Bläddra bland kategorier

Konstnärsliv

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri

Sommarprojekt

Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.

Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!

Det andra projektet är att måla en stor akvarell.

För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.

Nu är jag igång.

Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.

Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.

2 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Det första halvåret som konstnär, så har det varit

Nu har jag varit konstnär på heltid i drygt ett halvår. När föräldraledigheten som föregick detta närmade sig slutet funderade jag mycket på hur jag skulle strukturera det här nya yrkeslivet. Hur skulle en arbetsdag och en normal arbetsvecka se ut? Skulle jag ha några tydliga målsättningar, vilka och på hur lång sikt? Vad borde jag åstadkomma det första året, de första fem åren? Skulle jag överhuvudtaget tänka i termer av att åstadkomma, eller skulle det kunna finnas andra drivkrafter och värden att sikta mot?

Det var som att stå mitt i en obekant skog och börja trampa upp en väg. Förvirrande men behagligt på samma gång. Tveklöst spännande.

Jag har alltid haft höga prestationskrav, så höga att det varit osunt för mig. Behövt vara bäst, utmärka mig. Det ville jag arbeta med att dämpa. Dels för att jag vill att måleriet ska vara glädjefyllt och dels för att det är ohållbart att som ensamarbetande egenföretagare drivas av en diffus känsla att alltid kunna göra mer och bättre. Det finns ju ingen arbetskamrat som kan säga till när jag borde ta paus, ingen chef att stämma av det närmsta halvårets planering med. Risken blir för stor att jag alltid skulle känna att det går att trycka in lite mer i planeringen, aldrig känna mig nöjd, alltid försöka pressa ur lite mer ur mig själv. Så en ledstjärna det här första halvåret har varit att aktivt arbeta med att minska prestationskraven. Principen har varit att måleriet alltid ska komma i första hand och att lusten ska styra. Det låter flummigt – och det har fungerat väldigt bra.

Jag har på det här sättet undvikit flera saker jag av lång erfarenhet vet gör mig trött, stressad och skapar olustkänslor i förhållande till målandet. Att boka in för många utställningar är en sådan sak. Att ta för många beställningar en annan. Jag gjorde därför i början av året ett upplägg där beställningsarbetet är tydligt tidssatt: man kan boka in en vecka då jag ska måla en viss beställning och sedan är det ett par veckors leveranstid därutöver. På så sätt hopar arbetet aldrig ihop sig – är en vecka inbokad tar jag inte fler beställningar den veckan, utan ser istället till att alltid ha gott om tid, och reservtid, både för den aktuella beställningen och för mitt eget målande. Det är inte kortsiktigt det mest lukrativa upplägget, men långsiktigt det mest hållbara. Det har fungerat precis som jag hoppades – beställningsmåleriet är en intressant och glädjefylld del av mina arbetsveckor.

Inte heller utställningar har jag stressat över. Jag har i lugn takt lärt känna min nya hemtrakt och hittat platser att ställa ut på. Vid årsskiftet var jag med på julsalong på Norrtälje konsthall, sedan deltog jag på vårsalong i Rimbo. Nästa vecka äger något så festligt rum som att en granne har kulturfestival på sin gård – Sättralundsfesten – där ska jag vara med. Och i november har jag en separatutställning på konsthallen i Hallstavik. Det är bra och lagom.

Jag har under den här tiden också öppnat ett litet webgalleri där man kan köpa verk direkt från mig. Jag tycker mycket om direktkontakten med akvarellintresserade via min hemsida och andra sociala medier. Inte minst är mitt instagramkonto en viktig kontaktyta för mig. Det är fint att kunna visa mitt arbete utan mellanhänder och kunna prata med folk som tittar på min konst där. Kunna bjuda på inblickar i arbetsprocessen. Det är en så låg tröskel att följa någon på instagram, jämfört med att ta sig till en fysisk utställning, jag tycker om tillgängligheten i det.

Det här med att synas är något jag funderar en del över. Vi lever i en exhibitionistisk tid och det är inte odelat positivt med den bekräftelse som uppnås av att samla klick och likes på nätet. För den som liksom jag i grund och botten har (för) höga prestationskrav kan gilla-samlandet ha en baksida; det går alltid att få fler och mer. Fler följare, fler hjärtan, mer uppmärksamhet. Jag försöker förhålla mig medvetet till det. Hittills har jag till exempel valt att vara sparsam med att visa fram sådant som inte är direkt relaterat till mitt måleri. När vänner är här på besök säger de ofta att jag ska visa mer av hemmiljön här. Det gamla soldattorpet i gläntan i skogen skulle ge många likes. Livet på landet som romantiskt motiv, jo det skulle kunna vara instagramguld. Just av den anledningen har jag varit restriktiv med det. Det är något som skaver med att göra sitt hem till en del i ens levebröd. Jag blir orolig att de har rätt, att torpmiljön skulle generera många sociala medie-poäng och hips vips sitter man där och regisserar sitt barns tvåårskalas så att det ska se snyggt ut på bild – ”blås ut ljusen igen älskling, mamma fick ingen bra bild!”.

I nästa andetag inser jag att det är en överdriven farhåga. Jag har en sträng Luther på min axel, som inte skulle tillåta sådan dekadens. Jag skulle nog kunna våga visa en smula mer av min vardag, utan att hamna på ett sluttande plan där jag i slutändan råkat göra man, barn, hem och hela mig till ett klickvänligt bloggpaket till salu för högstbjudande. Eller vad tror ni?

Apropå att synas har jag varit med i ett par tidningsreportage under det här halvåret – först i lokaltidningen i min gamla hembygd, Norran, och sedan i min nya, Norrtelje tidning. Helt tillknäppt och objussig är jag alltså trots allt inte! I höst kommer en annan tidning på besök, det ska bli väldigt roligt faktiskt! Jag berättar mer om det längre fram.

Som jag nämnde har jag haft som princip att hela tiden sätta målandet främst. Andra delar av verksamheten är sekundära. Tro mig, det skulle lätt gå att fylla dagarna med en massa annat: bokföring, administration, att fixa med hemsidan, att marknadsföra. Men jag har varit hård med att hela tiden nöja mig med tillräckligt bra på alla de områdena, för att inte kringarbetet ska äta upp tiden från själva målandet. Det är en utmaning för en prestationsmänniska, men nyttigt.

En sak som dock fått glufsa i sig all arbetstid på sistone är ateljébygget. Det har tagit några veckor i anspråk, först i form av att göra ritningar och sedan att göra markarbete, mura grund och beställa allt byggmaterial. Nu väntar jag på att få stommen levererad och sedan följer några veckor av byggande. Jag har inte satt något datum då den måste stå klar. Hösten kommer att fyllas av bygget och av att måla och förbereda mig för utställningen i november/december.

Bit för bit faller livet på plats. Jag valde att inte snitsla upp banan särskilt mycket i förväg, utan skapar stigarna allteftersom jag tar mig fram. Ett steg i taget. Jag lutar mig trygg mot kunskaper och kompetenser jag byggt upp under många år, både när det gäller måleriet och sådant som att nå ut och visa upp. Det brinner inte i knutarna, finns ingen anledning att forcera något. Min övertygelse är att om jag lägger tiden på att måla, då ordnar sig allt annat. Eller rättare sagt: jag litar på att jag kommer att ordna det för mig.

Jag är på rätt väg.

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

4 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? ”Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

2 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Jag ska bygga ateljé!

De senaste veckorna har jag suttit hukad med linjal och smalspetsade tuschpennor och skrynklat pannan över ritningar för en bygganmälan. En ateljé ska det bli, 23,4 kvadratmeter stor. Den ska stå sydost om huset och som jag längtar efter att få gå dit och arbeta om dagarna. Till min egen arbetsplats. Vilken dröm.

För några dagar sedan gav kommunen klartecken, så nu återstår bara den lilla detaljen att bygga stugan. Så här ska den se ut.

Min förhoppning är att den ska smälta in väl i gårdsbilden och funka ihop med torpet vi bor i. Det blir ljusröd slamfärg på väggarna och gråvita fönsterfoder runt de fantastiska 1800-talsfönster som jag fått av en ny bekantskap i en grannby. ”Jag har några ståendes i lagårn, dem kan du få”, sa han. Kan ni förstå?

Invändigt satsar jag på bra arbetsljus, ljusgrå träpanel på väggarna och ett rejält plankgolv under fötterna, som tål ett färgstänk eller två. Söderväggen kommer inte ha några fönster, utan fungera som en liten utställningsyta. Så småningom tänker jag mig att jag ska hålla öppet då och då för eventuella besökare som vill ta en titt på mina akvareller.

Byggprocessen tänkte jag dokumentera här på bloggen. När vi flyttade in här i fjol skrev jag och beklagade mig över mina bristande snickerikunskaper. Nu har jag övat. En bro till uthuset och hela sju odlingslådor har jag snickrat ihop. Jodå. Nog ska det gå bra att sno ihop en stuga nu, alltid.

Kan man snickra till en sån här platt och fin trappa, kan man väl bygga en liten kåk också? Eller?

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Värmer upp målarblicken i majsolens grönska

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.

Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.

Akvareller av Elisabeth Biström

Så här såg det ut på tomten bara för några veckor sedan.

I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.

Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.

Akvarellskiss av Elisabeth Biström.

Utomhusmåleri är svårare men skönare än inomhusdito. Motiv som rör sig, sol som flyttar, skuggar och bländar. Mer att ta in och sålla bort med blicken.

Hägg i blom i Elisabeth Biströms trädgård
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!

I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.

Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.

I Elisabeth Biströms trädgård

Små, små jordgubbsplantor på rad. En planta har fått en blomma! Succé!

I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!

Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.

Akvarell av Elisabeth Biström

Lite av fjolårets skörd av transparent blanche.

Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Snart syns inte huset bakom äppelträden.

Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.

I Elisabeth Biströms trädgård

Täckodlad hallonhäck. Lagret med nytt och gammalt gräs och löv runt buskarna ska ge näring, bevara fukt och hindra ogräs, är det tänkt. Om ett par månader visar det sig om metoden ger resultat.

En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:

Akvarellskiss, Elisabeth Biström

Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.

Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.

Må så gott i försommarsolen!

 

3 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri

Svacka

Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: ”det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.

Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: ”- Det kommer inte bli bra” ”-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.

Dag ut och dag in.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri/ Utställning/ Vardagligheter

Utställning och konstprat

Akvareller av Elisabeth Biström

Den här veckan består mindre av målande och mer av… diverse, än mina veckor vanligen gör. Med diverse menar jag sådant som att montera och skicka iväg sålda tavlor, dona i ateljén för att göra plats för stora materialinköp – plats jag inte riktigt har. Jag ser mycket fram emot att så småningom snickra ihop en fristående ateljé i form av en stuga på tomten. Med bättre förvaringsutrymmen än under soffan.

Veckan har också bestått av att välja ut och rama in bilder till årets konstbegivenhet i Rimbo – Lions konstsalong. Jag bor bara en liten bit utanför Rimbo, så det känns kul att vara med på ett hörn av det lokala kulturlivet. Bor du också här i krokarna, så hiva dig då iväg till Vibo friskola mellan 10.00-16.00 nu på lördag eller söndag.

Den sista av de senaste dagarnas arbetsuppgifter har varit att förbereda ett besök på ett äldreboende i Norrtälje, dit jag är inbjuden för att prata om mitt måleri för konstintresserade pensionärer imorgon. Trevligt!

Nästa vecka ska jag viga åt mer regelrätt arbete i ateljén – eller kanske utomhus, om vädret fortsätter vara tillåtande. Jag har satt upp några principer för min tillvaro som konstnär. Själva portalparagrafen är att måleriet ska komma i första hand. Det kanske låter självklart, men det är faktiskt lätt hänt att en massa andra saker smyger sig in i kalendern. Administration och bloggande och gud vet vad. De senaste veckorna har till viss del också bestått av vabbande och förkylningar som vandrat från än den ena familjemedlemmen till den andra. Så nu längtar jag efter att bara måla.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Måleri/ Vardagligheter

Jag improviserar

Elisabeth Biström akvarell

Så här känns min tillvaro som konstnär just nu. En vag skiss i botten, och ett tunt första lager färg, utan någon egentlig förlaga. Jag improviserar mig fram. Det känns inte så väldigt svårt; jag har ju övat länge. På att måla och på att leva. Jag vet vad jag kan och hur jag vill ha det. Slutresultatet återstår att se, men än så länge känns vägen dit bra och rätt.

Med den lilla reflektionen släcker jag lampan i ateljén för dagen. Klockan är halv fyra: dags att hämta mitt barn på förskolan. Livet är gott.