyår, kom journalisten Inger Ödebrink och fotografen Jeanette Lövgren på besök och gjorde ett reportage om min nya bana som akvarellkonstnär. Idag kan man läsa reportaget. Ingressen går såhär:

”I en tvårummare i Solna bodde en gång en konstnär som längtade efter att finna en plats som åtminstone liknade barndomens Västerbotten. Nu bor hon i eget hus i en liten by utanför Norrtälje. Börjar så sakteliga förstå att åldrade ekar och vitsippsbackar kan kännas lika hemtama som höga furor och blommande rallarrosor.” 

Reportage i Norran om Elisabeth Biström, akvarellkonstnärTyvärr ligger reportaget bakom betalvägg på Norrans hemsida, men för 15 kr kan man köpa dagens nummer av tidningen här.